Jag promenerar längs järnvägsbron mellan Riddarholmen och Södermalm. Har varit på ett möte inne stan och vill sträcka på benen en stund. Ute på Riddarfjärden skummar vågorna i blåsten. Länsar är utlagda för att markera den beslutade, icke påbörjade järnvägstunneln. Framme på Södersidan skymtar öppningen för det påbörjade, icke beslutade tredjespåret. På andra sidan järnvägsbron dundrar den ständigt pågående, aldrig ifrågasatta biltrafiken.
Efter att ha klättrat uppför trapporna mot Hornsgatan svänger jag vänster och hamnar utanför entrén till Hilton Hotell. Dagen har varit bra och jag beslutar mig för att fira lite. Jag går in genom svängdörrarna och letar mig fram till lobbybaren. Hotellet har legat här i många år, men det är första gången jag är här. I främmande städer hamnar jag alltid i hotellbarer, men aldrig i Stockholm.
Jag beställer en mellanöl, får en skål med snacks och betraktar utsikten. Jag upphör aldrig att fascineras av att jag kan gå in på ett stort hotell, beställa vad jag vill utan att någon väktare kommer och frågar vad jag gör här. Bor jag på hotellet eller har jag något annat legitimt ärende? Någonstans inom mig är jag fortfarande en fjortonåring, med långt hår och militärparkas, ständigt på sin vakt, beredd att bli utkastad eller ifrågasatt.
Efter att ha klättrat uppför trapporna mot Hornsgatan svänger jag vänster och hamnar utanför entrén till Hilton Hotell. Dagen har varit bra och jag beslutar mig för att fira lite. Jag går in genom svängdörrarna och letar mig fram till lobbybaren. Hotellet har legat här i många år, men det är första gången jag är här. I främmande städer hamnar jag alltid i hotellbarer, men aldrig i Stockholm.
Jag beställer en mellanöl, får en skål med snacks och betraktar utsikten. Jag upphör aldrig att fascineras av att jag kan gå in på ett stort hotell, beställa vad jag vill utan att någon väktare kommer och frågar vad jag gör här. Bor jag på hotellet eller har jag något annat legitimt ärende? Någonstans inom mig är jag fortfarande en fjortonåring, med långt hår och militärparkas, ständigt på sin vakt, beredd att bli utkastad eller ifrågasatt.
När i livet inser vi att vi är vuxna?
Kommentarer