– Har jag kvar min lägenhet?
Frågan återkommer varje gång vi ses. Och jag är lika osäker varje gång hur jag ska svara. Helst vill jag inte ljuga för en annan människa, inte ens någon som har en demenssjukdom. Jag kan svara ja (lägenheten är ju fortfarande hennes, men är uppsagd till sista juni) eller nej och hamna i en för oss båda känslomässigt påfrestande diskussion. (”Du kan inte bo hemma längre.” ”Varför inte då?” Och så tvingas jag till en lika lång som för min mor generande uppräkning av allt hon utsatt sig själv och andra för det senaste året, och som ofta slutar med att hon tycker att hon kan väl ha personal dygnet runt hemma i lägenheten som ser till henne.)
Å andra sidan glömmer hon det mesta man berättar. Som att min brors äldsta dotter fått barn nyligen, trots att både han och jag berättar det varje gång. Många av barnbarnsbarnen har hon diffusa begrepp om nu, de yngsta vet hon inte vilka det är. Men numera vet hon att Jerk, hennes chef under mer än 30 år dog i vintras, sedan jag tagit med några tidningsklipp och lagt på hennes bord. Och på min födelsedag ringde hon och gratulerade, bad om ursäkt för att hon inte hört av sig när jag fyllde år (!).
H., verksamhetschefen vid det permanentboende vår mor så småningom kommer till, säger att man ska undvika att ljuga för en demenssjuk. Säger en nittioåring att hon haft besök av sin sedan länge döda mor är det meningslöst, rentav fel, att säga emot. Eller hålla med. Led hellre in samtalet på hurdan hens mor var medan hon levde.
Frågan återkommer varje gång vi ses. Och jag är lika osäker varje gång hur jag ska svara. Helst vill jag inte ljuga för en annan människa, inte ens någon som har en demenssjukdom. Jag kan svara ja (lägenheten är ju fortfarande hennes, men är uppsagd till sista juni) eller nej och hamna i en för oss båda känslomässigt påfrestande diskussion. (”Du kan inte bo hemma längre.” ”Varför inte då?” Och så tvingas jag till en lika lång som för min mor generande uppräkning av allt hon utsatt sig själv och andra för det senaste året, och som ofta slutar med att hon tycker att hon kan väl ha personal dygnet runt hemma i lägenheten som ser till henne.)
Å andra sidan glömmer hon det mesta man berättar. Som att min brors äldsta dotter fått barn nyligen, trots att både han och jag berättar det varje gång. Många av barnbarnsbarnen har hon diffusa begrepp om nu, de yngsta vet hon inte vilka det är. Men numera vet hon att Jerk, hennes chef under mer än 30 år dog i vintras, sedan jag tagit med några tidningsklipp och lagt på hennes bord. Och på min födelsedag ringde hon och gratulerade, bad om ursäkt för att hon inte hört av sig när jag fyllde år (!).
H., verksamhetschefen vid det permanentboende vår mor så småningom kommer till, säger att man ska undvika att ljuga för en demenssjuk. Säger en nittioåring att hon haft besök av sin sedan länge döda mor är det meningslöst, rentav fel, att säga emot. Eller hålla med. Led hellre in samtalet på hurdan hens mor var medan hon levde.
*
Jag får ett mess från min bror:”Morsan ringde precis och frågade om hon hade lägenheten kvar och jag svarade nej. Varför då? frågade hon, varpå jag svarade att den var uppsagd. Då sa hon att då blir jag kvar här för alltid då? Ja svarade jag. Jag frågade om det gått bra idag och det hade det sa hon. Sov så gott. ”Två dagar senare ringer hon och säger att hon är färdig att åka hem.
Kommentarer