Fortsätt till huvudinnehåll

Rätten till vår död 1

Jag läser Fredric Karén och Björn Larsson Rosvalls reportage i söndagens Svenska Dagbladet (17/12) om ungdomskamraten Mats väg till den sista vilan på den schweiziska självmordskliniken Dignitas. Mats är ms-sjuk. På senare år har sjukdomen tagit en allvarligare vändning. Tidigare fylld av kraft och livsglädje (med 4087 vinylskivor i hyllorna) tynar han nu sakta bort i den jävulska sjukdomen. Snart återstår bara ryggläge och långsam kvävning. Det är ett reportage fylld av humor, värme, sorg och ilska.

Sällan ställs konflikten mellan vad som är rätt för individen och rätt för samhället på sin spets så som i fallet med dödshjälp. Vad som är rätt för den enskilde är inte alltid rätt i ett större sammanhang. Självklart kan varje människa välja att avsluta sitt liv för egen hand. Självmord är inte straffbart i vårt land längre. Men ingen människa är en ö. Vi ingår i ett socialt, kulturellt och politiskt sammanhang. För att uttrycka det i klartext: Säg den biståndsbedömare eller ekonomiansvarige inom landsting och kommuner som inte skulle se en möjlighet att ”frigöra resurser” om aktiv dödshjälp legaliserades. För att inte tala om medicinskt ansvariga på överbelagda och underbemannade vårdavdelningar. Givetvis skulle inget av detta ske omedelbart, självklart aldrig uttalat, men likväl på sikt.

Den som tvivlar kan betrakta det senaste decenniets alla skandaler inom äldreomsorgen, bakom vårdbolagens och kommunernas vackra fraser. Därför säger jag nej till legalisering av dödshjälp. I denna fråga får, liksom i andra fall, individens rätt stå tillbaka för de mångas bästa.

***

För egen del hoppas jag kunna möta döden som när man går till vila efter en lång dag fylld av liv och rörelse. Samtidigt vet jag att ett cancerbesked i morgon dag skulle kullkasta allt detta. Jag vill ju fortfarande leva.

Visst tror jag på ett liv efter detta: Människan, djuren, universum och stjärnorna kommer att leva kvar långt efter att individen Tom Carlson lämnat det jordiska. Själv får han nöja sig med att leva vidare i avkommans gener.

Brodern Benny säger hej då. Kvinnan från Ängelholms färdtjänst hjälper Mats uppför rullstolsrampen

Brodern Benny säger hej då. Kvinnan från Ängelholms färdtjänst hjälper Mats uppför rullstolsrampen.

Fakta och argument för och emot dödshjälp finns föredömligt uppställda i anslutning till artikeln. Debatten har därefter fortsatt i tidningen, nu senast med ett reportage i måndagens tidning.

Dignitas är latin och betyder ”värdighet”.


Andra bloggar om:

Kommentarer

Läs mer

Varför fäller bävern träd?

Lilla Sickla 16 november 2006 Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)? Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden . Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna. Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter oc...

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...

Epilog: Pensionären

Det är snart två år sen jag gjorde mitt sista jobb som frilansande förlagsredaktör. Jag hade sedan några år slutat jaga uppdrag, telefonen ringde inte längre, mejlen med förfrågningar har sinat. Pension (det lilla som blivit efter ett liv som frilans) har jag tagit ut sedan flera år. Jobbet saknar jag inte, även om det lett till många spännande möten. Men anspänningen har många gånger varit stor. Men jag har lärt mig mycket, eller i alla fall lite om mycket. Och jag har kunnat disponera mina dagar efter behag (och funnits där när barnen kommit hem från skolan). Bakom mig har jag också lämnat det stockholmska kulturliv jag aldrig känt mig riktigt hemma i. Men mina dagar ser i stort sett likadana ut som när jag jobbade. Vaknar omkring sju, går ut en sväng med hunden, frukost med tidningen och sen några timmar vid skrivbordet. Att vara pensionär innebär inte att vara sysslolös. Östergarnslandet, där vi tillbringar en stor del av vår tid, är fyllt av föreningar och allehanda aktiviteter. S...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...