Fortsätt till huvudinnehåll

Rätten till vår död 1

Jag läser Fredric Karén och Björn Larsson Rosvalls reportage i söndagens Svenska Dagbladet (17/12) om ungdomskamraten Mats väg till den sista vilan på den schweiziska självmordskliniken Dignitas. Mats är ms-sjuk. På senare år har sjukdomen tagit en allvarligare vändning. Tidigare fylld av kraft och livsglädje (med 4087 vinylskivor i hyllorna) tynar han nu sakta bort i den jävulska sjukdomen. Snart återstår bara ryggläge och långsam kvävning. Det är ett reportage fylld av humor, värme, sorg och ilska.

Sällan ställs konflikten mellan vad som är rätt för individen och rätt för samhället på sin spets så som i fallet med dödshjälp. Vad som är rätt för den enskilde är inte alltid rätt i ett större sammanhang. Självklart kan varje människa välja att avsluta sitt liv för egen hand. Självmord är inte straffbart i vårt land längre. Men ingen människa är en ö. Vi ingår i ett socialt, kulturellt och politiskt sammanhang. För att uttrycka det i klartext: Säg den biståndsbedömare eller ekonomiansvarige inom landsting och kommuner som inte skulle se en möjlighet att ”frigöra resurser” om aktiv dödshjälp legaliserades. För att inte tala om medicinskt ansvariga på överbelagda och underbemannade vårdavdelningar. Givetvis skulle inget av detta ske omedelbart, självklart aldrig uttalat, men likväl på sikt.

Den som tvivlar kan betrakta det senaste decenniets alla skandaler inom äldreomsorgen, bakom vårdbolagens och kommunernas vackra fraser. Därför säger jag nej till legalisering av dödshjälp. I denna fråga får, liksom i andra fall, individens rätt stå tillbaka för de mångas bästa.

***

För egen del hoppas jag kunna möta döden som när man går till vila efter en lång dag fylld av liv och rörelse. Samtidigt vet jag att ett cancerbesked i morgon dag skulle kullkasta allt detta. Jag vill ju fortfarande leva.

Visst tror jag på ett liv efter detta: Människan, djuren, universum och stjärnorna kommer att leva kvar långt efter att individen Tom Carlson lämnat det jordiska. Själv får han nöja sig med att leva vidare i avkommans gener.

Brodern Benny säger hej då. Kvinnan från Ängelholms färdtjänst hjälper Mats uppför rullstolsrampen

Brodern Benny säger hej då. Kvinnan från Ängelholms färdtjänst hjälper Mats uppför rullstolsrampen.

Fakta och argument för och emot dödshjälp finns föredömligt uppställda i anslutning till artikeln. Debatten har därefter fortsatt i tidningen, nu senast med ett reportage i måndagens tidning.

Dignitas är latin och betyder ”värdighet”.


Andra bloggar om:

Kommentarer

Läs mer

Döstädning

Avin på nya hyran för lägenheten i Stockholm kommer. Lena undrar om det inte är dags att byta till något mindre och billigare. Ett alternativ skulle vara att göra om arbetsrummet till ett gästrum. Jag arbetar ju inte, och framför allt inte där, så mycket längre. Hittills har vi fått knöka in en gästsäng bredvid skrivbordet när någon behövt sova över. Vi har under senare delen av 10-talet tömt lägenheter tillhöriga äldre anhöriga, inför flyttar till nya boenden och livet hinsides. Pärmar, arbetspapper och fotografier har vält ur överfyllda skåp. För att inte tala om vinds- och källarförråd. Tonvis med papper har hivats iväg. Ska våra barn en gång behöva utsättas för detta? Fram växer tanken på en rejäl utrensning av vindsförråd och arbetsrum. Sagt och gjort. Hyllmeter efter hyllmeter gås igenom. Pärmar töms, gamla anteckningsböcker och fickkalendrar, tryckerihandledningar från 1980-talet (vem sparar på sånt?), turistkartor från länge sedan besökta städer, oändliga mängder plastm...

Religion 1: Den unge

Äldsta barnbarnet, snart 16 år, har konfirmerat sig. Inget konstigt i det kan tyckas. Men han kommer från en familj där religionen lyst med sin frånvaro i generationer. Och så sent som förra året lät han döpa sig. Under påsklovet talar vi om hans gudstro. Han säger att den kommit gradvis. Ingen uppenbarelse alltså. Han tror inte på en gud som skapat den värld vi har omkring oss idag. Möjligen att Gud är den som satt igång allting. – Som Big bang? säger jag. Han går i kyrkan när han inte fotbollen eller annat hindrar. Läser i Bibeln emellanåt. Innan påsk fastade han på sitt eget vis. Inga sötsaker, ingen läsk på vardagar. En vän till familjen som är aktiv i Immanuelskyrkan berättar att ungdomsgrupperna på fredagskvällarna är välbesökta. Vad är det ungdomen finner i religionen? Trygghet, gemenskap, en tillhörighet som inte vår tids gud Marknaden kan ge. Och framför allt något att tro på. – När jag har fru och barn, säger han. Ord jag som 16-årig 1967 aldrig skulle tagit i m...

Vardagspolitik: Ekonomiska realiteter

Vi sitter ett sällskap med varsitt glas och samtalar i väntan på att pizzaugnen ska bli varm. Det är en varm kväll i början av september, sommaren har ännu dröjt sig kvar några dagar. Samtalet kommer in på djurhållning. Någon uttalar sig kritiskt om kravet på att kor ska få gå ute på sommaren föreslås slopas. Instämmande mummel. – Det finns en ekonomisk aspekt också, säger en som varit grisbonde. Samtalet avstannar innan det, i sann svensk anda, går vidare till mer neutrala ämnen. Jag kan inte släppa tanken på vad hen sagt. För visst är det sant att svenska bönder, de få vi har kvar, lever på marginalen, i konkurrens med all billig import. Tillvaron är full av målkonflikter. De flesta av oss vill nog ha en levande skog, av omtanke om biotopen, naturupplevelsen och klimatet. Samtidigt översköljs vi i butikerna av (gratis) papperspåsar. Allt vi beställer på nätet kommer i kartongförpackningar. Vi uppmuntras att ersätta plast med papper. Men var kommer papperet ifrån? Jag ...

Religion 2: Den gamle

En gråsugga rör sig långsamt över stentrappan utanför dörren till vårt hus. Det finns gott om dom där vi bor. Jag räknar mig inte som religiös. Gick ur statskyrkan – ”med målsmans tillåtelse” – vid 16 års ålder. Jag har kallat mig ateist, agnostiker och allt däremellan. Men inför naturen kan jag känna något som liknar  transcendens.(1) Det är jag inte ensam om. Många svenskar räds ”de religiösa stororden”, men känner vördnad inför naturen. – Spinoza, säger en mer beläst bekant. Gud är naturen.(2) För många år sen var jag redaktör för en bok på temat ”Vad är liv” ( Vad är liv: i kosmos, i cellen, i människan ? KIUP, Stockholm, 2010) Projektet var tvärvetenskapligt. Forskare från KI, KTH och Stockholms universitet skrev insiktsfullt om kaosteori, cellernas uppbyggnad och kosmos. Men vid frågan om hur livet uppstod tog det stopp. Svaret på frågan om livets uppkomst tycks lika undflyende som regnbågens fot. Evolutionens oändliga mysterium. *** – Vad tjänar det till att du fin...