Fortsätt till huvudinnehåll

Den som tiger han samtycker

Vännen SW skriver i ett mejl: ”Såg Uppdrag Granskning ikväll och undrade var mitt engagemang i palestinafrågan tagit vägen. Dags att ta tag i det igen!”.

För några veckor sedan var en annan gammal bekant inne på samma tankegångar:

”Förövrigt är palestinafrågan den fråga där jag fortfarande på ett ’barnsligt’ sätt vägrar att förstå västvärldens realpolitik. Det verkar inte röra europapolitiken så mycket vad Israel än gör. Nya vapen, oproportionella ’hämndaktioner’, förstörelse av alla möjligheter för de pragmatiska/sansade palestiniernas försök att bygga ett eget land. Jag har träffat unga palestinier som berättar om den hemska vardagen - och de blir trots det inte terrorister. Man blir stum, säger att man hoppas att vi kan göra något via EU, men skäms.”

Jag frågar mig varför jag inte själv skriver mer om Israel-Palestinafrågan? Är min tystnad densamma som alla andra människors; den tystnad man känner när en buse härjar i en tunnelbanevagn och medpassagerarna generat tittar bort eller skyndar sig att byta vagn vid nästa station?

Nåväl, man kan inte som israelerna komma inklampande och kasta bort ett folk från deras hem och land och sen bli upprörd över att de gör motstånd, kastar stenar eller förvandlar sig till levande bomber. Även om man anser sig ha gud och hela västvärlden på sin sida.

Visst går det att förvandla ett helt folk till en spillra och etablera ett faktum, som skett med indianer, aboriginer och andra s.k. ursprungsbefolkningar. Men lite längre än så borde mänskligheten väl ändå ha kommit? På papperet bekänner vi oss ju trots allt till principen om alla människors lika värde.

Med 11 september färskt i minne borde vi inse att vi färdas på samma tåg, även om vi väljer att titta bort eller försöker byta till en annan vagn.


Intifada
Uppdrag Granskning om de palestinska valen sändes den 12 december och finns att se på SvT:s hemsida. Där finns också ett utförligt bakgrundsmaterial.

”Den som tiger han samtycker”, efter latinets ”qui tacet consentire videtur” (den som tiger tycks samtycka), uttalat som grundsats av påven Bonifacius VIII i den sjätte boken av de s.k. dekretalerna i den kanoniska rätten.

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Egoism eller individualism

På ett seminarium om Alf Ahlberg på ABF-huset för en tid sedan sa Bengt Göransson inledningsvis att det är en myt att säga att vi lever i individualismens tidevarv, det vi ser är egoismen som breder ut sig, menade han. Jag har tänkt en del på det sedan dess. En individualist går sin egen väg, tänker jag, även till priset av den egna bekvämligheten. Litteraturen är full av sådana berättelser. Den som vill kan läsa Erik Johanssons Fabriksmänniskan eller Folke Fridells Syndfull skapelse . Gripande skildringar av individualister i kollektivet. En egoist, å andra sidan, går sin egen väg över andra. Erik Berg, bloggare och arkitekt, beskriver fenomenet i en krönika om handelsminister Ewa Björlings svartbygge i senaste numret av som alltid läsvärda Clarté : ”Handelsministern fick bygglov men byggde ett helt annat hus än det som bygglovet och planbestämmelserna medgav. På taket lade hon till ett 45 kvadratmeter stort extra våningsplan. Det är ingen liten överträdelse. Det är ingenting man...

Vem är viktigast?

Delar av alliansen verkar vilja blåsa till strid om det halverade Rut-avdraget. Jag tvivlar inte på att detta är hjärtefråga hos halva valmanskåren. Varje gång någon (även jag själv) frågar mig varför jag är emot Rut-avdraget svarar jag med en motfråga: ”Vem städar hemma hos städhjälpen?”, ”Vem passar den filippinska barnflickans barn på andra sidan jordklotet?”. Hela företeelsen bygger ju på att somligas tid anses viktigare än andras. Inte var det ett livspussel Maja Ekelöf stretade med när hon skrev Rapport från en skurhink " men hennes tid var lika knapp, heltidsarbetade ensamstående mor med fyra barn. Men, frågar kanske någon, är inte vissa yrken viktigare än andra? Jo, och det är här man blandar bort korten: att arbeta som läkare, lärare eller vaka över flygtrafiken från ett torn kräver både längre utbildning och är mer ansvarsfullt än att stå i grillen på McDonalds. Men låt det då märkas i lönekuvertet. Varför samhället ska subventionera dessa högbetalda människors fritid ...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...