Jag vill hem, nu!

– JAG VILL HEM TILL MIN LÄGENHET NU! NU, NU, NU!

Min mor ligger utsträckt ovanpå sängen i rummet i korttidsboendet där hon vistas sedan hon skrevs ut från Södersjukhuset. Jag sitter vid fotändan, försöker hålla en hand lite lugnande på hennes ben. Mittemot oss sitter biståndshandläggaren. En blond ung kvinna från stadsdelsförvaltningen. Vi har under en halvtimme samtalat om min mors framtida boende. Hennes uppfattning är orubblig. Hon vill hem till sin lägenhet i Blåsut.

Jag förklarar att det går inte. Min bror och jag har i det längsta försökt att hon ska kunna bo kvar hemma, inte minst på grund av hennes rörelsebehov och goda fysik. Nu vill vi att hon ska komma till ett boende där hon kan ha sina möbler, sin tv, sina Frank Sinatra-skivor, och där det finns personal som kan se till henne dygnet runt.

– DET KAN JAG VÄL HA HEMMA OCKSÅ!

Nej, det kan du inte. Inte ens i den bästa av världar kan vi ordna en sådan bevakning, och hur skulle de kunna hindra henne från hennes nattliga utflykter? Den senaste slutade i en snödriva i Nacka efter 18 timmars irrande i vinterkylan.

Jag berättar att min bror och jag gjort ett besök på Stora Sköndal, stiftelsedrivet och med tre demensboenden vid Drevvikens strand, nära till barn och barnbarn. Första intrycket där har varit gott.

– ALDRIG I LIVET! DÅ FLYTTAR JAG HELLRE TILL DALEN.
– Sjukhuset? undrar vi.

Nej det finns visst ett demensboende vid Sandsborg, säger biståndshandläggaren.

– Det är nära hem, säger min mor.

Nära hem? tänker jag. Det är just det som är problemet. Hon kommer att bo i en i och för sig välbekant miljö, men utan möjlighet att annat än undantagsvis gå ut och röra sig. Och ”hem” kommer inte att finnas längre.

– HAR JAG NÅGOT ATT SÄGA TILL OM?

Socialtjänsten har redan tillstyrkt ett vård- och omsorgsboende efter den senaste tidens händelser. Med mig i väskan har jag också ett intyg från husläkaren. En utförligt och välformulerad redogörelse över min mors situation som mynnar ut i slutsatsen:

Undertecknad bedömer att X på grundade skäl har ett behov av permanent omsorgsboende. X bedöms dock ej kunna ta ett välgrundat beslut i detta ärende till följd av sin demensdiagnos.

Vi lämnar min mor att vila efter hennes sista utbrott och sätter oss i några fåtöljer ett samlingsrum. Den unga biståndshandläggaren läser igenom intyget. Jag framför de tre önskemål om boenden som min bror jag enats om. Min mors begäran om ett boende instängt bland betonghusen ”nära hem” lämnar jag därhän.

Är detta ett övergrepp? tänker jag.

Jag betraktar den slocknade blicken och de uttryckslösa ansiktena hos männen framför teven i samlingsrummet. (En gång när jag är på besök irrar sig en av dem in på min mors rum, endast iklädd en pyjamasjacka med könet dinglande mellan benen.) Min mors problem är snarare det motsatta. Dålig impulskontroll och utåtagerande. Plötsliga utbrott av ilska avlöst av stunder av passivitet och en oförklarlig hjälplöshet. (Hur mycket av hennes problem har berott på för mycket alkohol och dålig kosthållning i ensamheten hemma? Jag tycker mig redan märkt att hon varit redigare sedan hon kom in på sjukhus.)

Till skillnad mot männen i uppehållsrummet har min mor fortfarande en del intellektuella förmågor i behåll. Tidningar läser hon inte längre, hon märkte inte ens när jag sa upp Dagens Nyheter, när tidningarna samlades olästa i en hög. Men ett och annat snappar hon upp från tevenyheterna. Trump bekymrar henne. Bridge, säger hennes bridgekamrater, klarar hon fortfarande. Men hon hittar inte längre till lokalen där de spelar.

Är det denna tillvaro av passivitet vi nu dömt vår mamma till? Med ett papper i handen fråntar jag en människa hennes mest grundläggande frihet, rätten att välja bostad. När upphör en människa att vara en människa?

Men å andra sidan, vad är alternativet? Att bo kvar hemma är inget alternativ längre, inte ens med gps-sändare och en kostsam dygnet-runt-organisation. Av två dåliga alternativ väljer vi det minst dåliga. Något tredje gives inte, om inte min bror och jag ska ge upp våra liv och ägna hela vår tillvaro åt att passa vår mor.

När jag går från 70-talshuset i betong med det djupt ironiska namnet Pensionat K. känner jag svetten rinna längs ryggen. Jag djupandas några gånger i väntat på bussen. Den emotionella utmattningen påminner om den när jag en gång i tiden fajtades med en tonårig dotter om tider för hemkomst och annat.

*

Några timmar senare återvänder jag till boendet. Jag har köpt en bukett tulpaner, en flaska vin (vi har gått med på att hon ska få dricka ett glas till middagen) och en chokladask. Från lägenheten där jag varit och kollat efter post och vattnat blommorna har jag med mig en cd: The best of Frank Sinatra.

Min mor är som vanligt igen. Hon har just ätit lunch. Fläskkotlett. Det var gott, säger hon. Och efterrätt. Och ett glas vin. I ett anfall av dåligt samvete har jag sagt till undersköterskan att min mor kan få ett glas vin till lunchen idag.

– Kommer jag att få vin till lunchen nu också? frågar hon.
– Varför får jag inte bo hemma?

Jag förklarar situationen än en gång. Berättar att jag pratat med en av hennes bridgekompisar och att hon lovat att komma och hälsa på lite senare samma dag

– Jag är förbannad för att jag inte får hem, säger hon strax innan jag ska gå.
– Jag förstår det, säger jag. Kramar om henne och går.