Fortsätt till huvudinnehåll

Var har jag hamnat någonstans?

Åter i Stockholm. Jag besöker min mor. Hon har blivit akutplacerad på ett boende i en närförort inte långt från där hon bott. Jag har fått två dagar på mig att välja ut ett av sex föreslagna demensboenden. Jag bestämmer mig för ett av två längs tunnelbanans gröna linje. Trots min och min brors vädjanden flyttas hon på skärtorsdagen. Själv är jag på Gotland, kvällen innan kör min bror över hennes teve, några fotografier och favoritfåtöljen så att hon ska känna sig lite välkommen trots allt.

– Var har jag hamnat någonstans? frågar hon.

Vi sitter mitt emot varandra vid ett furubord framme vid fönstret. Vårsolen ligger på i söderläget. Det är varmt i rummet, inget av fönstren går att öppna. På hissen är det kodlås. Jag har med mig wienerbröd från Wallins vid Skanstull. En i personal kommer in med varsin kopp kaffe åt oss.

– Du måste göra så att jag kommer hem, säger hon och tittar med klar blick på mig.
– Har jag kvar min lägenhet?
– Ja, svarar jag. Än så länge.

Jag har inte hjärta att säga att lägenheten är uppsagd. Vi har nu tre månader på oss att tömma den; välja ut vilka möbler, tavlor och prydnadssaker som ryms i ett rum på 20 kvadrat (att badrummet är stort nog att köra rally med rullstol i är inte till så stor hjälp vid möbleringen), vilka saker min bror, jag och våra barn vill behålla, vad som kan gå till Myrorna och vad som ska slängas. Att döstäda själv är en sak, liksom att städa upp efter en nyss avliden, men att städa efter en människa som ännu lever, och periodvis har sina sinnen i behåll, är enklare i teorin.

– Har du det bra här? frågar jag i ett försök att avleda.
– Nej, säger hon. Det är karlar.
– Hur då? Antastar de dig?
– De jagar mig i matsalen.

När jag återger samtalet för verksamhetschefen frågar hon om min mor blivit utsatt för övergrepp någon gång.

– Nej, svarar jag. Inte vad jag vet.

Samtidigt, på sjukhuset och de korttidsboenden hon varit på har manliga patienter ibland kommit in på hennes rum.

En dag på korttidsboendet hon kommer från – när jag är där och fikar – kommer en man in genom dörren som jag lämnat öppen, iklädd endast en pyjamasjacka, könet dinglar mellan benen. När jag reser mig upp för att avvisa honom tar han i hand och hälsar förvirrat innan en undersköterska skyndsamt för ut honom. Jag låser dörren.

Fantasier eller verklighet?

En gång medan hon fortfarande bodde hemma, berättade hon att en man kommit in i sovrummet på natten.

– Men då sa jag åt honom att försvinna! Och då gick han.

Bestämd, långt in i drömmarnas värld. Det här var långt efter att vi sagt upp hemtjänstens nattpatrull.

Grannen i lägenheten bredvid hennes berättar att min mor ringt på en dag. De har två små barn som levt om, och ljuden hade väl nått in i min mors lägenhet.

– Hon frågade om min man slog mig.

Min far var ingen våldsverkare, men jag börjar undra över hennes far, min morfar. Jag vet att han söp, att han en gång gett min mor en örfil så att hon for genom den långa hallen i lägenheten på Tomtebogatan. Å andra sidan hade hon som dryg 20-åringen slängt ut honom hemifrån för att göra tillvaron för min mormor och mig uthärdlig. Hemmet hade då blivit ett hotell han besökte nån gång i veckan.
*
På kvällen ringer hon på mobilen. (Plötsligt verkar hon komma ihåg hur hon ska använda den.)

– Du måste komma och hämta mig. Du eller din bror, säger hon. Här är ett dårhus.

Kommentarer

Läs mer

Egoism eller individualism

På ett seminarium om Alf Ahlberg på ABF-huset för en tid sedan sa Bengt Göransson inledningsvis att det är en myt att säga att vi lever i individualismens tidevarv, det vi ser är egoismen som breder ut sig, menade han. Jag har tänkt en del på det sedan dess. En individualist går sin egen väg, tänker jag, även till priset av den egna bekvämligheten. Litteraturen är full av sådana berättelser. Den som vill kan läsa Erik Johanssons Fabriksmänniskan eller Folke Fridells Syndfull skapelse . Gripande skildringar av individualister i kollektivet. En egoist, å andra sidan, går sin egen väg över andra. Erik Berg, bloggare och arkitekt, beskriver fenomenet i en krönika om handelsminister Ewa Björlings svartbygge i senaste numret av som alltid läsvärda Clarté : ”Handelsministern fick bygglov men byggde ett helt annat hus än det som bygglovet och planbestämmelserna medgav. På taket lade hon till ett 45 kvadratmeter stort extra våningsplan. Det är ingen liten överträdelse. Det är ingenting man...

Vem är viktigast?

Delar av alliansen verkar vilja blåsa till strid om det halverade Rut-avdraget. Jag tvivlar inte på att detta är hjärtefråga hos halva valmanskåren. Varje gång någon (även jag själv) frågar mig varför jag är emot Rut-avdraget svarar jag med en motfråga: ”Vem städar hemma hos städhjälpen?”, ”Vem passar den filippinska barnflickans barn på andra sidan jordklotet?”. Hela företeelsen bygger ju på att somligas tid anses viktigare än andras. Inte var det ett livspussel Maja Ekelöf stretade med när hon skrev Rapport från en skurhink " men hennes tid var lika knapp, heltidsarbetade ensamstående mor med fyra barn. Men, frågar kanske någon, är inte vissa yrken viktigare än andra? Jo, och det är här man blandar bort korten: att arbeta som läkare, lärare eller vaka över flygtrafiken från ett torn kräver både längre utbildning och är mer ansvarsfullt än att stå i grillen på McDonalds. Men låt det då märkas i lönekuvertet. Varför samhället ska subventionera dessa högbetalda människors fritid ...

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...