Tankar i trappen

Jag är på väg in i tvättstugan när mobiltelefonen ringer. Det är kösamordnaren från socialförvaltningen som meddelar att min mor är erbjuden plats vid det boende vi haft som förstahandsval, alltsedan vi fick beslutet om att hon inte kunde bo kvar hemma. Min bror och jag skulle ha besökt boendet samma dag som hon försvann i vintras. När det värsta kaoset lagt sig kom vi i alla fall iväg. Boendet är vackert beläget nära Drevviken, med möjligheter för vår fysiskt aktiva mor att röra sig i ett större område, hyfsat nära till vänner och anhöriga. Det hela ger ett professionellt intryck; stället har ett gott renommé och drivs av en ideell stiftelse. Vår mor är sedan tre veckor akutplacerad vid ett demensboende i en förort inte långt från där hon bodde. Vi har kört över en del av hennes saker dit i avvaktan på att vi hunnit organisera den definitiva flytten: teven, favoritfåtöljen, cd-spelaren, några krukväxter och fotografier. Ska vi nu slita upp henne igen? Först sjukhuset en vecka, sen...

– Har jag kvar min lägenhet? Frågan återkommer varje gång vi ses. Och jag är lika osäker varje gång hur jag ska svara. Helst vill jag inte ljuga för en annan människa, inte ens någon som har en demenssjukdom. Jag kan svara ja (lägenheten är ju fortfarande hennes, men är uppsagd till sista juni) eller nej och hamna i en för oss båda känslomässigt påfrestande diskussion. (”Du kan inte bo hemma längre.” ”Varför inte då?” Och så tvingas jag till en lika lång som för min mor generande uppräkning av allt hon utsatt sig själv och andra för det senaste året, och som ofta slutar med att hon tycker att hon kan väl ha personal dygnet runt hemma i lägenheten som ser till henne.) Å andra sidan glömmer hon det mesta man berättar. Som att min brors äldsta dotter fått barn nyligen, trots att både han och jag berättar det varje gång. Många av barnbarnsbarnen har hon diffusa begrepp om nu, de yngsta vet hon inte vilka det är. Men numera vet hon att Jerk, hennes chef under mer än 30 år dog i vintras,...

Kristi Himmelsfärdsdag. Jag är på Gotland när telefonen ringer. Jag ser att det är min mor: – Har det hänt något särskilt? frågar hon. – Nej, vad tänker du på då? – Jag fick för mig att du blivit ledare för vänsterpartiet. (Först låter det som hon säger centerpartiet.) – Nej, svarar jag, det får Jonas Sjöstedt sköta. – Jaha. – Har du det bra annars? – Ja, det är trevlig personal och god mat. Men nu längtar jag hem. – Ja, jag förstår det. – Ja, hej då. – Hejdå.

Jag får en dag på mig att välja något av de akutboenden som föreslås. Jag lyckas utöka det till två dagar efter att Äldre direkt , den excellenta rådgivningen i Stockholm stad för äldrefrågor, gett mig numret till kösamordnaren, något biståndshandläggaren inte kunnat hjälpa mig med. Hon är den femte i ordningen som jag haft kontakt med på ett och ett halvt år och som ansvarar för beslut gällande min mor. Socialtjänsten verkar äta sina tjänstemän. Vår mor flyttas på skärtorsdagen, min vädjan om att hon ska få stanna på korttidsboendet över påskhelgen klingar ohörd. (”Jag har undersökt möjligheten”, mejlar biståndshandläggaren till svar. ”Men beslut är fattat om flytt på torsdag och måste verkställas då”, skriver hon och låtsas inte om att det är hon själv som fattat beslutet. Människan!) Jag ringer och bestämmer tid för träff. Under en förmiddag besöker jag de två boenden längs tunnelbanans gröna linje som verkar mest aktuella (det är nära till vänner och anhöriga). Det ena går bort, ...

Mitt första besök på akutboendet börjar inte bra. Ingen i personalen som arbetar verkar veta vad hon gjort i helgen, min bror har berättat att hon varit ute på en promenad med en i personalen. Hennes midjeväska ligger tom i fåtöljen bredvid sängen, vi letar efter hennes plånbok. Ingen vet var den finns, någon får svar på ett sms och vi hittar den högst upp längst in i garderoben. Den är tom, så när som på legitimationen. Men var där inte 300 kronor sist jag tittade i den. Jag känner ett svart stråk av misstänksamhet drar genom sinnet. – Dokumenterar de inte vad de gör? frågar Lena när jag berättar, så att personalen vet vad de gör. I garderoben finns inga galgar, jag får hänga min rock över en stol. Min mors kappor ligger vikta på golvet i garderoben. Det här är en hyreslägenhet, vi ska själv ordna med allt, möbler, inredning, nyttoföremål. Bara en säng finns. Av välvilja har man ställt in ett furubord vid fönstret. Min bror har kört över några stolar från lägenheten. Han berätta...

Åter i Stockholm. Jag besöker min mor. Hon har blivit akutplacerad på ett boende i en närförort inte långt från där hon bott. Jag har fått två dagar på mig att välja ut ett av sex föreslagna demensboenden. Jag bestämmer mig för ett av två längs tunnelbanans gröna linje. Trots min och min brors vädjanden flyttas hon på skärtorsdagen. Själv är jag på Gotland, kvällen innan kör min bror över hennes teve, några fotografier och favoritfåtöljen så att hon ska känna sig lite välkommen trots allt. – Var har jag hamnat någonstans? frågar hon. Vi sitter mitt emot varandra vid ett furubord framme vid fönstret. Vårsolen ligger på i söderläget. Det är varmt i rummet, inget av fönstren går att öppna. På hissen är det kodlås. Jag har med mig wienerbröd från Wallins vid Skanstull. En i personal kommer in med varsin kopp kaffe åt oss. – Du måste göra så att jag kommer hem, säger hon och tittar med klar blick på mig. – Har jag kvar min lägenhet? – Ja, svarar jag. Än så länge. Jag har inte hjär...

– JAG VILL HEM TILL MIN LÄGENHET NU! NU, NU, NU! Min mor ligger utsträckt ovanpå sängen i rummet i korttidsboendet där hon vistas sedan hon skrevs ut från Södersjukhuset. Jag sitter vid fotändan, försöker hålla en hand lite lugnande på hennes ben. Mittemot oss sitter biståndshandläggaren. En blond ung kvinna från stadsdelsförvaltningen. Vi har under en halvtimme samtalat om min mors framtida boende. Hennes uppfattning är orubblig. Hon vill hem till sin lägenhet i Blåsut. Jag förklarar att det går inte. Min bror och jag har i det längsta försökt att hon ska kunna bo kvar hemma, inte minst på grund av hennes rörelsebehov och goda fysik. Nu vill vi att hon ska komma till ett boende där hon kan ha sina möbler, sin tv, sina Frank Sinatra-skivor, och där det finns personal som kan se till henne dygnet runt. – DET KAN JAG VÄL HA HEMMA OCKSÅ! Nej, det kan du inte. Inte ens i den bästa av världar kan vi ordna en sådan bevakning, och hur skulle de kunna hindra henne från hennes nattliga ...

Halvvägs mellan Alphyddan och Nacka Centrum passerar Värmdöleden över en viadukt. På båda sidor om den fyrfiliga motorvägen sträcker sig ett skogsområde, från Svindersviken i norr till Järla station och gamla Värmdövägen i söder. Området används så här års mest av hundägare och joggare. Det är en gråmulen förmiddag i mars. Det har snöat och är ett par minusgrader. För en vecka sedan vräkte snön ner över Stockholmstrakten samtidigt som stan hukade i kölden. En man kommer gående med sin hund. När han passerat under viadukten ser han något som ligger i snön en bit från stigen. När han kommer närmare ser han att det är en människa. Hon, det är en äldre kvinna, har kurat ihop sig. Den turkosa sportjackan är uppknäppt, liksom koftan hon bär under. Mannen lägger sin jacka under henne och en tröja ovanpå och börjar massera henne för att värma upp kroppstemperaturen. Ur den svarta midjeväskan tar han upp ett id-kort samtidigt som han slår 112. Han säger hennes personnummer och larmoperatören ...

Det är mörkt i lägenheten när jag öppnar ytterdörren. Inifrån vardagsrummet dånar ljudet från teven. Min mor sitter i morgonrock i mörkret endast upplyst av ljuset från teveskärmen. Hon slår ihop händerna och utbrister glatt välkomnande sitt vanliga – Åh vad glad jag blir att se dig! Äntligen någon man känner igen. Jag tar av mig skorna, går in i vardagsrummet och tänder en golvlampa. – Tänker du döda mig? frågar hon. – Nej, varför tror du det? Jag hör på hennes tonfall att det inte är något skämt. Men hon låter inte rädd, snarare undrande, som om det handlade om att sätta på en kopp kaffe. Jag går ut i hallen, tar av mig rocken, i köket drar jag igång kaffebryggaren och kollar posten. Efter att jag fått henne att dra ner ljudet på teven fikar vi. Jag har med mig saffransbullar och en liten julblomma. För en gångs skull gör jag henne sällskap och värmer lite glögg. Det är ju adventstid. I vanliga fall avstår jag från att delta i hennes accelererande alkohol- och sötsakskonsumt...

En kväll i månaden leder jag filosofikaféer på ett litet förortsbibliotek i södra Stockholm. Gemensamt utforskar vi frågor som Vad är ett meningsfullt liv? Finns Gud? Vad är demokrati? Mellan fem och tio deltagare brukar vi vara. – Är det du som är filosofen? kan någon fråga. – Nej, svarar jag, här är det ni som filosoferar. Och så är det. Även om alla inte är filosofer så ställs vi alla någon gång i livet inför frågor om liv och död, rätt och fel osv. Det filosofiska kaféet är ett tillfälle då vi mer systematiskt utforskar sådana frågor. Behovet att föra meningsfulla samtal i dessa megafonernas tid verkar vara stort. Föreningen där jag är verksam ordnar filosofikaféer i Stockholm, Göteborg, Kiruna och andra håll i landet. De mest välbesökta kan locka upp till tjugo, trettio deltagare. Nej jag har ingen formell filosofisk utbildning. Även om intresset för det som brukar kallas livsfrågor alltid funnits där. Men här är min roll samtalsledarens att genom frågor föra samtalet framåt o...

Att minnet bedrar oss har jag skrivit om tidigare ( ”Du minns fel” ). Modern minnesforskning har visat att varje gång vi plockar fram ett minne ur gömmorna är det skört och möjligt att påverka innan det åter lagras i hjärnans vindlingar. Om detta blev jag smärtsamt påmind när jag häromkvällen bläddrade i en pärm med gamla brev och dagboksanteckningar. Man brukar säga att djävulen sitter i detaljerna. Nyss skrev jag om hur jag som ung tog mod till mig och ringde upp poeten och författaren Stig Sjödin och bad om hans tillstånd att publicera några dikter i en tidskrift. Jag återgav också hans svar. Nu stöter jag på ett brev, ett svar på ett brev som jag själv skrivit. Avsändaren är Stig Sjödin. Han skriver: Vad sedan gäller tillståndet att publicera dikter i Gnistan så har du det här. En del frågar inte ens. Inte heller har jag anledning att försöka bringa tidskriften på knä ekonomiskt. Jag klarar mig ändå. Jag undrar bara om trycksvärtan man använder när man trycker är ideell den ock...

Det finns mycket att säga om de gärningar den i Dagens Nyheter utpekade Kulturprofilen, med ”nära koppling till Svenska Akademin”, gjort sig skyldig till. Många som vänt bort blickarna och t igit i decennier   (!) rusar nu i panik mot utgången . Kulturellt och politiskt är den mannen död. Kanske kommer någon eller några av de som råkat ut för honom att polisanmäla. Den nödvändiga diskussionen om mäns beteende mot kvinnor som #metoo initierat får nytt bränsle. Men det är när jag läser om lärarna och eleverna på Biskops Arnö som nackhåret reser sig. För vad hände när några tog mod till sig och larmade om ”Kulturprofilens” beteende? När mannen efter ett framträdande på ”Klubben” för ett par år sedan skrev och bad om mejladresserna till några av de kvinnliga eleverna svarade, enligt Dagens Nyheter , fyra av lärarna: Vi fick höra att ett flertal av våra kvinnliga elever upplevde verbala och fysiska kränkningar av sexuell natur från dig, vilket för oss är oacceptabelt. För oss känns ...

Apropå Fars dag hittar jag en gammal lapp i gömmorna. Skriven någon gång i slutet av augusti 1967. Den är från min far som är på lantstället vi hyr i Sörmland, tillsammans med min mor och min sex veckor gamla lillebror. Själv är jag i Stockholm tillsammans med min mormor. Min far har fyllt 40 det året och jag är 16 år. Kuvertet har innehållit lite fickpengar och några hastigt nerkastade rader: Vi hoppas att du skam tillsägandes befinner dig väl. Vi = mor, Stefan och lille far! Det spörs att du börjat gymnasiet och gillar Fhilips. Socialist har du också hunnit gillras till av höger[oläsligt]traktister. Knarkar gör du. Psykodelisk [!] pop. K-son & H-son om inte annat. Vi, vi alltså och Säpo och några till – Myrdal, Jan t.ex. – har ögonen på dig. Vi följer dig och din farbror med vakande av nattvak och vodka skummande ögon! Take you in act!! Högertrafiksnatten tat’ lugnt!!! Trots frånvaron av bilar lär det nog inte bli så lugnt i Stockholm! Hälsa mormor. Hoppas hon inte oroar sig...

Jag får ett sms från dottern: ”Älskar dig mer än du begriper! Puss på fars dag.” Jag tänker på allt man gått igenom med sina barn. Först de självklara småbarnsåren: hämta, lämna, laga mat, se till att hon och hennes bror var hela och rena; sen de första skolåren – förnuftigare, för att inte säga förnumstigare, än på mellanstadiet är nog aldrig människan. Sen puberteten, de konfliktfyllda åren, slutenheten omväxlande med släng i dörrar och utskällningar; och så småningom vilsenheten, de första åren som ung vuxen, då man som förälder bara kunde stå vid sidan av och finnas till, vid behov. Och nu, ut på andra sidan, en vuxen person, med man och tre egna barn. Jag deras morfar. Och så en kärlek som denna.

1960-talet var hans bästa tid. 1959 gifte han om sig med kvinnan i sitt liv, min mor. Vi blev en familj, på riktigt. Att min mormor följde med på köpet fick han ta. Han och mamma sov i bäddsoffan i vardagsrummet. Mormor hade det innersta rummet, där stod teven – också det en nyhet i tiden. Och jag fick ett eget rum. Mamma och han hade målat väggarna blå. Med hammare och pryl bilade han hål i betongväggarna för att sätta upp en sänglampa och en hylla. Han fixade med elkopplingar så att de kunde släcka taklampan från bäddsoffan där de sov. Sånt hade han lärt av sin pappa, min farfar, som varit elektriker. Det var en tid av optimism och framtidstro. På lördagarna (i början av 60-talet arbetade man fortfarande halva lördagen) kunde mina föräldrar mötas vid Centralstationen när han kom från jobbet i Södertälje. Sedan gick de till Sterlings på Regeringsgatan, där man kunde lyssna till de senaste skivorna i små draperiförsedda bås. Frank Sinatra, förstås, var den store hjälten. Men hemma...

På bokrean i vintras köpte jag Svensk Poesi (Bonnier, 2016), en bastant koloss på över 1000 sidor, sammanställd av Daniel Möller och Niklas Schiöler. (Trots att jag är i branschen kan jag aldrig begripa varför förlagen rear ut nyss utgivna böcker. Sågar man inte av den gren man sitter på?) Jag bläddrar i den praktfulla utgåvan, vackert formgiven av Nina Ulmaja, och återfinner många av min ungdoms hjältar: Lars Gustafsson, Lennart Sjögren, som jag tog modet till mig att besöka en sommar i Byxelkrok, Göran Sonnevi, Tomas Tranströmer och Sonja Åkesson. Andra, som Bodil Malmsten och Lars Forssell, kom jag att upptäcka först senare i livet. Sen börjar jag leta. Är det inte några som saknas? Stig Carlson? Petter Bergman (hans dikt ”20 december 1967” är väl ändå en klassiker), men framför allt Stig Sjödin vars märgfulla språk hade talat till mig med särskild kraft när jag som ung vuxen börjat läsa poesi på allvar. Sjödin skrev om arbetet, kärleken, och naturen. En stormig novembermånad på...

Att politik i grunden är institutionaliserat våld, påminns jag om när jag läser Tomas Lappalainens skildring av statens uppkomst i det antika Grekland ( Världens första medborgare . Lindh & Co, 2017). Med utgångspunkt i sin kunskap om den italienska maffian (som han ägnat tre böcker) läser han Illiaden och Odyssén som en skildring av samhället på den grekiska halvön under 700-talet fvt och framåt. Där fanns ingen stat, ingen äganderätt, ingen yttranderätt. Var du en basileus (storman) ”ägde” du bara den mark du och din oikos (familj, hushåll) kunde försvara. Kom någon annan och starkare med sin här och besegrade dig var marken hans. Sa du emot någon som var mäktigare kunde han (det var ju alltid en han) hugga huvudet av dig. Att döda var ädelt och att röva inget skamligt sätt att försörja sig. Öga för öga, tand för tand. Liksom i maffians samhälle handlade allt om beskydd och om vem som kunde beskydda vem. ”Beskydd” är ju en intrikat blandning av skydd och hot om våld. (Någon k...

Jag läser Isabelle Ståhls augustprisnominerade roman Just nu är jag här (N&K, 2017), en mardrömsliknande skildring av en ung (28 år) kvinna som glider runt i Stockholm mellan tillfälliga jobb, universitetskurser, Tinder-dejter och utenätter med för mycket alkohol och droger. Hon bor i andra hand i en förort, äter till och från antidepressiva och har inom sig en stor tomhet, och kanske en längtan. Mobilen plingar ständigt av Facebook-uppdateringar och Tindermeddelanden. När hon mår bra tar hon selfies och lägger upp på Instagram. Visst kan det låta som en parodi på nutidsmänniskan men Ståhl kan skriva och håller läsaren i sitt grepp Jag läser boken med känslan av att balansera intill en avgrund. Långt därnere ser jag någon. Nej, det är knappast jag själv för 40 år sedan. Därtill fanns jag i alltför många sammanhang. Kan jag överhuvudtaget relatera till den känsla av rotlöshet romanen förmedlar? Ja, uppenbarligen eftersom jag läser vidare. Samtidigt får en formulering (”Om det bara...

Tomas Lappalainen beskriver i sin lysande och rentav omtumlande skildring av stadsstatens uppkomst – Världens första medborgare , (Lindh 2017) – om hur inga kvinnor följde med på de expeditioner som grundade nya samhällen runt Medelhavet och Svarta havet: Den självklara förutsättning var att man tog kvinnor, på vägen till eller på platsen för den nya bosättningen efter att ha besegrat de män som hade dem. Kan man inte här, i en sorts ursprungliga beskyddarrelation män och kvinnor emellan, skönja en historisk rot till kvinnoförtrycket? Mannen tvångsbeskyddar en kvinna i utbyte mot lydnad och reproduktion.En sorts maffiarelation i centrum av den historiska familjen, som alltjämt ger ett eftersläpande och, eftersom beskyddarverkligheten numera är helt förändrad, närmast drömskt eko i vår kultur. "Beskydd" här alltså i samma bemärkelse som inom maffian, att det "drömska ekot" många gånger blir en mardröm, har vi ju fått otaliga bevis på. Sigrid Schottenius Cullh...

Att män, som beter sig som svin, skulle ändra sitt beteende på grund av en mediekampanj är nog att hoppas på för mycket. Men kan #metoo få alla oss som någon gång stått vid sidan och tittat på, eller sett hur en chef, kollega eller vän betett sig mot en kvinna eller en yngre man, att säga ifrån istället för att tiga, är ett stort steg taget. Den stora tragedin är ju som bekant inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad. Och hur ska pojkar och unga män någonsin lära sig bättre när vuxna män behandlar kvinnor som leksaker och sina privata ägodelar. Barn gör ju inte som vuxna säger utan som vi gör. Att som man dela något i #metoo-kampanjen kan tyckas övermaga och ett förringande av kvinnors erfarenheter. Men aldrig glömmer jag den man som tryckte sitt hårda kön mot mig i tunnelbanan på bron mellan Slussen och Gamla stan. Jag var elva år och vi stod i utrymmet mellan dörrarna. Jag minns än idag den förlamande skräcken; att skrika eller säga något var uteslu...