Fortsätt till huvudinnehåll

Stig Sjödin

På bokrean i vintras köpte jag Svensk Poesi (Bonnier, 2016), en bastant koloss på över 1000 sidor, sammanställd av Daniel Möller och Niklas Schiöler. (Trots att jag är i branschen kan jag aldrig begripa varför förlagen rear ut nyss utgivna böcker. Sågar man inte av den gren man sitter på?) Jag bläddrar i den praktfulla utgåvan, vackert formgiven av Nina Ulmaja, och återfinner många av min ungdoms hjältar: Lars Gustafsson, Lennart Sjögren, som jag tog modet till mig att besöka en sommar i Byxelkrok, Göran Sonnevi, Tomas Tranströmer och Sonja Åkesson. Andra, som Bodil Malmsten och Lars Forssell, kom jag att upptäcka först senare i livet.

Sen börjar jag leta. Är det inte några som saknas? Stig Carlson? Petter Bergman (hans dikt ”20 december 1967” är väl ändå en klassiker), men framför allt Stig Sjödin vars märgfulla språk hade talat till mig med särskild kraft när jag som ung vuxen börjat läsa poesi på allvar. Sjödin skrev om arbetet, kärleken, och naturen.

En stormig novembermånad på 1970-talet hjälpte jag en vän som jobbade ett år som väderobservatör på Bjuröklubb. Där, längst ut i havsbandet i Västerbotten, försökte jag skriva en essä om Sjödin. Anteckningarna har jag fortfarande kvar i en mapp i källaren. Någon essä blev det nu aldrig men så småningom kom jag att presentera honom i den marxist-leninistiska veckotidningen Gnistan, vars kulturredaktör Åke Bergman blev eld och lågor över förslaget. Med bävan ringde jag upp den store och frågade om vi fick publicera några av hans dikter. Några pengar hade vi ju inte men kunde han tänka sig … osv? ”Får tryckaren betalt?”, svarade han kärvt, och det var jag ju tvungen att medge.

Det var ett statement om hur han, som en gång börjat sin yrkesbana på järnverket i Sandviken, såg på sitt arbete. Poeten och kroppsarbetaren, båda var lika mycket värda. Hursomhelst, han gav sitt bifall. Min text och några av hans dikter publicerades, vilket fick en ung poet på vänsterkanten att gå upp i falsett och skriva ett svavelosande motinlägg: Sjödin var ju reformist gubevars och skrev krönikor i Kommunalarbetaren, där han förordade socialdemokratisk seger i valet. Ytterst graverande. (Den upprörde poeten återfinns numera långt ut på högerkanten.) Idag är jag mest förvånad över att Sjödin gav sitt bifall till att låta sig publiceras i den allt annat än ”sossevänliga” vänstertidningen.

Politisk poesi går bra, om författaren heter Sonnevi eller så, men arbetarförfattare även en som gett ut samtliga böcker på Albert Bonniers förlag, där går tydligen gränsen för vad som passerar i förlagshuset på Sveavägen.

Stig Sjödin skulle fyllt 100 år den 7 oktober i år. På hans gravsten, där han ligger begravd på Katarina kyrkogård, står:
Det är genom att beskriva kärleken
som vi gör rädslan maktlös.

Stig Sjödin-sällskapet vårdar hans minne.
Etiketter:

Kommentarer

roger edberg sa…
Socialdemokraten Stig Sjödin hade en kommunistisk fästmö efter kriget,Vivan Christiernin,tidigare samman med den i Spanien stupade Olle Meurling,senare gift med marxisten Gunnar Gunnarsson. Relationen tog slut då hon kom hem efter en valturne´ i Norrbotten med Set Person, och blev misshandlad av Stig Sjödin. Sjödins familj och parti kunde inte acceptera förhållandet då de McCartyistiska vindarna började blåsa i Sverige.Partipoeten tog till nävarna och Vivan lämnade honom genast.Dom sågs eller talade aldrig mer med varandra, förutom då hon besökte honom på dödsbädden
23 november, 2017 02:48
Skicka en kommentar

Läs mer

Mörker

Idag skriver jag för hand i mörkret. Utländska myndigheter har ställt in betalningarna till bolaget som levererar vår ström. Man misstänker att bolaget, som kontrolleras av våra myndigheter, tar betalt av oss. Så nu har vi ingen el. Det hela började med att det utlystes fria allmänna val i vårt land. Vi gick man ur huse och röstade. Utländska valobservatörer sa att det var de mest demokratiska valen som genomförts i vår del av världen. Det var bara ett fel. Vi röstade bort den gamla, korrumperade regeringen och valde en ny. Det skulle vi inte ha gjort. Gränserna stängdes, biståndet upphörde. Våra män kan inte längre försörja sig. Nu sitter de på kaféerna och idisslar sin förtvivlan och ilska. Min son säger att han tänker gå med i motståndet. Jag vill inte att han ska dö. Han säger att han hellre dör än lever det här livet. Min förtvivlan är outsäglig. ”Gazas invånare förbannar Europa”, Svenska Dagbladet 21/8-07 Andra bloggar om Palestina .
20 kommentarer
Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Uppdaterad 2026-02-06   Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på ...
4 kommentarer
Läs mer

Hur jag blev den jag blev - boken

För den som inte hunnit tröttna på mina minnen här på bloggen har jag samlat några av texterna (plus lite bonusmaterial) i en bok, vackert formgiven av Christer Jonson. Boken är tillägnad mina barnbarn, men jag har också några exemplar till försäljning för den hugade. Mejla Tom.Carlson@abc.se så skickar jag en bok och faktura så långt lagret räcker. Priser är 245 kr (inkl. moms och frakt). ”Människan är en meningssökande varelse. Vi formar våra liv till berättelser, väljer vad i ett myller av händelser som vi tycker är viktigt. Vilka val och icke-val har fört oss hit? Vad hade hänt om jag fortsatt med teatern? Eller om min dåvarande sambo och jag fått barn när vi knappt var tjugo år fyllda (som fallet var för många i vår föräldrageneration). Eller …? Eller …? Hade jag alls suttit där jag är idag? I allas våra liv finns sådana avgörande ögonblick. Och de blir inte färre med åren.” (Ur Förordet)    
Skicka en kommentar
Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Frilansredaktören

Ibland har jag fått frågan: ”Vad gör en förlagsredaktör?” Jag brukar svara: ”In i ena ändan kommer en bunt papper med mer eller mindre färdigskrivna texter och ut i den andra ändan ska det komma en bok. Redaktörens uppgift är att lotsa arbetet längs hela eller delar av vägen. Det kan vara språkgranskning, faktakoll, formgivning och tryckerikontakter.” Till mina filosofiska vänner brukar jag säga att förlagsredaktörens är ett samtalsyrke med tre poler: upphovsmannen, förlagsredaktören och texten. Vilket ibland kan vara nog så knepigt. En förläggare har entusiastiskt antagit ett manus för publicering, sen är det min uppgift att hitta och påvisa fel och oklarheter. Samtidigt ska jag upprätthålla en förtroendefull relation med upphovsmannen. Redaktörens uppgift är att likna vid en barnmorskas.* * Sommaren 1980 hade jag slutat på Ordfronts förlag och var barnledig under hösten med sonen. Jag hade beslutat mig för att pröva på tillvaron som frilans. Jag fick mitt första uppdrag av Ebbe Carl...
Skicka en kommentar
Läs mer