Fortsätt till huvudinnehåll

Var har jag hamnat någonstans?

Åter i Stockholm. Jag besöker min mor. Hon har blivit akutplacerad på ett boende i en närförort inte långt från där hon bott. Jag har fått två dagar på mig att välja ut ett av sex föreslagna demensboenden. Jag bestämmer mig för ett av två längs tunnelbanans gröna linje. Trots min och min brors vädjanden flyttas hon på skärtorsdagen. Själv är jag på Gotland, kvällen innan kör min bror över hennes teve, några fotografier och favoritfåtöljen så att hon ska känna sig lite välkommen trots allt.

– Var har jag hamnat någonstans? frågar hon.

Vi sitter mitt emot varandra vid ett furubord framme vid fönstret. Vårsolen ligger på i söderläget. Det är varmt i rummet, inget av fönstren går att öppna. På hissen är det kodlås. Jag har med mig wienerbröd från Wallins vid Skanstull. En i personal kommer in med varsin kopp kaffe åt oss.

– Du måste göra så att jag kommer hem, säger hon och tittar med klar blick på mig.
– Har jag kvar min lägenhet?
– Ja, svarar jag. Än så länge.

Jag har inte hjärta att säga att lägenheten är uppsagd. Vi har nu tre månader på oss att tömma den; välja ut vilka möbler, tavlor och prydnadssaker som ryms i ett rum på 20 kvadrat (att badrummet är stort nog att köra rally med rullstol i är inte till så stor hjälp vid möbleringen), vilka saker min bror, jag och våra barn vill behålla, vad som kan gå till Myrorna och vad som ska slängas. Att döstäda själv är en sak, liksom att städa upp efter en nyss avliden, men att städa efter en människa som ännu lever, och periodvis har sina sinnen i behåll, är enklare i teorin.

– Har du det bra här? frågar jag i ett försök att avleda.
– Nej, säger hon. Det är karlar.
– Hur då? Antastar de dig?
– De jagar mig i matsalen.

När jag återger samtalet för verksamhetschefen frågar hon om min mor blivit utsatt för övergrepp någon gång.

– Nej, svarar jag. Inte vad jag vet.

Samtidigt, på sjukhuset och de korttidsboenden hon varit på har manliga patienter ibland kommit in på hennes rum.

En dag på korttidsboendet hon kommer från – när jag är där och fikar – kommer en man in genom dörren som jag lämnat öppen, iklädd endast en pyjamasjacka, könet dinglar mellan benen. När jag reser mig upp för att avvisa honom tar han i hand och hälsar förvirrat innan en undersköterska skyndsamt för ut honom. Jag låser dörren.

Fantasier eller verklighet?

En gång medan hon fortfarande bodde hemma, berättade hon att en man kommit in i sovrummet på natten.

– Men då sa jag åt honom att försvinna! Och då gick han.

Bestämd, långt in i drömmarnas värld. Det här var långt efter att vi sagt upp hemtjänstens nattpatrull.

Grannen i lägenheten bredvid hennes berättar att min mor ringt på en dag. De har två små barn som levt om, och ljuden hade väl nått in i min mors lägenhet.

– Hon frågade om min man slog mig.

Min far var ingen våldsverkare, men jag börjar undra över hennes far, min morfar. Jag vet att han söp, att han en gång gett min mor en örfil så att hon for genom den långa hallen i lägenheten på Tomtebogatan. Å andra sidan hade hon som dryg 20-åringen slängt ut honom hemifrån för att göra tillvaron för min mormor och mig uthärdlig. Hemmet hade då blivit ett hotell han besökte nån gång i veckan.
*
På kvällen ringer hon på mobilen. (Plötsligt verkar hon komma ihåg hur hon ska använda den.)

– Du måste komma och hämta mig. Du eller din bror, säger hon. Här är ett dårhus.

Kommentarer

Läs mer

Varför fäller bävern träd?

Lilla Sickla 16 november 2006 Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)? Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden . Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna. Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter oc...

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...

Epilog: Pensionären

Det är snart två år sen jag gjorde mitt sista jobb som frilansande förlagsredaktör. Jag hade sedan några år slutat jaga uppdrag, telefonen ringde inte längre, mejlen med förfrågningar har sinat. Pension (det lilla som blivit efter ett liv som frilans) har jag tagit ut sedan flera år. Jobbet saknar jag inte, även om det lett till många spännande möten. Men anspänningen har många gånger varit stor. Men jag har lärt mig mycket, eller i alla fall lite om mycket. Och jag har kunnat disponera mina dagar efter behag (och funnits där när barnen kommit hem från skolan). Bakom mig har jag också lämnat det stockholmska kulturliv jag aldrig känt mig riktigt hemma i. Men mina dagar ser i stort sett likadana ut som när jag jobbade. Vaknar omkring sju, går ut en sväng med hunden, frukost med tidningen och sen några timmar vid skrivbordet. Att vara pensionär innebär inte att vara sysslolös. Östergarnslandet, där vi tillbringar en stor del av vår tid, är fyllt av föreningar och allehanda aktiviteter. S...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...