Fortsätt till huvudinnehåll

Stig Sjödin

På bokrean i vintras köpte jag Svensk Poesi (Bonnier, 2016), en bastant koloss på över 1000 sidor, sammanställd av Daniel Möller och Niklas Schiöler. (Trots att jag är i branschen kan jag aldrig begripa varför förlagen rear ut nyss utgivna böcker. Sågar man inte av den gren man sitter på?) Jag bläddrar i den praktfulla utgåvan, vackert formgiven av Nina Ulmaja, och återfinner många av min ungdoms hjältar: Lars Gustafsson, Lennart Sjögren, som jag tog modet till mig att besöka en sommar i Byxelkrok, Göran Sonnevi, Tomas Tranströmer och Sonja Åkesson. Andra, som Bodil Malmsten och Lars Forssell, kom jag att upptäcka först senare i livet.

Sen börjar jag leta. Är det inte några som saknas? Stig Carlson? Petter Bergman (hans dikt ”20 december 1967” är väl ändå en klassiker), men framför allt Stig Sjödin vars märgfulla språk hade talat till mig med särskild kraft när jag som ung vuxen börjat läsa poesi på allvar. Sjödin skrev om arbetet, kärleken, och naturen.

En stormig novembermånad på 1970-talet hjälpte jag en vän som jobbade ett år som väderobservatör på Bjuröklubb. Där, längst ut i havsbandet i Västerbotten, försökte jag skriva en essä om Sjödin. Anteckningarna har jag fortfarande kvar i en mapp i källaren. Någon essä blev det nu aldrig men så småningom kom jag att presentera honom i den marxist-leninistiska veckotidningen Gnistan, vars kulturredaktör Åke Bergman blev eld och lågor över förslaget. Med bävan ringde jag upp den store och frågade om vi fick publicera några av hans dikter. Några pengar hade vi ju inte men kunde han tänka sig … osv? ”Får tryckaren betalt?”, svarade han kärvt, och det var jag ju tvungen att medge.

Det var ett statement om hur han, som en gång börjat sin yrkesbana på järnverket i Sandviken, såg på sitt arbete. Poeten och kroppsarbetaren, båda var lika mycket värda. Hursomhelst, han gav sitt bifall. Min text och några av hans dikter publicerades, vilket fick en ung poet på vänsterkanten att gå upp i falsett och skriva ett svavelosande motinlägg: Sjödin var ju reformist gubevars och skrev krönikor i Kommunalarbetaren, där han förordade socialdemokratisk seger i valet. Ytterst graverande. (Den upprörde poeten återfinns numera långt ut på högerkanten.) Idag är jag mest förvånad över att Sjödin gav sitt bifall till att låta sig publiceras i den allt annat än ”sossevänliga” vänstertidningen.

Politisk poesi går bra, om författaren heter Sonnevi eller så, men arbetarförfattare även en som gett ut samtliga böcker på Albert Bonniers förlag, där går tydligen gränsen för vad som passerar i förlagshuset på Sveavägen.

Stig Sjödin skulle fyllt 100 år den 7 oktober i år. På hans gravsten, där han ligger begravd på Katarina kyrkogård, står:
Det är genom att beskriva kärleken
som vi gör rädslan maktlös.

Stig Sjödin-sällskapet vårdar hans minne.
Etiketter:

Kommentarer

roger edberg sa…
Socialdemokraten Stig Sjödin hade en kommunistisk fästmö efter kriget,Vivan Christiernin,tidigare samman med den i Spanien stupade Olle Meurling,senare gift med marxisten Gunnar Gunnarsson. Relationen tog slut då hon kom hem efter en valturne´ i Norrbotten med Set Person, och blev misshandlad av Stig Sjödin. Sjödins familj och parti kunde inte acceptera förhållandet då de McCartyistiska vindarna började blåsa i Sverige.Partipoeten tog till nävarna och Vivan lämnade honom genast.Dom sågs eller talade aldrig mer med varandra, förutom då hon besökte honom på dödsbädden
23 november, 2017 02:48
Skicka en kommentar

Läs mer

Mörker

Idag skriver jag för hand i mörkret. Utländska myndigheter har ställt in betalningarna till bolaget som levererar vår ström. Man misstänker att bolaget, som kontrolleras av våra myndigheter, tar betalt av oss. Så nu har vi ingen el. Det hela började med att det utlystes fria allmänna val i vårt land. Vi gick man ur huse och röstade. Utländska valobservatörer sa att det var de mest demokratiska valen som genomförts i vår del av världen. Det var bara ett fel. Vi röstade bort den gamla, korrumperade regeringen och valde en ny. Det skulle vi inte ha gjort. Gränserna stängdes, biståndet upphörde. Våra män kan inte längre försörja sig. Nu sitter de på kaféerna och idisslar sin förtvivlan och ilska. Min son säger att han tänker gå med i motståndet. Jag vill inte att han ska dö. Han säger att han hellre dör än lever det här livet. Min förtvivlan är outsäglig. ”Gazas invånare förbannar Europa”, Svenska Dagbladet 21/8-07 Andra bloggar om Palestina .
20 kommentarer
Läs mer

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...
Skicka en kommentar
Läs mer

Egoism eller individualism

På ett seminarium om Alf Ahlberg på ABF-huset för en tid sedan sa Bengt Göransson inledningsvis att det är en myt att säga att vi lever i individualismens tidevarv, det vi ser är egoismen som breder ut sig, menade han. Jag har tänkt en del på det sedan dess. En individualist går sin egen väg, tänker jag, även till priset av den egna bekvämligheten. Litteraturen är full av sådana berättelser. Den som vill kan läsa Erik Johanssons Fabriksmänniskan eller Folke Fridells Syndfull skapelse . Gripande skildringar av individualister i kollektivet. En egoist, å andra sidan, går sin egen väg över andra. Erik Berg, bloggare och arkitekt, beskriver fenomenet i en krönika om handelsminister Ewa Björlings svartbygge i senaste numret av som alltid läsvärda Clarté : ”Handelsministern fick bygglov men byggde ett helt annat hus än det som bygglovet och planbestämmelserna medgav. På taket lade hon till ett 45 kvadratmeter stort extra våningsplan. Det är ingen liten överträdelse. Det är ingenting man...
6 kommentarer
Läs mer

Infödingarna ska uppfostras

Nyligen läste jag om en svensk missionär som var verksam i Södra Afrika i början av 1900-talet. Hans företrädare på posten hade förbjudit byns invånare att använda sin egen guds namn, deras traditionella danser betraktades som synd och de tvingades bära västerländska kläder. Följaktligen lyckades han endast omvända ett fåtal. Den nye missionären gick runt i byn, drack öl med hövdingen, lyssnade och lärde. Kristendomsundervisningen inledde han med en diskussion om tio guds bud i förhållanden till byns egen moralkodex. Till slut lät sig hela byn döpas (mest för att de gillade honom). Där den förres handlingar präglades av inställningen att infödingarna ska uppfostras, präglades den andre av inställningen att umgänget mellan kulturen måste bygga på ömsesidig respekt och förståelse. Jag tänker på det jag läst när konflikten om Lars Vilks Muhammedbild nu blossat upp på allvar. Jag är själv ateist. Finner tillvaron alldeles för rik för att kunna reduceras till en skapelse av en gud, om än al...
13 kommentarer
Läs mer