Jag är på väg in i tvättstugan när mobiltelefonen ringer. Det är kösamordnaren från socialförvaltningen som meddelar att min mor är erbjuden plats vid det boende vi haft som förstahandsval, alltsedan vi fick beslutet om att hon inte kunde bo kvar hemma. Min bror och jag skulle ha besökt boendet samma dag som hon försvann i vintras. När det värsta kaoset lagt sig kom vi i alla fall iväg. Boendet är vackert beläget nära Drevviken, med möjligheter för vår fysiskt aktiva mor att röra sig i ett större område, hyfsat nära till vänner och anhöriga. Det hela ger ett professionellt intryck; stället har ett gott renommé och drivs av en ideell stiftelse.
Vår mor är sedan tre veckor akutplacerad vid ett demensboende i en förort inte långt från där hon bodde. Vi har kört över en del av hennes saker dit i avvaktan på att vi hunnit organisera den definitiva flytten: teven, favoritfåtöljen, cd-spelaren, några krukväxter och fotografier.
Ska vi nu slita upp henne igen? Först sjukhuset en vecka, sen korttidsboendet två veckor och akutboendet tre veckor. Jag känner hur pulsen stiger, får ur mig några förvirrade fraser i telefonen, lyckas i alla fall ge rätt mejladress. Personen jag talar med ska skicka närmare information.
Som alltid när det gäller gamla människor är det vara extremt snabba ryck. Senast måndag ska handläggaren ha besked (det här är på fredagen) och inom sju dagar ska vår mor sen flytta in. Ställs det lika höga krav på anhörigas beslutsförmåga i andra sammanhang? När det gäller skolplats, förskola? Livsavgörande beslut för en människa som själv inte kan fatta beslut. (Å andra sidan mår jag bra av att inte vända och vrida på saker för länge. Men det tänker jag inte säga till någon.)
Jag ringer min bror. Han är spontant lika tveksam som jag. Men skulle det varit enklare att flytta vår mor om några månader, när hon kanske hunnit rota sig mer? Stället hon nu bor på känns trångt och instängt; hon står ofta framme vid den låsta hissen, trycker på knapparna och vill ut. Vi bestämmer oss för att åka och titta på den föreslagna lägenheten. (”Lägenhet” är ett relativt begrepp inom äldrevården, på de flesta ställen handlar det om ett rum på 30 m2, där en inte oansenlig del av ytan upptas av ett badrum stort nog att köra rullstolsrally i. En höj- och sänkbar säng och en trinett -- där spisen är avstängd av säkerhetsskäl -- ingår.) Vi har sen tidigare bestämt att träffas idag i vår mors lägenhet. Se vad som ska följa med till boendet, vad anhöriga kan tänkas vilja ta över och vad som ska skänkas bort. Nu får vi ändra våra planer.
Vår mor är sedan tre veckor akutplacerad vid ett demensboende i en förort inte långt från där hon bodde. Vi har kört över en del av hennes saker dit i avvaktan på att vi hunnit organisera den definitiva flytten: teven, favoritfåtöljen, cd-spelaren, några krukväxter och fotografier.
Ska vi nu slita upp henne igen? Först sjukhuset en vecka, sen korttidsboendet två veckor och akutboendet tre veckor. Jag känner hur pulsen stiger, får ur mig några förvirrade fraser i telefonen, lyckas i alla fall ge rätt mejladress. Personen jag talar med ska skicka närmare information.
Som alltid när det gäller gamla människor är det vara extremt snabba ryck. Senast måndag ska handläggaren ha besked (det här är på fredagen) och inom sju dagar ska vår mor sen flytta in. Ställs det lika höga krav på anhörigas beslutsförmåga i andra sammanhang? När det gäller skolplats, förskola? Livsavgörande beslut för en människa som själv inte kan fatta beslut. (Å andra sidan mår jag bra av att inte vända och vrida på saker för länge. Men det tänker jag inte säga till någon.)
Jag ringer min bror. Han är spontant lika tveksam som jag. Men skulle det varit enklare att flytta vår mor om några månader, när hon kanske hunnit rota sig mer? Stället hon nu bor på känns trångt och instängt; hon står ofta framme vid den låsta hissen, trycker på knapparna och vill ut. Vi bestämmer oss för att åka och titta på den föreslagna lägenheten. (”Lägenhet” är ett relativt begrepp inom äldrevården, på de flesta ställen handlar det om ett rum på 30 m2, där en inte oansenlig del av ytan upptas av ett badrum stort nog att köra rullstolsrally i. En höj- och sänkbar säng och en trinett -- där spisen är avstängd av säkerhetsskäl -- ingår.) Vi har sen tidigare bestämt att träffas idag i vår mors lägenhet. Se vad som ska följa med till boendet, vad anhöriga kan tänkas vilja ta över och vad som ska skänkas bort. Nu får vi ändra våra planer.
*
Rummet som är beläget på bottenvåningen känns lite mörkt så här på eftermiddagen. Å andra sidan satt hon mest med gardinerna fördragna hemma. När jag kom och hälsade på fick jag alltid börja med att tända lamporna. Här går fönstren och dörren till den franska balkongen att öppna, och från matsalen har hon tillträde till den stora tomten mellan boendena. Ett litet centrum en kvarts promenad bort kan locka till utflykter och shopping. Inredningen känns ombonad, textilier och möbler i varma färger, trägolv, stora gosedjur ligger utplacerade i soffor och fåtöljer. Vi sitter kvar en god stund i solen på uteplatsen och pratar med verksamhetschefen och en av undersköterskorna.
*
På kvällen sitter jag länge på balkongen. Låter intrycken från dagen sjunka in. Det är den första riktigt varma dagen i april, ute går människor i t-tröjor och shorts. Förmiddagens stresspåslag har förbytts i en känsla av lugn, blandad med en viss förväntan. Pliktskyldigt gör jag en lista över plus och minus med en flytt. Men i praktiken har jag redan bestämt mig. Sen återstår mest praktiska frågor (som att Lena och jag mitt i allt detta hjälper hennes 89-åriga faster i Uppsala att flytta till en mindre lägenhet). Jag tänker att vår mor äntligen ska få något som liknar ett hem igen.
*
På söndagen pratar jag med min bror, han har kommit fram till samma sak som jag. Vi diskuterar hur vi ska organisera det praktiska kring flytten. På tisdagen besöker jag boendet, säger upp kontraktet (en månads uppsägningstid ska de ha, det blir tredubbla hyror i maj och ännu inget svar från stadsdelsförvaltning på vår ansökan om hyresreduktion). Hon verkar nöjd när jag berättar att hon ska få flytta till ett ställe där hon kan gå ut mer. På torsdagen kör sonen och jag över hennes saker till det nya boendet plus ett bord och en hylla från lägenheten. På fredagen åker min bror med henne till nya boendet. Själv är jag i Uppsala hos fastern. Jag messar och frågar hur det gått. Han svarar:”Jodå, hon vägrade till en början och skrek rakt ut att hon inte tänkte åka någonstans. Men en kvinna i personalen lyckades lirka med henne och jag stod på mig att det inte fanns något annat alternativ … och att det kommer att bli bra där. Sedan var jag kvar över lunchen och en stund till. Jag lämnade henne till tonerna av Frank Sinatra.”
Kommentarer
Och hon klarade flytten bra!