Fortsätt till huvudinnehåll

Jag vill hem, nu!

– JAG VILL HEM TILL MIN LÄGENHET NU! NU, NU, NU!

Min mor ligger utsträckt ovanpå sängen i rummet i korttidsboendet där hon vistas sedan hon skrevs ut från Södersjukhuset. Jag sitter vid fotändan, försöker hålla en hand lite lugnande på hennes ben. Mittemot oss sitter biståndshandläggaren. En blond ung kvinna från stadsdelsförvaltningen. Vi har under en halvtimme samtalat om min mors framtida boende. Hennes uppfattning är orubblig. Hon vill hem till sin lägenhet i Blåsut.

Jag förklarar att det går inte. Min bror och jag har i det längsta försökt att hon ska kunna bo kvar hemma, inte minst på grund av hennes rörelsebehov och goda fysik. Nu vill vi att hon ska komma till ett boende där hon kan ha sina möbler, sin tv, sina Frank Sinatra-skivor, och där det finns personal som kan se till henne dygnet runt.

– DET KAN JAG VÄL HA HEMMA OCKSÅ!

Nej, det kan du inte. Inte ens i den bästa av världar kan vi ordna en sådan bevakning, och hur skulle de kunna hindra henne från hennes nattliga utflykter? Den senaste slutade i en snödriva i Nacka efter 18 timmars irrande i vinterkylan.

Jag berättar att min bror och jag gjort ett besök på Stora Sköndal, stiftelsedrivet och med tre demensboenden vid Drevvikens strand, nära till barn och barnbarn. Första intrycket där har varit gott.

– ALDRIG I LIVET! DÅ FLYTTAR JAG HELLRE TILL DALEN.
– Sjukhuset? undrar vi.

Nej det finns visst ett demensboende vid Sandsborg, säger biståndshandläggaren.

– Det är nära hem, säger min mor.

Nära hem? tänker jag. Det är just det som är problemet. Hon kommer att bo i en i och för sig välbekant miljö, men utan möjlighet att annat än undantagsvis gå ut och röra sig. Och ”hem” kommer inte att finnas längre.

– HAR JAG NÅGOT ATT SÄGA TILL OM?

Socialtjänsten har redan tillstyrkt ett vård- och omsorgsboende efter den senaste tidens händelser. Med mig i väskan har jag också ett intyg från husläkaren. En utförligt och välformulerad redogörelse över min mors situation som mynnar ut i slutsatsen:
Undertecknad bedömer att X på grundade skäl har ett behov av permanent omsorgsboende. X bedöms dock ej kunna ta ett välgrundat beslut i detta ärende till följd av sin demensdiagnos.
Vi lämnar min mor att vila efter hennes sista utbrott och sätter oss i några fåtöljer ett samlingsrum. Den unga biståndshandläggaren läser igenom intyget. Jag framför de tre önskemål om boenden som min bror jag enats om. Min mors begäran om ett boende instängt bland betonghusen ”nära hem” lämnar jag därhän.

Är detta ett övergrepp? tänker jag.

Jag betraktar den slocknade blicken och de uttryckslösa ansiktena hos männen framför teven i samlingsrummet. (En gång när jag är på besök irrar sig en av dem in på min mors rum, endast iklädd en pyjamasjacka med könet dinglande mellan benen.) Min mors problem är snarare det motsatta. Dålig impulskontroll och utåtagerande. Plötsliga utbrott av ilska avlöst av stunder av passivitet och en oförklarlig hjälplöshet. (Hur mycket av hennes problem har berott på för mycket alkohol och dålig kosthållning i ensamheten hemma? Jag tycker mig redan märkt att hon varit redigare sedan hon kom in på sjukhus.)

Till skillnad mot männen i uppehållsrummet har min mor fortfarande en del intellektuella förmågor i behåll. Tidningar läser hon inte längre, hon märkte inte ens när jag sa upp Dagens Nyheter, när tidningarna samlades olästa i en hög. Men ett och annat snappar hon upp från tevenyheterna. Trump bekymrar henne. Bridge, säger hennes bridgekamrater, klarar hon fortfarande. Men hon hittar inte längre till lokalen där de spelar.

Är det denna tillvaro av passivitet vi nu dömt vår mamma till? Med ett papper i handen fråntar jag en människa hennes mest grundläggande frihet, rätten att välja bostad. När upphör en människa att vara en människa?

Men å andra sidan, vad är alternativet? Att bo kvar hemma är inget alternativ längre, inte ens med gps-sändare och en kostsam dygnet-runt-organisation. Av två dåliga alternativ väljer vi det minst dåliga. Något tredje gives inte, om inte min bror och jag ska ge upp våra liv och ägna hela vår tillvaro åt att passa vår mor.

När jag går från 70-talshuset i betong med det djupt ironiska namnet Pensionat K. känner jag svetten rinna längs ryggen. Jag djupandas några gånger i väntat på bussen. Den emotionella utmattningen påminner om den när jag en gång i tiden fajtades med en tonårig dotter om tider för hemkomst och annat.
*
Några timmar senare återvänder jag till boendet. Jag har köpt en bukett tulpaner, en flaska vin (vi har gått med på att hon ska få dricka ett glas till middagen) och en chokladask. Från lägenheten där jag varit och kollat efter post och vattnat blommorna har jag med mig en cd: The best of Frank Sinatra.

Min mor är som vanligt igen. Hon har just ätit lunch. Fläskkotlett. Det var gott, säger hon. Och efterrätt. Och ett glas vin. I ett anfall av dåligt samvete har jag sagt till undersköterskan att min mor kan få ett glas vin till lunchen idag.

– Kommer jag att få vin till lunchen nu också? frågar hon.
– Varför får jag inte bo hemma?

Jag förklarar situationen än en gång. Berättar att jag pratat med en av hennes bridgekompisar och att hon lovat att komma och hälsa på lite senare samma dag

– Jag är förbannad för att jag inte får hem, säger hon strax innan jag ska gå.
– Jag förstår det, säger jag. Kramar om henne och går.

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Mörker

Idag skriver jag för hand i mörkret. Utländska myndigheter har ställt in betalningarna till bolaget som levererar vår ström. Man misstänker att bolaget, som kontrolleras av våra myndigheter, tar betalt av oss. Så nu har vi ingen el. Det hela började med att det utlystes fria allmänna val i vårt land. Vi gick man ur huse och röstade. Utländska valobservatörer sa att det var de mest demokratiska valen som genomförts i vår del av världen. Det var bara ett fel. Vi röstade bort den gamla, korrumperade regeringen och valde en ny. Det skulle vi inte ha gjort. Gränserna stängdes, biståndet upphörde. Våra män kan inte längre försörja sig. Nu sitter de på kaféerna och idisslar sin förtvivlan och ilska. Min son säger att han tänker gå med i motståndet. Jag vill inte att han ska dö. Han säger att han hellre dör än lever det här livet. Min förtvivlan är outsäglig. ”Gazas invånare förbannar Europa”, Svenska Dagbladet 21/8-07 Andra bloggar om Palestina .

Egoism eller individualism

På ett seminarium om Alf Ahlberg på ABF-huset för en tid sedan sa Bengt Göransson inledningsvis att det är en myt att säga att vi lever i individualismens tidevarv, det vi ser är egoismen som breder ut sig, menade han. Jag har tänkt en del på det sedan dess. En individualist går sin egen väg, tänker jag, även till priset av den egna bekvämligheten. Litteraturen är full av sådana berättelser. Den som vill kan läsa Erik Johanssons Fabriksmänniskan eller Folke Fridells Syndfull skapelse . Gripande skildringar av individualister i kollektivet. En egoist, å andra sidan, går sin egen väg över andra. Erik Berg, bloggare och arkitekt, beskriver fenomenet i en krönika om handelsminister Ewa Björlings svartbygge i senaste numret av som alltid läsvärda Clarté : ”Handelsministern fick bygglov men byggde ett helt annat hus än det som bygglovet och planbestämmelserna medgav. På taket lade hon till ett 45 kvadratmeter stort extra våningsplan. Det är ingen liten överträdelse. Det är ingenting man...

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Uppdaterad 2026-02-06   Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på ...