Fortsätt till huvudinnehåll

Minnets bedräglighet

Att minnet bedrar oss har jag skrivit om tidigare (”Du minns fel”). Modern minnesforskning har visat att varje gång vi plockar fram ett minne ur gömmorna är det skört och möjligt att påverka innan det åter lagras i hjärnans vindlingar. Om detta blev jag smärtsamt påmind när jag häromkvällen bläddrade i en pärm med gamla brev och dagboksanteckningar.

Man brukar säga att djävulen sitter i detaljerna. Nyss skrev jag om hur jag som ung tog mod till mig och ringde upp poeten och författaren Stig Sjödin och bad om hans tillstånd att publicera några dikter i en tidskrift. Jag återgav också hans svar. Nu stöter jag på ett brev, ett svar på ett brev som jag själv skrivit. Avsändaren är Stig Sjödin. Han skriver:
Vad sedan gäller tillståndet att publicera dikter i Gnistan så har du det här. En del frågar inte ens. Inte heller har jag anledning att försöka bringa tidskriften på knä ekonomiskt. Jag klarar mig ändå. Jag undrar bara om trycksvärtan man använder när man trycker är ideell den också?
Någon tryckare finns inte här, men väl trycksvärta. Och hans röst i telefonen, som jag fortfarande kan framkalla ur minnet? Kan vi ha talats vid vid något annat tillfälle? Knappast, han skriver själv att han sökt mig men inte fått något svar.

Och den essä som jag påstod aldrig blev skriven? Här hittar jag i alla fall en genomarbetad text på sex tättskrivna manussidor (”Skriv som funnes det en verklighet att beskriva” – om poeten Stig Sjödin) av anteckningarna att döma tillkommen under stor möda våren, hösten 1975, men som jag aldrig lyckades få publicerad. När jag nu läser den, drygt 40 år senare, tycker jag fortfarande att den håller.

Att han sen tillrättavisar mig för att ”den litteraturintresserade ungdomen inte självmant hittar fram till det som skrevs i går” kan tyckas lite orättvist. Jag hade ju hittat honom, förvisso via poeten och generationskamraten Stig Carlson (ingen släkting till mig). Det kan ha förstärkt det barska intrycket.

Han avslutar dock trösterikt:
Må du ha framgång i ditt fortsatta skrivande och må din aptit på poesi bestå! Poesin är ju, när den är bra, den exaktaste språkliga metoden att närma sig verkligheten”
Och den korta presentationen och några av hans dikter publicerades i alla fall.

Så var det med det minnet.

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...