Jag läser Isabelle Ståhls augustprisnominerade roman Just nu är jag här (N&K, 2017), en mardrömsliknande skildring av en ung (28 år) kvinna som glider runt i Stockholm mellan tillfälliga jobb, universitetskurser, Tinder-dejter och utenätter med för mycket alkohol och droger. Hon bor i andra hand i en förort, äter till och från antidepressiva och har inom sig en stor tomhet, och kanske en längtan. Mobilen plingar ständigt av Facebook-uppdateringar och Tindermeddelanden. När hon mår bra tar hon selfies och lägger upp på Instagram. Visst kan det låta som en parodi på nutidsmänniskan men Ståhl kan skriva och håller läsaren i sitt grepp
Jag läser boken med känslan av att balansera intill en avgrund. Långt därnere ser jag någon. Nej, det är knappast jag själv för 40 år sedan. Därtill fanns jag i alltför många sammanhang. Kan jag överhuvudtaget relatera till den känsla av rotlöshet romanen förmedlar? Ja, uppenbarligen eftersom jag läser vidare. Samtidigt får en formulering (”Om det bara kunde bli ett litet krig. Då skulle jag inte tvivla mer”) mig att minnas något jag läste och skrev om för flera år sedan. Den gången handlade det om kriget som renande kraft.
Uppdaterad.
Jag läser boken med känslan av att balansera intill en avgrund. Långt därnere ser jag någon. Nej, det är knappast jag själv för 40 år sedan. Därtill fanns jag i alltför många sammanhang. Kan jag överhuvudtaget relatera till den känsla av rotlöshet romanen förmedlar? Ja, uppenbarligen eftersom jag läser vidare. Samtidigt får en formulering (”Om det bara kunde bli ett litet krig. Då skulle jag inte tvivla mer”) mig att minnas något jag läste och skrev om för flera år sedan. Den gången handlade det om kriget som renande kraft.
Kommentarer