Fortsätt till huvudinnehåll

Rätten till vår död 1

Jag läser Fredric Karén och Björn Larsson Rosvalls reportage i söndagens Svenska Dagbladet (17/12) om ungdomskamraten Mats väg till den sista vilan på den schweiziska självmordskliniken Dignitas. Mats är ms-sjuk. På senare år har sjukdomen tagit en allvarligare vändning. Tidigare fylld av kraft och livsglädje (med 4087 vinylskivor i hyllorna) tynar han nu sakta bort i den jävulska sjukdomen. Snart återstår bara ryggläge och långsam kvävning. Det är ett reportage fylld av humor, värme, sorg och ilska.

Sällan ställs konflikten mellan vad som är rätt för individen och rätt för samhället på sin spets så som i fallet med dödshjälp. Vad som är rätt för den enskilde är inte alltid rätt i ett större sammanhang. Självklart kan varje människa välja att avsluta sitt liv för egen hand. Självmord är inte straffbart i vårt land längre. Men ingen människa är en ö. Vi ingår i ett socialt, kulturellt och politiskt sammanhang. För att uttrycka det i klartext: Säg den biståndsbedömare eller ekonomiansvarige inom landsting och kommuner som inte skulle se en möjlighet att ”frigöra resurser” om aktiv dödshjälp legaliserades. För att inte tala om medicinskt ansvariga på överbelagda och underbemannade vårdavdelningar. Givetvis skulle inget av detta ske omedelbart, självklart aldrig uttalat, men likväl på sikt.

Den som tvivlar kan betrakta det senaste decenniets alla skandaler inom äldreomsorgen, bakom vårdbolagens och kommunernas vackra fraser. Därför säger jag nej till legalisering av dödshjälp. I denna fråga får, liksom i andra fall, individens rätt stå tillbaka för de mångas bästa.

***

För egen del hoppas jag kunna möta döden som när man går till vila efter en lång dag fylld av liv och rörelse. Samtidigt vet jag att ett cancerbesked i morgon dag skulle kullkasta allt detta. Jag vill ju fortfarande leva.

Visst tror jag på ett liv efter detta: Människan, djuren, universum och stjärnorna kommer att leva kvar långt efter att individen Tom Carlson lämnat det jordiska. Själv får han nöja sig med att leva vidare i avkommans gener.

Brodern Benny säger hej då. Kvinnan från Ängelholms färdtjänst hjälper Mats uppför rullstolsrampen

Brodern Benny säger hej då. Kvinnan från Ängelholms färdtjänst hjälper Mats uppför rullstolsrampen.

Fakta och argument för och emot dödshjälp finns föredömligt uppställda i anslutning till artikeln. Debatten har därefter fortsatt i tidningen, nu senast med ett reportage i måndagens tidning.

Dignitas är latin och betyder ”värdighet”.


Andra bloggar om:

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

1960-talet var hans bästa tid

1960-talet var hans bästa tid. 1959 gifte han om sig med kvinnan i sitt liv, min mor. Vi blev en familj, på riktigt. Att min mormor följde med på köpet fick han ta. Han och mamma sov i bäddsoffan i vardagsrummet. Mormor hade det innersta rummet, där stod teven – också det en nyhet i tiden. Och jag fick ett eget rum. Mamma och han hade målat väggarna blå. Med hammare och pryl bilade han hål i betongväggarna för att sätta upp en sänglampa och en hylla. Han fixade med elkopplingar så att de kunde släcka taklampan från bäddsoffan där de sov. Sånt hade han lärt av sin pappa, min farfar, som varit elektriker. Det var en tid av optimism och framtidstro. På lördagarna (i början av 60-talet arbetade man fortfarande halva lördagen) kunde mina föräldrar mötas vid Centralstationen när han kom från jobbet i Södertälje. Sedan gick de till Sterlings på Regeringsgatan, där man kunde lyssna till de senaste skivorna i små draperiförsedda bås. Frank Sinatra, förstås, var den store hjälten. Men hemma...

Alla helgons dag

”Utan att döden funnes levde ingen” - Gunnar Ekelöf Jag ser Ulf von Strauss film om Skogskyrkogården på tv och tänker på mina döda. Det är Alla Helgons dag. Nere i köpcentret pågår kommersen för fullt. Endast Systembolaget markerar att det är en röd dag. En och annan svär över de nerdragna gallergrindarna. Jag är inte religiös. Mitt behov av att fira Jesu födelse, uppståndelse och himlafärd är begränsat. Jag sörjer heller ingen på långfredagen. Men nog borde vi en dag som denna stanna upp en stund och tänka på dem förutan vilka vi aldrig fötts, liksom vänner och andra som lämnat det jordiska. Ja, jag vet att köerna ringlar sig långa vid våra kyrkogårdar denna helg, marschaller tänds i skymningen. Men ändå, vår tids religion - konsumismen - tillåter inga andra gudar jämte sig. Och framför allt ingen tid för stillhet och eftertanke. * Citatet ovan ur Gunnar Ekelöfs dikt är motto för Ulf von Strauss film som kan ses som en fristående fortsättning på hans film ” Döden - en film...

Hur jag blev den jag blev (6:4): Den stora oredan

1977 började jag arbeta som förlagsredaktör på Ordfronts förlag, först vikarierande senare som ordinarie. Händelseutvecklingen på tidningen följde jag på avstånd genom luncher med Peter Larsson, som blivit organisationssekreterare 1976, och som ledamot i valberedningen under något år. Vietnam invasion av Kampuchea 1978 och Kinas attack på Vietnam året efter fick kompassen att snurra hos alla antiimperialister och m-l-are. Vem kunde man nu lita på? Världen var ständigt närvarande för vår generation. Tidningen och föreningen uppmärksammade tioårsdagen av bildandet av Charta 77 i Tjeckoslovakien med reportage och opinionsmöten. Kontakter knöts med många oppositionella i Östeuropa. Föreningen arrangerade också en bejublad konsert med Wolf Biermann, den tyske vissångaren och författaren som 1976 blivit fråntagen sitt östtyska medborgarskap i samband med en turné i Västtyskland. Läget för tidningen och föreningen hade börjat stabilisera sig. Föreningsstyrelsen hade breddats med namn som P.O...