Stig Sjödin

På bokrean i vintras köpte jag Svensk Poesi (Bonnier, 2016), en bastant koloss på över 1000 sidor, sammanställd av Daniel Möller och Niklas Schiöler. (Trots att jag är i branschen kan jag aldrig begripa varför förlagen rear ut nyss utgivna böcker. Sågar man inte av den gren man sitter på?) Jag bläddrar i den praktfulla utgåvan, vackert formgiven av Nina Ulmaja, och återfinner många av min ungdoms hjältar: Lars Gustafsson, Lennart Sjögren, som jag tog modet till mig att besöka en sommar i Byxelkrok, Göran Sonnevi, Tomas Tranströmer och Sonja Åkesson. Andra, som Bodil Malmsten och Lars Forssell, kom jag att upptäcka först senare i livet.

Sen börjar jag leta. Är det inte några som saknas? Stig Carlson? Petter Bergman (hans dikt ”20 december 1967” är väl ändå en klassiker), men framför allt Stig Sjödin vars märgfulla språk hade talat till mig med särskild kraft när jag som ung vuxen börjat läsa poesi på allvar. Sjödin skrev om arbetet, kärleken, och naturen.

En stormig novembermånad på 1970-talet hjälpte jag en vän som jobbade ett år som väderobservatör på Bjuröklubb. Där, längst ut i havsbandet i Västerbotten, försökte jag skriva en essä om Sjödin. Anteckningarna har jag fortfarande kvar i en mapp i källaren. Någon essä blev det nu aldrig men så småningom kom jag att presentera honom i den marxist-leninistiska veckotidningen Gnistan, vars kulturredaktör Åke Bergman blev eld och lågor över förslaget. Med bävan ringde jag upp den store och frågade om vi fick publicera några av hans dikter. Några pengar hade vi ju inte men kunde han tänka sig … osv? ”Får tryckaren betalt?”, svarade han kärvt, och det var jag ju tvungen att medge.

Det var ett statement om hur han, som en gång börjat sin yrkesbana på järnverket i Sandviken, såg på sitt arbete. Poeten och kroppsarbetaren, båda var lika mycket värda. Hursomhelst, han gav sitt bifall. Min text och några av hans dikter publicerades, vilket fick en ung poet på vänsterkanten att gå upp i falsett och skriva ett svavelosande motinlägg: Sjödin var ju reformist gubevars och skrev krönikor i Kommunalarbetaren, där han förordade socialdemokratisk seger i valet. Ytterst graverande. (Den upprörde poeten återfinns numera långt ut på högerkanten.) Idag är jag mest förvånad över att Sjödin gav sitt bifall till att låta sig publiceras i den allt annat än ”sossevänliga” vänstertidningen.

Politisk poesi går bra, om författaren heter Sonnevi eller så, men arbetarförfattare även en som gett ut samtliga böcker på Albert Bonniers förlag, där går tydligen gränsen för vad som passerar i förlagshuset på Sveavägen.

Stig Sjödin skulle fyllt 100 år den 7 oktober i år. På hans gravsten, där han ligger begravd på Katarina kyrkogård, står:

Det är genom att beskriva kärleken
som vi gör rädslan maktlös.

Stig Sjödin-sällskapet vårdar hans minne.