Fortsätt till huvudinnehåll

Tänker du döda mig?

Det är mörkt i lägenheten när jag öppnar ytterdörren. Inifrån vardagsrummet dånar ljudet från teven. Min mor sitter i morgonrock i mörkret endast upplyst av ljuset från teveskärmen. Hon slår ihop händerna och utbrister glatt välkomnande sitt vanliga – Åh vad glad jag blir att se dig! Äntligen någon man känner igen.

Jag tar av mig skorna, går in i vardagsrummet och tänder en golvlampa.

– Tänker du döda mig? frågar hon.
– Nej, varför tror du det?

Jag hör på hennes tonfall att det inte är något skämt. Men hon låter inte rädd, snarare undrande, som om det handlade om att sätta på en kopp kaffe.

Jag går ut i hallen, tar av mig rocken, i köket drar jag igång kaffebryggaren och kollar posten. Efter att jag fått henne att dra ner ljudet på teven fikar vi. Jag har med mig saffransbullar och en liten julblomma. För en gångs skull gör jag henne sällskap och värmer lite glögg. Det är ju adventstid. I vanliga fall avstår jag från att delta i hennes accelererande alkohol- och sötsakskonsumtion. Vi skålar för julen. Hon äter sin saffransbulle med god aptit och frågar sedan om hon kan ta halva min. I matrummet står en tallrik med resterna från lunchen: ett löskokt (på gränsen till okokt) ägg, lite rödbetssallad och ett tomt vinglas. Hon ordnar sina måltider själv. Hemtjänsten får nöja sig med att diska när de kommer.

– Är det säkert att du inte kommer att döda mig?
– Varför tror du det? frågar jag igen.
– Jag vet inte, ibland får jag för mig saker.
– Håller jag på att bli en idiot? fortsätter hon.
– Ja, lite knäpp är du allt, svarar jag halvt på skämt halvt på allvar.

Idag har jag varken ork eller lust att påminna om den minnessjukdom som håller på att fördunkla hennes sinne. En förklaring hon för övrigt glömmer lika fort som jag sagt den. Vi dricker ur, jag bär ut kopparna i köket. Vi tar farväl och önskar varandra god jul. Dagen efter far jag till Gotland.

En vecka senare ringer min bror. En kvinna från Älvsjö har hört av sig och berättat att vår mor stått på deras uteplats och undrat var hon är. Min bror erbjuder sig att hämta henne men mannen i familjen är vänlig nog att skjutsa hem henne. Så slutar 2017.

Kommentarer

Läs mer

Breven från Bodil

Jag träffade Bodil Malmsten endast vid ett tillfälle. Det var någon gång i slutet av 80-talet. Folket i Bild hade författarafton på Strindbergssalen (numera Intima teatern) vid Norra Bantorget i Stockholm. Nils Granberg ansvarade för programmet. Jag skulle säga några ord som inledning och presentera författarna. Vi var båda rätt nervösa. Bodil kom, hälsade och frågade om Lars Forssell, en annan av de medverkande författarna, hade kommit. Hon såg fram emot att träffa honom. (Forssells ständiga förmåga att inte dyka upp eller lämna återbud i sista minuten var en av orsakerna till vår nervositet.) Men Lars Forssell kom, nykter och samlad, och läste med bravur sin långa dikt ”Ola med handklaveret”. Alla jublade. Bodil läste en av sina dikter. Att så här, i början av en text om Bodil Malmsten, lyfta fram Lars Forssell innebär inte att förminska (”gösta”) henne. Tvärtom, det var i den traditionen, med namn som Forssell, Pär Rådström, Marianne Höök m.fl., hon hade ett av sina ben (den folk...

Hur jag blev den jag blev (6:5): Ordförande på ett stormigt hav

Uppdaterad 2025-11-17  En ordförandes främsta uppgift är, sägs det, att hålla samman organisationen, vare sig det gäller ett politiskt parti eller den lokala schackklubben. I det avseendet var väl min tid som ordförande för Folket i Bild ett misslyckande. Stefan Lindgren hade anställts som ny redaktör. Stämningen var infekterad, blotta det faktum att jag ställt upp som ordförande fick mig i somligas ögon att betraktas som tillhörande fiendelägret. Ett försök från min sida att övertala Jörgen Widsell att acceptera ett dubbelkommando på tidningen vid sidan av Stefan (liknande det de haft på Gnistan ) misslyckades. Jörgen gick sedermera till Jan Stenbeck och startade Tidningen Z . SKP började falla samman, men då hade jag redan lämnat partiet. Min tid som ordförande kom i hög grad att kännetecknas av jakt på pengar. En kontrollbalansräkning hade troligen visat att bolaget var på obestånd. Lösningen, som styrelseledamoten Anders Runebjer presenterade, var att föra över verksamheten i e...

Hur jag blev den jag blev 7: Förlagsredaktören

Vi satt i en glasbur i en industrilokal på Döbelnsgatan i den del mellan Vasastan och Östermalm som stockholmarna kallar Sibirien. De fönsterlösa lokalerna sträckte sig över ett helt källarplan och hade tidigare varit hemvist för De Förenade FNL-grupperna. Lokalen hade nu övertagits av Ordfront. Vår bur var placerad strax intill garageinfarten, där lastbilar kom och gick med papper till tryckeriet, pallar med ark och färdiga böcker till och från binderiet. På vintern drog det iskallt från de öppna garagedörrarna. Dieselgaserna blandades med den stickande lukten från repron och doften av varmt, flytande vax från originalavdelningen längre in i lokalen. Genom betonggolvet fortplantade sig dunket från tryckpressarna. Utanför vår bur fanns boklagret där vi packade och levererade böcker till recensenter och de många mindre återförsäljarna. Året var 1977. Vi som satt inne i den gamla förmansburen var Dan, som börjat något halvår tidigare, Ylva som skötte marknadsföring och distribution och s...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...