Fortsätt till huvudinnehåll

Tänker du döda mig?

Det är mörkt i lägenheten när jag öppnar ytterdörren. Inifrån vardagsrummet dånar ljudet från teven. Min mor sitter i morgonrock i mörkret endast upplyst av ljuset från teveskärmen. Hon slår ihop händerna och utbrister glatt välkomnande sitt vanliga – Åh vad glad jag blir att se dig! Äntligen någon man känner igen.

Jag tar av mig skorna, går in i vardagsrummet och tänder en golvlampa.

– Tänker du döda mig? frågar hon.
– Nej, varför tror du det?

Jag hör på hennes tonfall att det inte är något skämt. Men hon låter inte rädd, snarare undrande, som om det handlade om att sätta på en kopp kaffe.

Jag går ut i hallen, tar av mig rocken, i köket drar jag igång kaffebryggaren och kollar posten. Efter att jag fått henne att dra ner ljudet på teven fikar vi. Jag har med mig saffransbullar och en liten julblomma. För en gångs skull gör jag henne sällskap och värmer lite glögg. Det är ju adventstid. I vanliga fall avstår jag från att delta i hennes accelererande alkohol- och sötsakskonsumtion. Vi skålar för julen. Hon äter sin saffransbulle med god aptit och frågar sedan om hon kan ta halva min. I matrummet står en tallrik med resterna från lunchen: ett löskokt (på gränsen till okokt) ägg, lite rödbetssallad och ett tomt vinglas. Hon ordnar sina måltider själv. Hemtjänsten får nöja sig med att diska när de kommer.

– Är det säkert att du inte kommer att döda mig?
– Varför tror du det? frågar jag igen.
– Jag vet inte, ibland får jag för mig saker.
– Håller jag på att bli en idiot? fortsätter hon.
– Ja, lite knäpp är du allt, svarar jag halvt på skämt halvt på allvar.

Idag har jag varken ork eller lust att påminna om den minnessjukdom som håller på att fördunkla hennes sinne. En förklaring hon för övrigt glömmer lika fort som jag sagt den. Vi dricker ur, jag bär ut kopparna i köket. Vi tar farväl och önskar varandra god jul. Dagen efter far jag till Gotland.

En vecka senare ringer min bror. En kvinna från Älvsjö har hört av sig och berättat att vår mor stått på deras uteplats och undrat var hon är. Min bror erbjuder sig att hämta henne men mannen i familjen är vänlig nog att skjutsa hem henne. Så slutar 2017.

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev - boken

För den som inte hunnit tröttna på mina minnen här på bloggen har jag samlat några av texterna (plus lite bonusmaterial) i en bok, vackert formgiven av Christer Jonson. Boken är tillägnad mina barnbarn, men jag har också några exemplar till försäljning för den hugade. Mejla Tom.Carlson@abc.se så skickar jag en bok och faktura så långt lagret räcker. Priser är 245 kr (inkl. moms och frakt). ”Människan är en meningssökande varelse. Vi formar våra liv till berättelser, väljer vad i ett myller av händelser som vi tycker är viktigt. Vilka val och icke-val har fört oss hit? Vad hade hänt om jag fortsatt med teatern? Eller om min dåvarande sambo och jag fått barn när vi knappt var tjugo år fyllda (som fallet var för många i vår föräldrageneration). Eller …? Eller …? Hade jag alls suttit där jag är idag? I allas våra liv finns sådana avgörande ögonblick. Och de blir inte färre med åren.” (Ur Förordet)    

Nej, oberörd är jag inte

Nej, inte har den senaste tidens händelser gått mig förbi. När det gäller det som händer i vårt land och vid våra gränser är det inte så mycket flyktingarna som vår (o)förmåga att ta hand om dem som oroar, med en offentlig sektor nertrimmad till att i bästa fall fungera i nerförsbacke, med vinden i ryggen och när solen skiner ; huvudlösa upphandlingsförfarande som kastar våra gemensamma pengar i gapet på profitörer inom såväl stor- som småfinans ; och en socialdemokrati som plötsligt ger upp allt vad solidaritet heter och lanserar arbetsmarknadsreformer som förvandlar nyanlända till andra klassens medborgare och rättslösa tjänstehjon . Men allt detta går att hantera, med en annan politik. Värre då med det som skett i Paris. ”Vi är i krig”, säger Hollande. ”Vi är i krig”, säger IS. Och så är det. Det har vi noga räknat varit sedan 2001. Först i Afghanistan, sedan upptrappat i Irak, Libyen och Syrien. Och vårt lilla fasterland har varit med, först med marktrupper, sedan med flygspanin...

Skilsmässa en väg till jämställdhet?

Mina föräldrar skilde sig när jag var ett par, tre år gammal. I bostadsbristens Stockholm i början av 1950-talet var det inte alltid så lätt att hålla ihop en nybildad familj, särskilt inte om man var ung förälder till ett inte helt planerat barn. Jag växte upp med min mamma och mormor. En del helger tillbringade jag hos farsan i Södertälje. Min glädje var stor när de gifte om sig – med varandra – då jag var åtta år. Vad har nu detta med den debatt som blossat upp i spåren av boken Happy, happy skilsmässa (Atlas 2011) att göra? Inget annat än att de flesta av oss har erfarenhet av skilsmässor, direkt eller indirekt. Om inte annat visar intensiteten i debatten det. Jag har varit gift i över 30 år men är ingen kärnfamiljskramare, människan och dess föregångare har genom årtusendena visat prov på otaliga typer av samlevnadsformer: gruppäktenskap, paräktenskap, patriarkat, matriarkat, klaner, stammar, bigami och monogami etc. (Lasse Berg skriver en del om det i sin Augustpris-nominerade Sk...

Folket i Bild/Kulturfront

Julnumret av Folket i Bild/Kulturfront ramlar ner i brevlådan. Dubbelt så tjockt som vanligt, ovanligt välmatat och omväxlande inför julen. Solveig Giambanco samtalar med poeten och författaren Folke Isaksson, Peter Curman skriver om hur EU-kommissionen beställer kultur för att stärka ”den europeiska identiteten”, ett stort reportage om ABF-huset i Stockholm med intervjuer av männen bakom stans främsta inrättning för folkbildning, Jan Myrdal och Ingemar Folke skriver om yttrande- och tryckfriheten med anledning av Regnerkommissionens ”debattbetänkande”. Ett porträtt av Pentti Saarikoski, Sigyn Meder artikel om mordvågen mot Iraks välutbildade samt ett stort tema om konsumtion lagom inför jul kompletterar bilden. Folket i Bild var en gång mitt universitet (lyrikgruppen, distributionskommittén, resorna bland lokalgrupperna, arbetarförfattarna!). Även i de perioder jag varit borta från det aktiva arbetet har tidningen varit ett andningshål i tillvaron när den kommit, till en början var fj...