Fortsätt till huvudinnehåll

Blanketter, blanketter, blanketter

Mitt första besök på akutboendet börjar inte bra. Ingen i personalen som arbetar verkar veta vad hon gjort i helgen, min bror har berättat att hon varit ute på en promenad med en i personalen. Hennes midjeväska ligger tom i fåtöljen bredvid sängen, vi letar efter hennes plånbok. Ingen vet var den finns, någon får svar på ett sms och vi hittar den högst upp längst in i garderoben. Den är tom, så när som på legitimationen. Men var där inte 300 kronor sist jag tittade i den. Jag känner ett svart stråk av misstänksamhet drar genom sinnet.

– Dokumenterar de inte vad de gör? frågar Lena när jag berättar, så att personalen vet vad de gör.

I garderoben finns inga galgar, jag får hänga min rock över en stol. Min mors kappor ligger vikta på golvet i garderoben. Det här är en hyreslägenhet, vi ska själv ordna med allt, möbler, inredning, nyttoföremål. Bara en säng finns. Av välvilja har man ställt in ett furubord vid fönstret. Min bror har kört över några stolar från lägenheten.

Han berättar att när han och familjen var där på annandagen fanns varken tandborste, tandkräm eller tvål i badrummet. Bara en burk hudlotion. Så han fick cykla iväg och handla. Men grejerna fanns ju på korttidsboendet?! Han hade kollat att allt var med innan flytten. Har hon inte borstat tänderna på fyra dagar?

Men när de varit där hälsat på långfredagen hade någon i personalen ställt sig och kokat choklad åt barnen. Hans yngsta dotter har ritat en påskteckning som min mor stolt visar upp när jag hälsar på.

– Hon kommer att bli något stort.
*
Jag ägnar en halv dag åt att fila i en blankett om hyresreduktion under uppsägningstiden för hennes hyreslägenhet, fyra sidor med långa bilagor. Blir hon nekad kommer de sista besparingarna (några tusenlappar på ett bosparande som jag hoppats kunna spara till begravningen) att ryka all världens väg. Skärtorsdagen på Gotland ägnar jag åt att stångas med Boxers kundtjänst för att beställa ett kabelteveabonnemang åt henne på det nya boendet. Algoritmerna larmar att hon inte klarar kreditprövningen. Eftersom jag sköter hennes ekonomi förstår jag ingenting. Hon har en god pension, inga kända skulder. Jag hänvisas till ett kreditföretag (vilket visar sig vara fel bolag), gör otaliga knappval på telefonen, lyssnar till hissmusik i all oändlighet, innan jag får veta att den enda varning som finns är att min mor är under förvaltarskap. Men förvaltare, det är ju jag! Och jag är den som får teckna avtal i hennes namn. Jag mejlar in ett utdrag ur Överförmyndarregistret, men då har ekonomiavdelningen gått hem för dagen. Och hos kundtjänst flaggar kreditvarningen fortfarande rött. Min mor får klara sig med ettan och tvåan och uselt ljud över påsken.

Jag anmäler olycksfall till försäkringsbolaget, i hopp om att få ut någon ersättning för den tid min mor legat på sjukhus och kostnaden för korttidsboendet, kollar genom hennes deklaration och sms:ar in ett godkännande. (Som förmyndare noterar jag Internet är en stängd värld för oss förvaltare och gode män; mobilt bank-id, internetbank och andra nymodigheter är bara att glömma. Här är det gammaldags betalkuvert som gäller när. Eller att köa på något av de allt färre bankkontoren med allt mindre lokaler. All redovisning till Överförmyndarnämnden sker på papper, evighetslånga blanketter med oändligt antal bilagor som ska kopieras och postas (med kostsamt rek med tanke på hur Posten numera fungerar, eller inte). Ingen lyckas förklara varför det måste vara så. Det finns en förening för goda män och förvaltare, på foton från möten och kurser ser jag att det mest är kvinnor i övre medelålder, goda män för sina senila makar och ensamkommande flyktingbarn. Ett lågstatusuppdrag? Inget prioriterat i digitaliseringen av Myndighetssverige. Samtidigt kan jag som egen företagare fylla i och godkänna min deklaration med bilagor lätt som en plätt på Skatteverkets hemsida.

Jag skriver under hyreskontrakt, ansöker om autogiro, jagar läkarintyg, blir bortkopplad efter evighetsväntan i telefonköer. Ditt samtal är placerad i kö. Den beräknade kötiden är 23 minuter. Du har plats 38 i kön.) Blanketter, blanketter, blanketter. Och då är jag ändå van att administrera -- att leda och samordna projekt har varit en del av mitt vuxna yrkesliv. Jag tänker på alla som inte kan ”disponera sin tid” och sitta i telefonköer på arbetstid, som får ägna långa kvällar åt allt pappersarbete.

En författare ringer och frågar om jag hunnit ta ställning till om jag kan ta mig an hans manus. Jag svarar undvikande och lovar att återkomma. Jag känner hur jag sugs in i en malström som snurrar allt snabbare.
*
Jag känner hur min värld krymper. Jag skummar tidningen varje morgon. Där ute larmar Trump, Brexit, handelskrig under uppsegling, högern i Polen, Ungern och Österrike, den alltid lika latenta rysskräcken (såg någon notisen i SvD att brittiska experter säger att det alls inte går att slå fast att det dödande giftet kommer från Ryssland/Sovjetunionen. Det här börjar likna de obefintliga massförstörelsevapnen i Irak för 15 år sedan. Ju grövre brott desto lägre beviskrav verkar vara den omvända rättsordning som gäller när ”världssamfundet” slår till. Och våra medier traskar snällt patrull och larmar om ”fake news” på sociala medier. Bah!).

Har något av allt det jag gjort och sysslat med i livet (politik, filosofi, samhällsengagemang) alls någon relevans? Är allt jag sysslat med bara abstraktioner?
*
Nu är vi där, i den situation min bror och jag i det längsta hade hoppats undvika, med vår mor instängd i en bur. Hon som varit van att promenera flera timmar varje dag. Personalen berättar att hon står framme vid den låsta hissen och trycker på knapparna flera gånger varje dag. ”Jag vill ut och handla.” Min bror får ett tiosidigt dokument, levnadsbeskrivning, där man vill att vi ska dokumentera hela hennes liv i minsta detalj. Mycket är väldigt personligt. Jag förstår tanken, den är god, om någon av de som ansvarar för henne tar sig tid att läsa dokumentet. Men jag undrar, i denna tid av dokumentationshysteri inom all yrkesverksamhet, privat såväl som offentligt. Jag tänker hursomhelst vänta. Det känns inte rätt att lämna ut min mor så här direkt. Det är ju trots allt en akutplacering. Vi har inte tagit ställning till hur vi ska göra framöver.

Jag får ett mejl från den ansvariga sjuksköterskan. Vi ska ha ett möte. Hon undrar om vår mors kontaktperson ska vara med. Jag svarar att jag vill ha en tid som passar alla. Vad ska man annars med en kontaktperson till?

Jag är alldeles för orolig, stressad och upprör för att kunna fatta några vettiga beslut. Jag tänker att när det här väl är över är det min tur att hamna här. Inlåst i en bur, ”omyndigförklarad”, fråntagen all beslutanderätt.
*
Socialförvaltningens tjänstemän är kuggar i ett maskineri, vi är dess produkter. Tingestar på ett löpande band.
*
En natt i drömmen är Lena och jag tillbaka på Coop Forum i Haninge. Plötsligt kommer min mor gående i sjukhuskläder. Hon har blivit avvisad från boendet där hon är placerad.
*
Vilken typ av boende skulle passa en människa som min mor? I den bästa av världar? För sjuk och desorienterad för att bo hemma, för redig för att vara med andra mer sjuka/mentalt frånvarande. Ett generationsboende, med GPS-sändare monterad runt vristen som en fotboja. I en annan tid en annan kultur skulle hon väl bo hos Lena och mig, eller i min brors familj. Jag tänker på den georgiska film jag såg nyligen (My happy Family) om en familj i Tripolis med farmor, farfar, man och hustru, vuxen son och dotter och ett barnbarn på väg i vad som förefaller vara en trerummare. Till slut får kvinnan i familjen nog, flyttar och skaffar en egen lägenhet, till allas (inte mins hennes brors) förskräckelse. Hon vill leva sitt eget liv.

När min mor och far gifte om sig med varandra var jag åtta år, var villkoret min mor ställde den gången att hennes mamma, min mormor, fick följa med till den nya lägenheten. Min far accepterade. Är det något sådant jag skulle gjort?
*
Sjuksköterskan på akutboende berättar att läkaren besökte henne i veckan. Han hade frågat om hon visste varför hon var där och hon hade svarat ”För att jag varit ute och gått naken” och ”Jag är tokig i huvudet”. Uppenbarligen har en replik från ett vårdplaneringsmöte bitit sig fast. ”Jag har varit ute och gått naken.” Skammen! Utlämnandet.
*
Jag vaknar mellan fem och sex varje morgon. Går upp, gör en kopp te, sätter mig och skriver, anteckningar över vad som hänt, reflektioner och långa listor över vad som måste göras eller sånt som oroar mig för stunden. Jag känner hur trycket lättar något.
*
Jag ligger och vilar en eftermiddag. När jag vaknar ser jag att min mor ringt:
”Heja Djurgården, säger farmor. Hej då!” hojtar hon in i telefonsvararen.

På mobilen ser jag att Djurgården just slagit Skellefteå i en av hockeyns semifinaler. Ett beteende som jag tidigare kunnat reta mig på (att plötsligt ringa upp, brista ut i något och sen lägga på) blir plötsligt ett efterlängtat tecken på en försvunnen normalitet.


Kommentarer

Läs mer

Mörker

Idag skriver jag för hand i mörkret. Utländska myndigheter har ställt in betalningarna till bolaget som levererar vår ström. Man misstänker att bolaget, som kontrolleras av våra myndigheter, tar betalt av oss. Så nu har vi ingen el. Det hela började med att det utlystes fria allmänna val i vårt land. Vi gick man ur huse och röstade. Utländska valobservatörer sa att det var de mest demokratiska valen som genomförts i vår del av världen. Det var bara ett fel. Vi röstade bort den gamla, korrumperade regeringen och valde en ny. Det skulle vi inte ha gjort. Gränserna stängdes, biståndet upphörde. Våra män kan inte längre försörja sig. Nu sitter de på kaféerna och idisslar sin förtvivlan och ilska. Min son säger att han tänker gå med i motståndet. Jag vill inte att han ska dö. Han säger att han hellre dör än lever det här livet. Min förtvivlan är outsäglig. ”Gazas invånare förbannar Europa”, Svenska Dagbladet 21/8-07 Andra bloggar om Palestina .

Infödingarna ska uppfostras

Nyligen läste jag om en svensk missionär som var verksam i Södra Afrika i början av 1900-talet. Hans företrädare på posten hade förbjudit byns invånare att använda sin egen guds namn, deras traditionella danser betraktades som synd och de tvingades bära västerländska kläder. Följaktligen lyckades han endast omvända ett fåtal. Den nye missionären gick runt i byn, drack öl med hövdingen, lyssnade och lärde. Kristendomsundervisningen inledde han med en diskussion om tio guds bud i förhållanden till byns egen moralkodex. Till slut lät sig hela byn döpas (mest för att de gillade honom). Där den förres handlingar präglades av inställningen att infödingarna ska uppfostras, präglades den andre av inställningen att umgänget mellan kulturen måste bygga på ömsesidig respekt och förståelse. Jag tänker på det jag läst när konflikten om Lars Vilks Muhammedbild nu blossat upp på allvar. Jag är själv ateist. Finner tillvaron alldeles för rik för att kunna reduceras till en skapelse av en gud, om än al...

Tore Browaldh

Jag ser att Tore Browaldh är död. Också det en man som satte den andliga spisen högt. En gång i början av 1980-talet besökte jag honom på Handelsbankens huvudkontor vid Kungsträdgården. Browaldh hade avgått som ordförande och var numera vice ordförande i banken och hade kvar ett litet arbetsrum och en sekreterare för sina övriga engagemang. Jag var ordförande för Folket i Bild den gången. Browaldh hade stött tidningen ekonomiskt när den bildades. (Premieobligationerna han skänkt låg länge i tryggt förvar i ekonomiansvarig Plomans kassaskåp.) Tidningen var även nu i ekonomisk kris och han hade hörsammat vår vädjan om stöd. Under några timmar satt vi i hans rum och pratade om kultur och politik. För att vara en man i hans position minns jag att han frågade ovanligt mycket. – Du borde bli politiker, var hans något överraskande avskedsord när vi bröt upp. Jag tror knappast att den före detta bankdirektören Browaldh delade mina radikala politiska uppfattningar. Vad han ville ha sagt var kan...

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...