Fortsätt till huvudinnehåll

Blanketter, blanketter, blanketter

Mitt första besök på akutboendet börjar inte bra. Ingen i personalen som arbetar verkar veta vad hon gjort i helgen, min bror har berättat att hon varit ute på en promenad med en i personalen. Hennes midjeväska ligger tom i fåtöljen bredvid sängen, vi letar efter hennes plånbok. Ingen vet var den finns, någon får svar på ett sms och vi hittar den högst upp längst in i garderoben. Den är tom, så när som på legitimationen. Men var där inte 300 kronor sist jag tittade i den. Jag känner ett svart stråk av misstänksamhet drar genom sinnet.

– Dokumenterar de inte vad de gör? frågar Lena när jag berättar, så att personalen vet vad de gör.

I garderoben finns inga galgar, jag får hänga min rock över en stol. Min mors kappor ligger vikta på golvet i garderoben. Det här är en hyreslägenhet, vi ska själv ordna med allt, möbler, inredning, nyttoföremål. Bara en säng finns. Av välvilja har man ställt in ett furubord vid fönstret. Min bror har kört över några stolar från lägenheten.

Han berättar att när han och familjen var där på annandagen fanns varken tandborste, tandkräm eller tvål i badrummet. Bara en burk hudlotion. Så han fick cykla iväg och handla. Men grejerna fanns ju på korttidsboendet?! Han hade kollat att allt var med innan flytten. Har hon inte borstat tänderna på fyra dagar?

Men när de varit där hälsat på långfredagen hade någon i personalen ställt sig och kokat choklad åt barnen. Hans yngsta dotter har ritat en påskteckning som min mor stolt visar upp när jag hälsar på.

– Hon kommer att bli något stort.
*
Jag ägnar en halv dag åt att fila i en blankett om hyresreduktion under uppsägningstiden för hennes hyreslägenhet, fyra sidor med långa bilagor. Blir hon nekad kommer de sista besparingarna (några tusenlappar på ett bosparande som jag hoppats kunna spara till begravningen) att ryka all världens väg. Skärtorsdagen på Gotland ägnar jag åt att stångas med Boxers kundtjänst för att beställa ett kabelteveabonnemang åt henne på det nya boendet. Algoritmerna larmar att hon inte klarar kreditprövningen. Eftersom jag sköter hennes ekonomi förstår jag ingenting. Hon har en god pension, inga kända skulder. Jag hänvisas till ett kreditföretag (vilket visar sig vara fel bolag), gör otaliga knappval på telefonen, lyssnar till hissmusik i all oändlighet, innan jag får veta att den enda varning som finns är att min mor är under förvaltarskap. Men förvaltare, det är ju jag! Och jag är den som får teckna avtal i hennes namn. Jag mejlar in ett utdrag ur Överförmyndarregistret, men då har ekonomiavdelningen gått hem för dagen. Och hos kundtjänst flaggar kreditvarningen fortfarande rött. Min mor får klara sig med ettan och tvåan och uselt ljud över påsken.

Jag anmäler olycksfall till försäkringsbolaget, i hopp om att få ut någon ersättning för den tid min mor legat på sjukhus och kostnaden för korttidsboendet, kollar genom hennes deklaration och sms:ar in ett godkännande. (Som förmyndare noterar jag Internet är en stängd värld för oss förvaltare och gode män; mobilt bank-id, internetbank och andra nymodigheter är bara att glömma. Här är det gammaldags betalkuvert som gäller när. Eller att köa på något av de allt färre bankkontoren med allt mindre lokaler. All redovisning till Överförmyndarnämnden sker på papper, evighetslånga blanketter med oändligt antal bilagor som ska kopieras och postas (med kostsamt rek med tanke på hur Posten numera fungerar, eller inte). Ingen lyckas förklara varför det måste vara så. Det finns en förening för goda män och förvaltare, på foton från möten och kurser ser jag att det mest är kvinnor i övre medelålder, goda män för sina senila makar och ensamkommande flyktingbarn. Ett lågstatusuppdrag? Inget prioriterat i digitaliseringen av Myndighetssverige. Samtidigt kan jag som egen företagare fylla i och godkänna min deklaration med bilagor lätt som en plätt på Skatteverkets hemsida.

Jag skriver under hyreskontrakt, ansöker om autogiro, jagar läkarintyg, blir bortkopplad efter evighetsväntan i telefonköer. Ditt samtal är placerad i kö. Den beräknade kötiden är 23 minuter. Du har plats 38 i kön.) Blanketter, blanketter, blanketter. Och då är jag ändå van att administrera -- att leda och samordna projekt har varit en del av mitt vuxna yrkesliv. Jag tänker på alla som inte kan ”disponera sin tid” och sitta i telefonköer på arbetstid, som får ägna långa kvällar åt allt pappersarbete.

En författare ringer och frågar om jag hunnit ta ställning till om jag kan ta mig an hans manus. Jag svarar undvikande och lovar att återkomma. Jag känner hur jag sugs in i en malström som snurrar allt snabbare.
*
Jag känner hur min värld krymper. Jag skummar tidningen varje morgon. Där ute larmar Trump, Brexit, handelskrig under uppsegling, högern i Polen, Ungern och Österrike, den alltid lika latenta rysskräcken (såg någon notisen i SvD att brittiska experter säger att det alls inte går att slå fast att det dödande giftet kommer från Ryssland/Sovjetunionen. Det här börjar likna de obefintliga massförstörelsevapnen i Irak för 15 år sedan. Ju grövre brott desto lägre beviskrav verkar vara den omvända rättsordning som gäller när ”världssamfundet” slår till. Och våra medier traskar snällt patrull och larmar om ”fake news” på sociala medier. Bah!).

Har något av allt det jag gjort och sysslat med i livet (politik, filosofi, samhällsengagemang) alls någon relevans? Är allt jag sysslat med bara abstraktioner?
*
Nu är vi där, i den situation min bror och jag i det längsta hade hoppats undvika, med vår mor instängd i en bur. Hon som varit van att promenera flera timmar varje dag. Personalen berättar att hon står framme vid den låsta hissen och trycker på knapparna flera gånger varje dag. ”Jag vill ut och handla.” Min bror får ett tiosidigt dokument, levnadsbeskrivning, där man vill att vi ska dokumentera hela hennes liv i minsta detalj. Mycket är väldigt personligt. Jag förstår tanken, den är god, om någon av de som ansvarar för henne tar sig tid att läsa dokumentet. Men jag undrar, i denna tid av dokumentationshysteri inom all yrkesverksamhet, privat såväl som offentligt. Jag tänker hursomhelst vänta. Det känns inte rätt att lämna ut min mor så här direkt. Det är ju trots allt en akutplacering. Vi har inte tagit ställning till hur vi ska göra framöver.

Jag får ett mejl från den ansvariga sjuksköterskan. Vi ska ha ett möte. Hon undrar om vår mors kontaktperson ska vara med. Jag svarar att jag vill ha en tid som passar alla. Vad ska man annars med en kontaktperson till?

Jag är alldeles för orolig, stressad och upprör för att kunna fatta några vettiga beslut. Jag tänker att när det här väl är över är det min tur att hamna här. Inlåst i en bur, ”omyndigförklarad”, fråntagen all beslutanderätt.
*
Socialförvaltningens tjänstemän är kuggar i ett maskineri, vi är dess produkter. Tingestar på ett löpande band.
*
En natt i drömmen är Lena och jag tillbaka på Coop Forum i Haninge. Plötsligt kommer min mor gående i sjukhuskläder. Hon har blivit avvisad från boendet där hon är placerad.
*
Vilken typ av boende skulle passa en människa som min mor? I den bästa av världar? För sjuk och desorienterad för att bo hemma, för redig för att vara med andra mer sjuka/mentalt frånvarande. Ett generationsboende, med GPS-sändare monterad runt vristen som en fotboja. I en annan tid en annan kultur skulle hon väl bo hos Lena och mig, eller i min brors familj. Jag tänker på den georgiska film jag såg nyligen (My happy Family) om en familj i Tripolis med farmor, farfar, man och hustru, vuxen son och dotter och ett barnbarn på väg i vad som förefaller vara en trerummare. Till slut får kvinnan i familjen nog, flyttar och skaffar en egen lägenhet, till allas (inte mins hennes brors) förskräckelse. Hon vill leva sitt eget liv.

När min mor och far gifte om sig med varandra var jag åtta år, var villkoret min mor ställde den gången att hennes mamma, min mormor, fick följa med till den nya lägenheten. Min far accepterade. Är det något sådant jag skulle gjort?
*
Sjuksköterskan på akutboende berättar att läkaren besökte henne i veckan. Han hade frågat om hon visste varför hon var där och hon hade svarat ”För att jag varit ute och gått naken” och ”Jag är tokig i huvudet”. Uppenbarligen har en replik från ett vårdplaneringsmöte bitit sig fast. ”Jag har varit ute och gått naken.” Skammen! Utlämnandet.
*
Jag vaknar mellan fem och sex varje morgon. Går upp, gör en kopp te, sätter mig och skriver, anteckningar över vad som hänt, reflektioner och långa listor över vad som måste göras eller sånt som oroar mig för stunden. Jag känner hur trycket lättar något.
*
Jag ligger och vilar en eftermiddag. När jag vaknar ser jag att min mor ringt:
”Heja Djurgården, säger farmor. Hej då!” hojtar hon in i telefonsvararen.

På mobilen ser jag att Djurgården just slagit Skellefteå i en av hockeyns semifinaler. Ett beteende som jag tidigare kunnat reta mig på (att plötsligt ringa upp, brista ut i något och sen lägga på) blir plötsligt ett efterlängtat tecken på en försvunnen normalitet.


Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Frilansredaktören

Ibland har jag fått frågan: ”Vad gör en förlagsredaktör?” Jag brukar svara: ”In i ena ändan kommer en bunt papper med mer eller mindre färdigskrivna texter och ut i den andra ändan ska det komma en bok. Redaktörens uppgift är att lotsa arbetet längs hela eller delar av vägen. Det kan vara språkgranskning, faktakoll, formgivning och tryckerikontakter.” Till mina filosofiska vänner brukar jag säga att förlagsredaktörens är ett samtalsyrke med tre poler: upphovsmannen, förlagsredaktören och texten. Vilket ibland kan vara nog så knepigt. En förläggare har entusiastiskt antagit ett manus för publicering, sen är det min uppgift att hitta och påvisa fel och oklarheter. Samtidigt ska jag upprätthålla en förtroendefull relation med upphovsmannen. Redaktörens uppgift är att likna vid en barnmorskas.* * Sommaren 1980 hade jag slutat på Ordfronts förlag och var barnledig under hösten med sonen. Jag hade beslutat mig för att pröva på tillvaron som frilans. Jag fick mitt första uppdrag av Ebbe Carl...

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på kyrkor. Det var fortfarande ...

Hur jag blev den jag blev: ”Är det du som är filosofen?”

– Är det du som är filosofen? En kille i tjugoårsåldern kommer insläntrande i den lilla möteslokalen i biblioteket i Hagsätra. Vi är ett tiotal personer som samlats till månadens filosofikafé. Ämnet för kvällen, som deltagarna själva valt, är ”Finns Gud?” – Nej, svarar jag, det är ni som är filosoferna. * Arbetsbördan som ansvarig och mädchen für alles på Folket i Bild hade till slut blivit för stor. Vi hade också sålt vårt hus där vi bott 18 år och flyttat till en lägenhet i Hammarby Sjöstad. Hela tillvaron var i gungning och jag blev sjukskriven för utmattningsdepression. Jag började också gå på samtal hos en psykoterapeut. Efter att ha klarat av det obligatoriska utforskandet av barndomen och en del kbt-övningar kom våra samtal att handla om mycket annat. Hon hade en bakgrund inom näringslivet och vi samtalade om relationer, behovet av balans i tillvaron och mina ”affärsplaner”. Jag började inse att vi i vår kultur gärna sjukdomsförklarar många av de kriser som hör livet till. Därfö...