Vännen SW skriver i ett mejl: ”Såg Uppdrag Granskning ikväll och undrade var mitt engagemang i palestinafrågan tagit vägen. Dags att ta tag i det igen!”.
För några veckor sedan var en annan gammal bekant inne på samma tankegångar:
”Förövrigt är palestinafrågan den fråga där jag fortfarande på ett ’barnsligt’ sätt vägrar att förstå västvärldens realpolitik. Det verkar inte röra europapolitiken så mycket vad Israel än gör. Nya vapen, oproportionella ’hämndaktioner’, förstörelse av alla möjligheter för de pragmatiska/sansade palestiniernas försök att bygga ett eget land. Jag har träffat unga palestinier som berättar om den hemska vardagen - och de blir trots det inte terrorister. Man blir stum, säger att man hoppas att vi kan göra något via EU, men skäms.”
Jag frågar mig varför jag inte själv skriver mer om Israel-Palestinafrågan? Är min tystnad densamma som alla andra människors; den tystnad man känner när en buse härjar i en tunnelbanevagn och medpassagerarna generat tittar bort eller skyndar sig att byta vagn vid nästa station?
Nåväl, man kan inte som israelerna komma inklampande och kasta bort ett folk från deras hem och land och sen bli upprörd över att de gör motstånd, kastar stenar eller förvandlar sig till levande bomber. Även om man anser sig ha gud och hela västvärlden på sin sida.
Visst går det att förvandla ett helt folk till en spillra och etablera ett faktum, som skett med indianer, aboriginer och andra s.k. ursprungsbefolkningar. Men lite längre än så borde mänskligheten väl ändå ha kommit? På papperet bekänner vi oss ju trots allt till principen om alla människors lika värde.
Med 11 september färskt i minne borde vi inse att vi färdas på samma tåg, även om vi väljer att titta bort eller försöker byta till en annan vagn.
Uppdrag Granskning om de palestinska valen sändes den 12 december och finns att se på SvT:s hemsida. Där finns också ett utförligt bakgrundsmaterial.
”Den som tiger han samtycker”, efter latinets ”qui tacet consentire videtur” (den som tiger tycks samtycka), uttalat som grundsats av påven Bonifacius VIII i den sjätte boken av de s.k. dekretalerna i den kanoniska rätten.
För några veckor sedan var en annan gammal bekant inne på samma tankegångar:
”Förövrigt är palestinafrågan den fråga där jag fortfarande på ett ’barnsligt’ sätt vägrar att förstå västvärldens realpolitik. Det verkar inte röra europapolitiken så mycket vad Israel än gör. Nya vapen, oproportionella ’hämndaktioner’, förstörelse av alla möjligheter för de pragmatiska/sansade palestiniernas försök att bygga ett eget land. Jag har träffat unga palestinier som berättar om den hemska vardagen - och de blir trots det inte terrorister. Man blir stum, säger att man hoppas att vi kan göra något via EU, men skäms.”
Jag frågar mig varför jag inte själv skriver mer om Israel-Palestinafrågan? Är min tystnad densamma som alla andra människors; den tystnad man känner när en buse härjar i en tunnelbanevagn och medpassagerarna generat tittar bort eller skyndar sig att byta vagn vid nästa station?
Nåväl, man kan inte som israelerna komma inklampande och kasta bort ett folk från deras hem och land och sen bli upprörd över att de gör motstånd, kastar stenar eller förvandlar sig till levande bomber. Även om man anser sig ha gud och hela västvärlden på sin sida.
Visst går det att förvandla ett helt folk till en spillra och etablera ett faktum, som skett med indianer, aboriginer och andra s.k. ursprungsbefolkningar. Men lite längre än så borde mänskligheten väl ändå ha kommit? På papperet bekänner vi oss ju trots allt till principen om alla människors lika värde.
Med 11 september färskt i minne borde vi inse att vi färdas på samma tåg, även om vi väljer att titta bort eller försöker byta till en annan vagn.
Uppdrag Granskning om de palestinska valen sändes den 12 december och finns att se på SvT:s hemsida. Där finns också ett utförligt bakgrundsmaterial.
”Den som tiger han samtycker”, efter latinets ”qui tacet consentire videtur” (den som tiger tycks samtycka), uttalat som grundsats av påven Bonifacius VIII i den sjätte boken av de s.k. dekretalerna i den kanoniska rätten.
Kommentarer