Finlands självständighetsdag

Mycket Finland idag på självständighetsdagen. I Svenska Dagbladet recenserar Håkan Arvidsson Martin Hårdstedts bok Finska kriget 1808-1809 (Prisma 2006) och hur det som i Runebergs diktning framställts som en ärans och hjältarnas strid här skalats av all glamour:

”... kriget framstår som ett outhärdligt lidande präglat av svält, umbäranden och vanskötsel. I denna kraftmätning var den svenska krigsmakten chanslös, bland annat på grund av stats- och krigsledningarnas inkompetens. ... Det är kanske därför föga förvånande att krigets olyckor ledde till en statskupp, Gustav IV Adolf avsattes och efterträddes temporärt av sin farbror Karl XIII.”

Detta var alltså den senaste gången svensk trupp var indragen i ett krig och inledningen till en tvåhundraåriga period av alliansfrihet och fred, numera historia genom det svenska deltagandet i Natos krigföring i Afghanistan.

Och på Under strecket i samma tidning fortsätter Bo Huldt debatten om det finska fortsättningskriget (”Anfall var Finlands enda val”). Följ gärna debatten där och på http://www.christiangunther.se/blogg.

Också för oss försmådda i den västra halvan av det gamla riket finns det anledning att fira en dag som denna. Hade inte lantdagen den 6 december för idag 89 år sedan förklarat Finland självständigt hade vårt land idag kanske gränsat mot Ryssland. De politiska följderna av detta lämnar vi därhän en dag som denna. Men vad hade det då blivit av alla slag vi utkämpat på hockeyarenan (minns upphämtningen i Helsingsfors!). Hade vi då tvingats möta den oövervinnliga sovjetiska hockeymaskinen med de finska lejonen på bänken!

Å andra sidan hade vi sluppit Lordi som segrare i melodischlagerfestivalen.

Ikväll ska vi på middag hos finska vänner. Kippis!

Ytterligare en dimension till skildringen av kriget har Anders Persson gett i sin 1808 - gerillakriget i Finland (Stockholm 1986). Det var där och i det samtida Spanien som gerillakriget föddes. Något förlag borde satsa på en nytutgåva inför 200-årsminnet.

Kommentarer

Anonym sa…

Hej!

Sverige var inblandat i strid även efter kriget 1808-09 bland annat deltog svenska trupper vid slaget vid Leipzig år 1813 och invasionen av Norge år 1814.

08 december, 2006 19:54

Tom Carlson sa…

Hej anonymous,
jag bugar och tackar för påpekandet. Rätt ska vara rätt.

08 december, 2006 23:46

Läs mer

Varför fäller bävern träd?

Lilla Sickla 16 november 2006 Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)? Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden . Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna. Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter oc...

Läs mer

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...

Läs mer

Epilog: Pensionären

Det är snart två år sen jag gjorde mitt sista jobb som frilansande förlagsredaktör. Jag hade sedan några år slutat jaga uppdrag, telefonen ringde inte längre, mejlen med förfrågningar har sinat. Pension (det lilla som blivit efter ett liv som frilans) har jag tagit ut sedan flera år. Jobbet saknar jag inte, även om det lett till många spännande möten. Men anspänningen har många gånger varit stor. Men jag har lärt mig mycket, eller i alla fall lite om mycket. Och jag har kunnat disponera mina dagar efter behag (och funnits där när barnen kommit hem från skolan). Bakom mig har jag också lämnat det stockholmska kulturliv jag aldrig känt mig riktigt hemma i. Men mina dagar ser i stort sett likadana ut som när jag jobbade. Vaknar omkring sju, går ut en sväng med hunden, frukost med tidningen och sen några timmar vid skrivbordet. Att vara pensionär innebär inte att vara sysslolös. Östergarnslandet, där vi tillbringar en stor del av vår tid, är fyllt av föreningar och allehanda aktiviteter. S...

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Läs mer

Tankar i trappen

Leta i den här bloggen