Det är mörkt i lägenheten när jag öppnar ytterdörren. Inifrån vardagsrummet dånar ljudet från teven. Min mor sitter i morgonrock i mörkret endast upplyst av ljuset från teveskärmen. Hon slår ihop händerna och utbrister glatt välkomnande sitt vanliga – Åh vad glad jag blir att se dig! Äntligen någon man känner igen.
Jag tar av mig skorna, går in i vardagsrummet och tänder en golvlampa.
– Tänker du döda mig? frågar hon.
– Nej, varför tror du det?
Jag hör på hennes tonfall att det inte är något skämt. Men hon låter inte rädd, snarare undrande, som om det handlade om att sätta på en kopp kaffe.
Jag går ut i hallen, tar av mig rocken, i köket drar jag igång kaffebryggaren och kollar posten. Efter att jag fått henne att dra ner ljudet på teven fikar vi. Jag har med mig saffransbullar och en liten julblomma. För en gångs skull gör jag henne sällskap och värmer lite glögg. Det är ju adventstid. I vanliga fall avstår jag från att delta i hennes accelererande alkohol- och sötsakskonsumtion. Vi skålar för julen. Hon äter sin saffransbulle med god aptit och frågar sedan om hon kan ta halva min. I matrummet står en tallrik med resterna från lunchen: ett löskokt (på gränsen till okokt) ägg, lite rödbetssallad och ett tomt vinglas. Hon ordnar sina måltider själv. Hemtjänsten får nöja sig med att diska när de kommer.
– Är det säkert att du inte kommer att döda mig?
– Varför tror du det? frågar jag igen.
– Jag vet inte, ibland får jag för mig saker.
– Håller jag på att bli en idiot? fortsätter hon.
– Ja, lite knäpp är du allt, svarar jag halvt på skämt halvt på allvar.
Idag har jag varken ork eller lust att påminna om den minnessjukdom som håller på att fördunkla hennes sinne. En förklaring hon för övrigt glömmer lika fort som jag sagt den. Vi dricker ur, jag bär ut kopparna i köket. Vi tar farväl och önskar varandra god jul. Dagen efter far jag till Gotland.
En vecka senare ringer min bror. En kvinna från Älvsjö har hört av sig och berättat att vår mor stått på deras uteplats och undrat var hon är. Min bror erbjuder sig att hämta henne men mannen i familjen är vänlig nog att skjutsa hem henne. Så slutar 2017.
Jag tar av mig skorna, går in i vardagsrummet och tänder en golvlampa.
– Tänker du döda mig? frågar hon.
– Nej, varför tror du det?
Jag hör på hennes tonfall att det inte är något skämt. Men hon låter inte rädd, snarare undrande, som om det handlade om att sätta på en kopp kaffe.
Jag går ut i hallen, tar av mig rocken, i köket drar jag igång kaffebryggaren och kollar posten. Efter att jag fått henne att dra ner ljudet på teven fikar vi. Jag har med mig saffransbullar och en liten julblomma. För en gångs skull gör jag henne sällskap och värmer lite glögg. Det är ju adventstid. I vanliga fall avstår jag från att delta i hennes accelererande alkohol- och sötsakskonsumtion. Vi skålar för julen. Hon äter sin saffransbulle med god aptit och frågar sedan om hon kan ta halva min. I matrummet står en tallrik med resterna från lunchen: ett löskokt (på gränsen till okokt) ägg, lite rödbetssallad och ett tomt vinglas. Hon ordnar sina måltider själv. Hemtjänsten får nöja sig med att diska när de kommer.
– Är det säkert att du inte kommer att döda mig?
– Varför tror du det? frågar jag igen.
– Jag vet inte, ibland får jag för mig saker.
– Håller jag på att bli en idiot? fortsätter hon.
– Ja, lite knäpp är du allt, svarar jag halvt på skämt halvt på allvar.
Idag har jag varken ork eller lust att påminna om den minnessjukdom som håller på att fördunkla hennes sinne. En förklaring hon för övrigt glömmer lika fort som jag sagt den. Vi dricker ur, jag bär ut kopparna i köket. Vi tar farväl och önskar varandra god jul. Dagen efter far jag till Gotland.
En vecka senare ringer min bror. En kvinna från Älvsjö har hört av sig och berättat att vår mor stått på deras uteplats och undrat var hon är. Min bror erbjuder sig att hämta henne men mannen i familjen är vänlig nog att skjutsa hem henne. Så slutar 2017.
Kommentarer