Fortsätt till huvudinnehåll

Finlands självständighetsdag

Finlands flagga
Mycket Finland idag på självständighetsdagen. I Svenska Dagbladet recenserar Håkan Arvidsson Martin Hårdstedts bok Finska kriget 1808-1809 (Prisma 2006) och hur det som i Runebergs diktning framställts som en ärans och hjältarnas strid här skalats av all glamour:

”... kriget framstår som ett outhärdligt lidande präglat av svält, umbäranden och vanskötsel. I denna kraftmätning var den svenska krigsmakten chanslös, bland annat på grund av stats- och krigsledningarnas inkompetens. ... Det är kanske därför föga förvånande att krigets olyckor ledde till en statskupp, Gustav IV Adolf avsattes och efterträddes temporärt av sin farbror Karl XIII.”

Detta var alltså den senaste gången svensk trupp var indragen i ett krig och inledningen till en tvåhundraåriga period av alliansfrihet och fred, numera historia genom det svenska deltagandet i Natos krigföring i Afghanistan.

Och på Under strecket i samma tidning fortsätter Bo Huldt debatten om det finska fortsättningskriget (”Anfall var Finlands enda val”). Följ gärna debatten där och på http://www.christiangunther.se/blogg.

Också för oss försmådda i den västra halvan av det gamla riket finns det anledning att fira en dag som denna. Hade inte lantdagen den 6 december för idag 89 år sedan förklarat Finland självständigt hade vårt land idag kanske gränsat mot Ryssland. De politiska följderna av detta lämnar vi därhän en dag som denna. Men vad hade det då blivit av alla slag vi utkämpat på hockeyarenan (minns upphämtningen i Helsingsfors!). Hade vi då tvingats möta den oövervinnliga sovjetiska hockeymaskinen med de finska lejonen på bänken!

Å andra sidan hade vi sluppit Lordi som segrare i melodischlagerfestivalen.

Ikväll ska vi på middag hos finska vänner. Kippis!


Ytterligare en dimension till skildringen av kriget har Anders Persson gett i sin 1808 - gerillakriget i Finland (Stockholm 1986). Det var där och i det samtida Spanien som gerillakriget föddes. Något förlag borde satsa på en nytutgåva inför 200-årsminnet.
Etiketter:

Kommentarer

Anonym sa…
Hej!

Sverige var inblandat i strid även efter kriget 1808-09 bland annat deltog svenska trupper vid slaget vid Leipzig år 1813 och invasionen av Norge år 1814.
08 december, 2006 19:54
Tom Carlson sa…
Hej anonymous,
jag bugar och tackar för påpekandet. Rätt ska vara rätt.
08 december, 2006 23:46
Skicka en kommentar

Läs mer

Mörker

Idag skriver jag för hand i mörkret. Utländska myndigheter har ställt in betalningarna till bolaget som levererar vår ström. Man misstänker att bolaget, som kontrolleras av våra myndigheter, tar betalt av oss. Så nu har vi ingen el. Det hela började med att det utlystes fria allmänna val i vårt land. Vi gick man ur huse och röstade. Utländska valobservatörer sa att det var de mest demokratiska valen som genomförts i vår del av världen. Det var bara ett fel. Vi röstade bort den gamla, korrumperade regeringen och valde en ny. Det skulle vi inte ha gjort. Gränserna stängdes, biståndet upphörde. Våra män kan inte längre försörja sig. Nu sitter de på kaféerna och idisslar sin förtvivlan och ilska. Min son säger att han tänker gå med i motståndet. Jag vill inte att han ska dö. Han säger att han hellre dör än lever det här livet. Min förtvivlan är outsäglig. ”Gazas invånare förbannar Europa”, Svenska Dagbladet 21/8-07 Andra bloggar om Palestina .
20 kommentarer
Läs mer

Infödingarna ska uppfostras

Nyligen läste jag om en svensk missionär som var verksam i Södra Afrika i början av 1900-talet. Hans företrädare på posten hade förbjudit byns invånare att använda sin egen guds namn, deras traditionella danser betraktades som synd och de tvingades bära västerländska kläder. Följaktligen lyckades han endast omvända ett fåtal. Den nye missionären gick runt i byn, drack öl med hövdingen, lyssnade och lärde. Kristendomsundervisningen inledde han med en diskussion om tio guds bud i förhållanden till byns egen moralkodex. Till slut lät sig hela byn döpas (mest för att de gillade honom). Där den förres handlingar präglades av inställningen att infödingarna ska uppfostras, präglades den andre av inställningen att umgänget mellan kulturen måste bygga på ömsesidig respekt och förståelse. Jag tänker på det jag läst när konflikten om Lars Vilks Muhammedbild nu blossat upp på allvar. Jag är själv ateist. Finner tillvaron alldeles för rik för att kunna reduceras till en skapelse av en gud, om än al...
13 kommentarer
Läs mer

Tore Browaldh

Jag ser att Tore Browaldh är död. Också det en man som satte den andliga spisen högt. En gång i början av 1980-talet besökte jag honom på Handelsbankens huvudkontor vid Kungsträdgården. Browaldh hade avgått som ordförande och var numera vice ordförande i banken och hade kvar ett litet arbetsrum och en sekreterare för sina övriga engagemang. Jag var ordförande för Folket i Bild den gången. Browaldh hade stött tidningen ekonomiskt när den bildades. (Premieobligationerna han skänkt låg länge i tryggt förvar i ekonomiansvarig Plomans kassaskåp.) Tidningen var även nu i ekonomisk kris och han hade hörsammat vår vädjan om stöd. Under några timmar satt vi i hans rum och pratade om kultur och politik. För att vara en man i hans position minns jag att han frågade ovanligt mycket. – Du borde bli politiker, var hans något överraskande avskedsord när vi bröt upp. Jag tror knappast att den före detta bankdirektören Browaldh delade mina radikala politiska uppfattningar. Vad han ville ha sagt var kan...
Skicka en kommentar
Läs mer

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...
8 kommentarer
Läs mer