Fortsätt till huvudinnehåll

Var har jag hamnat någonstans?

Åter i Stockholm. Jag besöker min mor. Hon har blivit akutplacerad på ett boende i en närförort inte långt från där hon bott. Jag har fått två dagar på mig att välja ut ett av sex föreslagna demensboenden. Jag bestämmer mig för ett av två längs tunnelbanans gröna linje. Trots min och min brors vädjanden flyttas hon på skärtorsdagen. Själv är jag på Gotland, kvällen innan kör min bror över hennes teve, några fotografier och favoritfåtöljen så att hon ska känna sig lite välkommen trots allt.

– Var har jag hamnat någonstans? frågar hon.

Vi sitter mitt emot varandra vid ett furubord framme vid fönstret. Vårsolen ligger på i söderläget. Det är varmt i rummet, inget av fönstren går att öppna. På hissen är det kodlås. Jag har med mig wienerbröd från Wallins vid Skanstull. En i personal kommer in med varsin kopp kaffe åt oss.

– Du måste göra så att jag kommer hem, säger hon och tittar med klar blick på mig.
– Har jag kvar min lägenhet?
– Ja, svarar jag. Än så länge.

Jag har inte hjärta att säga att lägenheten är uppsagd. Vi har nu tre månader på oss att tömma den; välja ut vilka möbler, tavlor och prydnadssaker som ryms i ett rum på 20 kvadrat (att badrummet är stort nog att köra rally med rullstol i är inte till så stor hjälp vid möbleringen), vilka saker min bror, jag och våra barn vill behålla, vad som kan gå till Myrorna och vad som ska slängas. Att döstäda själv är en sak, liksom att städa upp efter en nyss avliden, men att städa efter en människa som ännu lever, och periodvis har sina sinnen i behåll, är enklare i teorin.

– Har du det bra här? frågar jag i ett försök att avleda.
– Nej, säger hon. Det är karlar.
– Hur då? Antastar de dig?
– De jagar mig i matsalen.

När jag återger samtalet för verksamhetschefen frågar hon om min mor blivit utsatt för övergrepp någon gång.

– Nej, svarar jag. Inte vad jag vet.

Samtidigt, på sjukhuset och de korttidsboenden hon varit på har manliga patienter ibland kommit in på hennes rum.

En dag på korttidsboendet hon kommer från – när jag är där och fikar – kommer en man in genom dörren som jag lämnat öppen, iklädd endast en pyjamasjacka, könet dinglar mellan benen. När jag reser mig upp för att avvisa honom tar han i hand och hälsar förvirrat innan en undersköterska skyndsamt för ut honom. Jag låser dörren.

Fantasier eller verklighet?

En gång medan hon fortfarande bodde hemma, berättade hon att en man kommit in i sovrummet på natten.

– Men då sa jag åt honom att försvinna! Och då gick han.

Bestämd, långt in i drömmarnas värld. Det här var långt efter att vi sagt upp hemtjänstens nattpatrull.

Grannen i lägenheten bredvid hennes berättar att min mor ringt på en dag. De har två små barn som levt om, och ljuden hade väl nått in i min mors lägenhet.

– Hon frågade om min man slog mig.

Min far var ingen våldsverkare, men jag börjar undra över hennes far, min morfar. Jag vet att han söp, att han en gång gett min mor en örfil så att hon for genom den långa hallen i lägenheten på Tomtebogatan. Å andra sidan hade hon som dryg 20-åringen slängt ut honom hemifrån för att göra tillvaron för min mormor och mig uthärdlig. Hemmet hade då blivit ett hotell han besökte nån gång i veckan.
*
På kvällen ringer hon på mobilen. (Plötsligt verkar hon komma ihåg hur hon ska använda den.)

– Du måste komma och hämta mig. Du eller din bror, säger hon. Här är ett dårhus.

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Kurdernas vänner

Fredagen den 28 februari 1986 körde jag buss på kvällen. Jag kom hem sent, drog ur jacket till telefon och vaknade först av att Lena stod i dörren till sovrummet. Hon hade varit i tobakshandeln på Karlbergsvägen och köpt tidningen. I handen höll hon Dagens Nyheter. Rubriken ” PALME MÖRDAD. Skjuten i city av okänd man” fyllde förstasidan. På kvällen var vi bjudna på fest hos vänner i Björkhagen. Att mordet la sordin på stämning är väl en underdrift. Polisens självutnämnde spaningsledare Hans Holmér bestämde sig tidigt för att det var kurdiska grupper som låg bakom mordet. En fantombild publicerades med ett ansikte som antydde ett utomeuropeiskt ursprung. Bakgrunden till teorin var två mord som ägt rum inom exilkurdiska kretsar, ett i Uppsala 1984 och ett på Medborgarhuset i Stockholm 1985. Polis och medier utgick ifrån att det rörde sig om uppgörelser inom Kurdistans Arbetarparti (PKK) riktat mot avhoppare från partiet. I båda fallen greps mördarna snabbt och dömdes. En förundersökning ...

Hur jag blev den jag blev: Socialreporter och tonårsförälder

Journalist är inte en titel jag satt på något visitkort. Ändå har jag skrivit en del genom åren – även journalistik. Under och efter min tid som kulturredaktör på Folket i Bild gjorde jag längre intervjuer åt tidningen med artister och författare som Plura Jonsson, Gösta Ekman, Peter Curman och andra kulturaktiva. Jag gjorde även en serie reportage om arbetet vid en vårdcentral – Kvartersakuten i Vasastan, Stockholm – tillsammans med fotografen Susanne Walström. Något senare blev jag kontaktad av redaktören för Anhörig , FMN:s tidskrift. Man ville ha ett reportage om ett fall där en ung, svensk skådespelerska i ropet varit inblandad i en härva med försäljning av Ecstasy. Frågan hade först gått till Anders Sundelin ( När knarket kom till stan , Främlingen i Falun ) som tipsat om mitt namn. Det blev en djupdykning i förundersökning, rättegångsprotokoll och hovrättsförhandlingar innan allt publicerades stort uppslaget under rubriken ”Med kallt blod”. Bodil Malmsten undrade försynt om jag ...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...