Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären.
Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte.
Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.
Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag, vid tunnelbanan och i köpcentra. Varje krona skulle redovisas och osålda tidningar returneras till expeditionen vid Haga Norra i Solna. Utöver det bedrev vi studier, ordnade opinionsmöten och deltog i demonstrationer.
Som delegat vid föreningens årsstämma tog jag till orda i någon fråga och blev raskt adjungerad till föreningsstyrelsen och tidningens distributionskommitté (som skötte försäljning och marknadsföring, ett ord vi inte använde på den tiden). Till min oförställda glädje och stolthet hade jag också fått några mindre texter publicerade i tidningen.
Så småningom flyttade jag till Vasastan. De första åren flöt på utan större konflikter. Striderna i tidningens redaktionskommitté hördes mest som ett svagt muller genom väggarna. För det mesta handlade det om tidningens omslag. Tidlösa träsnitt eller foton som anknöt till tidningens innehåll? Tidningen måste ha en tydlig grafisk profil (dvs. träsnitt), mullrade det från Mariefred, där Jan Myrdal, tidningens initiativtagare och nestor, och hans hustru konstnären Gun Kessle satt. Barnsidans vara eller inte vara var en annan stridsfråga.
Som aktivist (”fibbare” som vi kallade oss) möttes jag av trötta blickar när jag vågade mig in på redaktionen. (Undantag fanns.) Tidningens redaktörer satt i ett korsdrag av artikeluppslag, kritik och synpunkter från landets alla lokalavdelningar och arbetsgrupper (närmare en i varje kommun). Arbetet i distributionskommittén var desto lugnare. Formgivaren Christer Jonsson kom var fjortonde dag upp med originalet till en interannons i tidningen.
IB-året 1973 hade tidningen, som kom var fjortonde dag, en såld medelupplaga på drygt 42 000 exemplar, varat drygt 18 000 prenumeranter. Antal medlemmar översteg 2 500. Trots det kom larmen om tidningens dåliga ekonomi att avlösa varandra. Föreningen hade i alla fall muskler nog att låta förtroendevalda och anställda resa runt i landet och träffa lokalavdelningar. Synpunkterna på tidningen var många gånger skoningslösa. Samtidigt fanns där en självklar stolthet: Det här har vi byggt med egna krafter. (Tidningen tog varken då eller senare något statligt stöd.) Själv reste jag på turné i Norrland med dåvarande organisationssekreteraren Staffan Johansson som avslutades med en träff med Kirunaavdelningen i Björkliden. Staffan var själv från Jämtland, så vi hann med en avstickare i den jämtländska fjällvärlden.
Politiskt präglades tiden av tomrummet efter USA:s nederlag i Vietnam. Vad skulle tidningens antiimperialistiska paroll nu fyllas med? ”Sveriges imperialism”, föreslog Sture Källberg, en av tidningens grundare. ”Sovjetimperialismen!” dundrade Jan Myrdal och fick medhåll av tidens maoister. Vänsterpartister, vänstersossar och centerpartister höll inte med. Ur detta växte en konflikt som kom att prägla tidningen under hela senare delen av 1970-talet.
Sett ur dagens perspektiv, med kriget i Ukraina, är oron lätt att förstå. Stod vi på randen till ett tredje världskrig, där Sovjetunionen, nu när USA var ute ur bilden, planerade en storskalig invasion av Västeuropa? Eller var vi pjäser i en kinesisk strategi? Landet hade ju brutit med Sovjetunionen och länderna var indragna i en gränskonflikt som kulminerat i väpnade strider 1969. Var Sovjetunionen tillräcklig starkt för att utgöra ett hot mot väst? Jag delade uppfattningen att Sovjet var det stora hotet. Idag är jag inte lika säker på vad som var rätt.
Som en konsekvens av det senare växte ett solidaritetsarbete med Charta 77 och andra oppositionella krafter i Östeuropa fram inom ramen för tidningens arbete. Gott så!
Fortsättning följer
Texten ingår i en provisorisk memoar Hur jag blev den jag blev. Fler delar finns att läsa här.
Om Anders Ehnmark har jag skrivit i ett minnesord.
Kommentarer