Fortsätt till huvudinnehåll

Telefonen ringer

Jag är på väg in i tvättstugan när mobiltelefonen ringer. Det är kösamordnaren från socialförvaltningen som meddelar att min mor är erbjuden plats vid det boende vi haft som förstahandsval, alltsedan vi fick beslutet om att hon inte kunde bo kvar hemma. Min bror och jag skulle ha besökt boendet samma dag som hon försvann i vintras. När det värsta kaoset lagt sig kom vi i alla fall iväg. Boendet är vackert beläget nära Drevviken, med möjligheter för vår fysiskt aktiva mor att röra sig i ett större område, hyfsat nära till vänner och anhöriga. Det hela ger ett professionellt intryck; stället har ett gott renommé och drivs av en ideell stiftelse.

Vår mor är sedan tre veckor akutplacerad vid ett demensboende i en förort inte långt från där hon bodde. Vi har kört över en del av hennes saker dit i avvaktan på att vi hunnit organisera den definitiva flytten: teven, favoritfåtöljen, cd-spelaren, några krukväxter och fotografier.

Ska vi nu slita upp henne igen? Först sjukhuset en vecka, sen korttidsboendet två veckor och akutboendet tre veckor. Jag känner hur pulsen stiger, får ur mig några förvirrade fraser i telefonen, lyckas i alla fall ge rätt mejladress. Personen jag talar med ska skicka närmare information.

Som alltid när det gäller gamla människor är det vara extremt snabba ryck. Senast måndag ska handläggaren ha besked (det här är på fredagen) och inom sju dagar ska vår mor sen flytta in. Ställs det lika höga krav på anhörigas beslutsförmåga i andra sammanhang? När det gäller skolplats, förskola? Livsavgörande beslut för en människa som själv inte kan fatta beslut. (Å andra sidan mår jag bra av att inte vända och vrida på saker för länge. Men det tänker jag inte säga till någon.)

Jag ringer min bror. Han är spontant lika tveksam som jag. Men skulle det varit enklare att flytta vår mor om några månader, när hon kanske hunnit rota sig mer? Stället hon nu bor på känns trångt och instängt; hon står ofta framme vid den låsta hissen, trycker på knapparna och vill ut. Vi bestämmer oss för att åka och titta på den föreslagna lägenheten. (”Lägenhet” är ett relativt begrepp inom äldrevården, på de flesta ställen handlar det om ett rum på 30 m2, där en inte oansenlig del av ytan upptas av ett badrum stort nog att köra rullstolsrally i. En höj- och sänkbar säng och en trinett -- där spisen är avstängd av säkerhetsskäl -- ingår.) Vi har sen tidigare bestämt att träffas idag i vår mors lägenhet. Se vad som ska följa med till boendet, vad anhöriga kan tänkas vilja ta över och vad som ska skänkas bort. Nu får vi ändra våra planer.
*
Rummet som är beläget på bottenvåningen känns lite mörkt så här på eftermiddagen. Å andra sidan satt hon mest med gardinerna fördragna hemma. När jag kom och hälsade på fick jag alltid börja med att tända lamporna. Här går fönstren och dörren till den franska balkongen att öppna, och från matsalen har hon tillträde till den stora tomten mellan boendena. Ett litet centrum en kvarts promenad bort kan locka till utflykter och shopping. Inredningen känns ombonad, textilier och möbler i varma färger, trägolv, stora gosedjur ligger utplacerade i soffor och fåtöljer. Vi sitter kvar en god stund i solen på uteplatsen och pratar med verksamhetschefen och en av undersköterskorna.
*
På kvällen sitter jag länge på balkongen. Låter intrycken från dagen sjunka in. Det är den första riktigt varma dagen i april, ute går människor i t-tröjor och shorts. Förmiddagens stresspåslag har förbytts i en känsla av lugn, blandad med en viss förväntan. Pliktskyldigt gör jag en lista över plus och minus med en flytt. Men i praktiken har jag redan bestämt mig. Sen återstår mest praktiska frågor (som att Lena och jag mitt i allt detta hjälper hennes 89-åriga faster i Uppsala att flytta till en mindre lägenhet). Jag tänker att vår mor äntligen ska få något som liknar ett hem igen.
*
På söndagen pratar jag med min bror, han har kommit fram till samma sak som jag. Vi diskuterar hur vi ska organisera det praktiska kring flytten. På tisdagen besöker jag boendet, säger upp kontraktet (en månads uppsägningstid ska de ha, det blir tredubbla hyror i maj och ännu inget svar från stadsdelsförvaltning på vår ansökan om hyresreduktion). Hon verkar nöjd när jag berättar att hon ska få flytta till ett ställe där hon kan gå ut mer. På torsdagen kör sonen och jag över hennes saker till det nya boendet plus ett bord och en hylla från lägenheten. På fredagen åker min bror med henne till nya boendet. Själv är jag i Uppsala hos fastern. Jag messar och frågar hur det gått. Han svarar:
”Jodå, hon vägrade till en början och skrek rakt ut att hon inte tänkte åka någonstans. Men en kvinna i personalen lyckades lirka med henne och jag stod på mig att det inte fanns något annat alternativ … och att det kommer att bli bra där. Sedan var jag kvar över lunchen och en stund till. Jag lämnade henne till tonerna av Frank Sinatra.”

Kommentarer

lea sa…
Vi flyttade Helmi efter mer än ett år på Kattrumpsttullen ovanför Norrtull. Läget var uselt, visserligen ganska nära hennes f d hem,,men långt borta från oss,som skulle hälsa på henne, personalomsättningen stor och personalen ganska oengagerad. Vi trodde att det skulle bli mkt besvärligare än vad det var(de där ynka dagarna man har på sig att fatta ett så stort beslut gör inte saken lättare) och vi lade ner ansenlig tid på att regissera ett scenario som aldrig blev. Hon kom lugnt och fint åkande i en taxi tillsammans med sin favvo-sköterska och jag och barnen försökte möblera med en fåtölj, ett skåp, några glasbord och tavlor. Det ser fortfarande inte ut som hemma hos Helmi men hon finner sig i att detta nu är hennes hem. Personalen säger att hon blir piggare och piggare och hon är med på alla konserter och annat som erbjuds. Hon som förut varit ett mysterium som mamma är nu en av Borgerskapets Enkehus alla dementa damer och ska snart fira Nationaldagen i den fina parken.
Och hon klarade flytten bra!
Tom Carlson sa…
Hej Lea, roligt om det löser sig och blir bra för våra mödrar. Jag känner mig i alla fall lugnare nu när min mor kommit till ett bra boende. Ses vi något i sommar kanske på Gotland. Mvh Tmo

Läs mer

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...

Mörker

Idag skriver jag för hand i mörkret. Utländska myndigheter har ställt in betalningarna till bolaget som levererar vår ström. Man misstänker att bolaget, som kontrolleras av våra myndigheter, tar betalt av oss. Så nu har vi ingen el. Det hela började med att det utlystes fria allmänna val i vårt land. Vi gick man ur huse och röstade. Utländska valobservatörer sa att det var de mest demokratiska valen som genomförts i vår del av världen. Det var bara ett fel. Vi röstade bort den gamla, korrumperade regeringen och valde en ny. Det skulle vi inte ha gjort. Gränserna stängdes, biståndet upphörde. Våra män kan inte längre försörja sig. Nu sitter de på kaféerna och idisslar sin förtvivlan och ilska. Min son säger att han tänker gå med i motståndet. Jag vill inte att han ska dö. Han säger att han hellre dör än lever det här livet. Min förtvivlan är outsäglig. ”Gazas invånare förbannar Europa”, Svenska Dagbladet 21/8-07 Andra bloggar om Palestina .

Egoism eller individualism

På ett seminarium om Alf Ahlberg på ABF-huset för en tid sedan sa Bengt Göransson inledningsvis att det är en myt att säga att vi lever i individualismens tidevarv, det vi ser är egoismen som breder ut sig, menade han. Jag har tänkt en del på det sedan dess. En individualist går sin egen väg, tänker jag, även till priset av den egna bekvämligheten. Litteraturen är full av sådana berättelser. Den som vill kan läsa Erik Johanssons Fabriksmänniskan eller Folke Fridells Syndfull skapelse . Gripande skildringar av individualister i kollektivet. En egoist, å andra sidan, går sin egen väg över andra. Erik Berg, bloggare och arkitekt, beskriver fenomenet i en krönika om handelsminister Ewa Björlings svartbygge i senaste numret av som alltid läsvärda Clarté : ”Handelsministern fick bygglov men byggde ett helt annat hus än det som bygglovet och planbestämmelserna medgav. På taket lade hon till ett 45 kvadratmeter stort extra våningsplan. Det är ingen liten överträdelse. Det är ingenting man...

Infödingarna ska uppfostras

Nyligen läste jag om en svensk missionär som var verksam i Södra Afrika i början av 1900-talet. Hans företrädare på posten hade förbjudit byns invånare att använda sin egen guds namn, deras traditionella danser betraktades som synd och de tvingades bära västerländska kläder. Följaktligen lyckades han endast omvända ett fåtal. Den nye missionären gick runt i byn, drack öl med hövdingen, lyssnade och lärde. Kristendomsundervisningen inledde han med en diskussion om tio guds bud i förhållanden till byns egen moralkodex. Till slut lät sig hela byn döpas (mest för att de gillade honom). Där den förres handlingar präglades av inställningen att infödingarna ska uppfostras, präglades den andre av inställningen att umgänget mellan kulturen måste bygga på ömsesidig respekt och förståelse. Jag tänker på det jag läst när konflikten om Lars Vilks Muhammedbild nu blossat upp på allvar. Jag är själv ateist. Finner tillvaron alldeles för rik för att kunna reduceras till en skapelse av en gud, om än al...