Att minnet bedrar oss har jag skrivit om tidigare (”Du minns fel”). Modern minnesforskning har visat att varje gång vi plockar fram ett minne ur gömmorna är det skört och möjligt att påverka innan det åter lagras i hjärnans vindlingar. Om detta blev jag smärtsamt påmind när jag häromkvällen bläddrade i en pärm med gamla brev och dagboksanteckningar.
Man brukar säga att djävulen sitter i detaljerna. Nyss skrev jag om hur jag som ung tog mod till mig och ringde upp poeten och författaren Stig Sjödin och bad om hans tillstånd att publicera några dikter i en tidskrift. Jag återgav också hans svar. Nu stöter jag på ett brev, ett svar på ett brev som jag själv skrivit. Avsändaren är Stig Sjödin. Han skriver:
Och den essä som jag påstod aldrig blev skriven? Här hittar jag i alla fall en genomarbetad text på sex tättskrivna manussidor (”Skriv som funnes det en verklighet att beskriva” – om poeten Stig Sjödin) av anteckningarna att döma tillkommen under stor möda våren, hösten 1975, men som jag aldrig lyckades få publicerad. När jag nu läser den, drygt 40 år senare, tycker jag fortfarande att den håller.
Att han sen tillrättavisar mig för att ”den litteraturintresserade ungdomen inte självmant hittar fram till det som skrevs i går” kan tyckas lite orättvist. Jag hade ju hittat honom, förvisso via poeten och generationskamraten Stig Carlson (ingen släkting till mig). Det kan ha förstärkt det barska intrycket.
Han avslutar dock trösterikt:
Så var det med det minnet.
Man brukar säga att djävulen sitter i detaljerna. Nyss skrev jag om hur jag som ung tog mod till mig och ringde upp poeten och författaren Stig Sjödin och bad om hans tillstånd att publicera några dikter i en tidskrift. Jag återgav också hans svar. Nu stöter jag på ett brev, ett svar på ett brev som jag själv skrivit. Avsändaren är Stig Sjödin. Han skriver:
Vad sedan gäller tillståndet att publicera dikter i Gnistan så har du det här. En del frågar inte ens. Inte heller har jag anledning att försöka bringa tidskriften på knä ekonomiskt. Jag klarar mig ändå. Jag undrar bara om trycksvärtan man använder när man trycker är ideell den också?Någon tryckare finns inte här, men väl trycksvärta. Och hans röst i telefonen, som jag fortfarande kan framkalla ur minnet? Kan vi ha talats vid vid något annat tillfälle? Knappast, han skriver själv att han sökt mig men inte fått något svar.
Och den essä som jag påstod aldrig blev skriven? Här hittar jag i alla fall en genomarbetad text på sex tättskrivna manussidor (”Skriv som funnes det en verklighet att beskriva” – om poeten Stig Sjödin) av anteckningarna att döma tillkommen under stor möda våren, hösten 1975, men som jag aldrig lyckades få publicerad. När jag nu läser den, drygt 40 år senare, tycker jag fortfarande att den håller.
Att han sen tillrättavisar mig för att ”den litteraturintresserade ungdomen inte självmant hittar fram till det som skrevs i går” kan tyckas lite orättvist. Jag hade ju hittat honom, förvisso via poeten och generationskamraten Stig Carlson (ingen släkting till mig). Det kan ha förstärkt det barska intrycket.
Han avslutar dock trösterikt:
Må du ha framgång i ditt fortsatta skrivande och må din aptit på poesi bestå! Poesin är ju, när den är bra, den exaktaste språkliga metoden att närma sig verkligheten”Och den korta presentationen och några av hans dikter publicerades i alla fall.
Så var det med det minnet.
Kommentarer