Fortsätt till huvudinnehåll

Den som tiger han samtycker

Vännen SW skriver i ett mejl: ”Såg Uppdrag Granskning ikväll och undrade var mitt engagemang i palestinafrågan tagit vägen. Dags att ta tag i det igen!”.

För några veckor sedan var en annan gammal bekant inne på samma tankegångar:

”Förövrigt är palestinafrågan den fråga där jag fortfarande på ett ’barnsligt’ sätt vägrar att förstå västvärldens realpolitik. Det verkar inte röra europapolitiken så mycket vad Israel än gör. Nya vapen, oproportionella ’hämndaktioner’, förstörelse av alla möjligheter för de pragmatiska/sansade palestiniernas försök att bygga ett eget land. Jag har träffat unga palestinier som berättar om den hemska vardagen - och de blir trots det inte terrorister. Man blir stum, säger att man hoppas att vi kan göra något via EU, men skäms.”

Jag frågar mig varför jag inte själv skriver mer om Israel-Palestinafrågan? Är min tystnad densamma som alla andra människors; den tystnad man känner när en buse härjar i en tunnelbanevagn och medpassagerarna generat tittar bort eller skyndar sig att byta vagn vid nästa station?

Nåväl, man kan inte som israelerna komma inklampande och kasta bort ett folk från deras hem och land och sen bli upprörd över att de gör motstånd, kastar stenar eller förvandlar sig till levande bomber. Även om man anser sig ha gud och hela västvärlden på sin sida.

Visst går det att förvandla ett helt folk till en spillra och etablera ett faktum, som skett med indianer, aboriginer och andra s.k. ursprungsbefolkningar. Men lite längre än så borde mänskligheten väl ändå ha kommit? På papperet bekänner vi oss ju trots allt till principen om alla människors lika värde.

Med 11 september färskt i minne borde vi inse att vi färdas på samma tåg, även om vi väljer att titta bort eller försöker byta till en annan vagn.


Intifada
Uppdrag Granskning om de palestinska valen sändes den 12 december och finns att se på SvT:s hemsida. Där finns också ett utförligt bakgrundsmaterial.

”Den som tiger han samtycker”, efter latinets ”qui tacet consentire videtur” (den som tiger tycks samtycka), uttalat som grundsats av påven Bonifacius VIII i den sjätte boken av de s.k. dekretalerna i den kanoniska rätten.

Kommentarer

Läs mer

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Döstädning

Avin på nya hyran för lägenheten i Stockholm kommer. Lena undrar om det inte är dags att byta till något mindre och billigare. Ett alternativ skulle vara att göra om arbetsrummet till ett gästrum. Jag arbetar ju inte, och framför allt inte där, så mycket längre. Hittills har vi fått knöka in en gästsäng bredvid skrivbordet när någon behövt sova över. Vi har under senare delen av 10-talet tömt lägenheter tillhöriga äldre anhöriga, inför flyttar till nya boenden och livet hinsides. Pärmar, arbetspapper och fotografier har vält ur överfyllda skåp. För att inte tala om vinds- och källarförråd. Tonvis med papper har hivats iväg. Ska våra barn en gång behöva utsättas för detta? Fram växer tanken på en rejäl utrensning av vindsförråd och arbetsrum. Sagt och gjort. Hyllmeter efter hyllmeter gås igenom. Pärmar töms, gamla anteckningsböcker och fickkalendrar, tryckerihandledningar från 1980-talet (vem sparar på sånt?), turistkartor från länge sedan besökta städer, oändliga mängder plastm...

Vardagspolitik: Ekonomiska realiteter

Vi sitter ett sällskap med varsitt glas och samtalar i väntan på att pizzaugnen ska bli varm. Det är en varm kväll i början av september, sommaren har ännu dröjt sig kvar några dagar. Samtalet kommer in på djurhållning. Någon uttalar sig kritiskt om kravet på att kor ska få gå ute på sommaren föreslås slopas. Instämmande mummel. – Det finns en ekonomisk aspekt också, säger en som varit grisbonde. Samtalet avstannar innan det, i sann svensk anda, går vidare till mer neutrala ämnen. Jag kan inte släppa tanken på vad hen sagt. För visst är det sant att svenska bönder, de få vi har kvar, lever på marginalen, i konkurrens med all billig import. Tillvaron är full av målkonflikter. De flesta av oss vill nog ha en levande skog, av omtanke om biotopen, naturupplevelsen och klimatet. Samtidigt översköljs vi i butikerna av (gratis) papperspåsar. Allt vi beställer på nätet kommer i kartongförpackningar. Vi uppmuntras att ersätta plast med papper. Men var kommer papperet ifrån? Jag ...

Jag drabbas av hemkänsla

– Hur kan du vilja åka upp till den där röran? frågar mina gotländska vänner när jag ska till Stockholm. Det är ju mitt hem, tänker jag. (Noga räknat ett av två hem, men det är en annan historia.) Med hem tänker jag inte bara på lägenheten vid Ringvägen. ”Hem” är ett område som sträcker sig från Eriksdalshallen till Ringen centrum vid Skanstull, vidare upp till Medborgarplatsen och tillbaka genom Rosenlundsparken. Med hund ingår även promenaderna i koloniområdena längs Årstaviken. Ibland, om man behöver handla något, åker man ner till ”stan” (dvs. city) på samma vis som gotlänningarna åker till Visby. Större än så är inte ”min” stad. Håkan Forsell skriver i sin kunniga och uppslagsrika bok Söder: Drömmar och förvandlingar i en svensk stadsdel (Weyler 2025) om begreppet hemkänsla och hur underskattat det är i beskrivningen av olika bostadsområden. Kulturgeografer har använt begreppet när man studerat varför människor väljer att bo där dom bor. Hemkänsla är att morsa på någo...