Fortsätt till huvudinnehåll

Ljuga eller inte ljuga?

– Har jag kvar min lägenhet?

Frågan återkommer varje gång vi ses. Och jag är lika osäker varje gång hur jag ska svara. Helst vill jag inte ljuga för en annan människa, inte ens någon som har en demenssjukdom. Jag kan svara ja (lägenheten är ju fortfarande hennes, men är uppsagd till sista juni) eller nej och hamna i en för oss båda känslomässigt påfrestande diskussion. (”Du kan inte bo hemma längre.” ”Varför inte då?” Och så tvingas jag till en lika lång som för min mor generande uppräkning av allt hon utsatt sig själv och andra för det senaste året, och som ofta slutar med att hon tycker att hon kan väl ha personal dygnet runt hemma i lägenheten som ser till henne.)

Å andra sidan glömmer hon det mesta man berättar. Som att min brors äldsta dotter fått barn nyligen, trots att både han och jag berättar det varje gång. Många av barnbarnsbarnen har hon diffusa begrepp om nu, de yngsta vet hon inte vilka det är. Men numera vet hon att Jerk, hennes chef under mer än 30 år dog i vintras, sedan jag tagit med några tidningsklipp och lagt på hennes bord. Och på min födelsedag ringde hon och gratulerade, bad om ursäkt för att hon inte hört av sig när jag fyllde år (!).

H., verksamhetschefen vid det permanentboende vår mor så småningom kommer till, säger att man ska undvika att ljuga för en demenssjuk. Säger en nittioåring att hon haft besök av sin sedan länge döda mor är det meningslöst, rentav fel, att säga emot. Eller hålla med. Led hellre in samtalet på hurdan hens mor var medan hon levde.
*
Jag får ett mess från min bror:
”Morsan ringde precis och frågade om hon hade lägenheten kvar och jag svarade nej. Varför då? frågade hon, varpå jag svarade att den var uppsagd. Då sa hon att då blir jag kvar här för alltid då? Ja svarade jag. Jag frågade om det gått bra idag och det hade det sa hon. Sov så gott. ”
 Två dagar senare ringer hon och säger att hon är färdig att åka hem.


Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...