Fortsätt till huvudinnehåll

Den som tiger han samtycker

Vännen SW skriver i ett mejl: ”Såg Uppdrag Granskning ikväll och undrade var mitt engagemang i palestinafrågan tagit vägen. Dags att ta tag i det igen!”.

För några veckor sedan var en annan gammal bekant inne på samma tankegångar:

”Förövrigt är palestinafrågan den fråga där jag fortfarande på ett ’barnsligt’ sätt vägrar att förstå västvärldens realpolitik. Det verkar inte röra europapolitiken så mycket vad Israel än gör. Nya vapen, oproportionella ’hämndaktioner’, förstörelse av alla möjligheter för de pragmatiska/sansade palestiniernas försök att bygga ett eget land. Jag har träffat unga palestinier som berättar om den hemska vardagen - och de blir trots det inte terrorister. Man blir stum, säger att man hoppas att vi kan göra något via EU, men skäms.”

Jag frågar mig varför jag inte själv skriver mer om Israel-Palestinafrågan? Är min tystnad densamma som alla andra människors; den tystnad man känner när en buse härjar i en tunnelbanevagn och medpassagerarna generat tittar bort eller skyndar sig att byta vagn vid nästa station?

Nåväl, man kan inte som israelerna komma inklampande och kasta bort ett folk från deras hem och land och sen bli upprörd över att de gör motstånd, kastar stenar eller förvandlar sig till levande bomber. Även om man anser sig ha gud och hela västvärlden på sin sida.

Visst går det att förvandla ett helt folk till en spillra och etablera ett faktum, som skett med indianer, aboriginer och andra s.k. ursprungsbefolkningar. Men lite längre än så borde mänskligheten väl ändå ha kommit? På papperet bekänner vi oss ju trots allt till principen om alla människors lika värde.

Med 11 september färskt i minne borde vi inse att vi färdas på samma tåg, även om vi väljer att titta bort eller försöker byta till en annan vagn.


Intifada
Uppdrag Granskning om de palestinska valen sändes den 12 december och finns att se på SvT:s hemsida. Där finns också ett utförligt bakgrundsmaterial.

”Den som tiger han samtycker”, efter latinets ”qui tacet consentire videtur” (den som tiger tycks samtycka), uttalat som grundsats av påven Bonifacius VIII i den sjätte boken av de s.k. dekretalerna i den kanoniska rätten.

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...