Tankar i trappen

Jag ligger i soffan i vardagsrummet och läser. Visst läser jag mer än folk i gemen, men mindre än vad mina vänner kanske tror. Och sällan är det de där stora läsupplevelserna jag kunde ha, i slukaråldern eller i tonåren. Någonstans runt 25 händer det något med läsningen: den blir, på gott och ont, mer intellektuell, analytiskt och (dessvärre) positionerande gentemot omvärlden. Men denna söndagseftermiddag är jag helt uppslukad. Det är Kristina Sandbergs Augustprisbelönade Liv till varje pris jag läser. Känslan är till en början helt klaustrofobisk. Jag vill bara skrika rakt ut: ”Men skaffa dig ett eget liv”, kliva in i romanen och sätta mig ner med huvudperson Maj och försöka förmå henne att ta alla sin tankar på allvar. Men jag vet att det är omöjligt, inte bara för att hon är en gestalt i en roman. Jag tvivlar också på att vi skulle kunna mötas. I min värld, och under hela min uppväxt, har det varit självklart att kvinnor yrkesarbetat, på ett eller annat sätt, inte gått hemma, baka...

En lördagförmiddag sätter jag mig på pendeltåget för att besöka endoskopienheten på det lilla närsjukhuset i förorten. Det privata vårdbolag som driver enheten har uppenbarligen fått till ett bra avtal med landstinget. Vi har så mycket remisser så vi jobbar både lördagar och söndagar, berättar läkaren som undersöker mig. Nåväl, det är en rutinkontroll, inte direkt behagligt, varken före, under eller efter, men full uthärdligt. Men det som slår mig är med vilken självklarhet jag utgår ifrån att allt ska vara normalt. Visst tänker jag att det skulle kunna vara det värsta möjliga, men tanken slår aldrig rot. Och väl är väl det. Oro har vi väl så det räcker och blir över. Lena berättar om blivande föräldrar hon möter i sitt yrke. De som tar fostervattenprover utgår alltid från att allt är normalt. Och ilskan, förtvivlan och sorgen de gånger så inte är fallet. Inte sällan går den ut över budbäraren. Jag tänker på med vilken fördragsamhet de gamla kunde hantera livets skiften. Människa...

Ännu en bok om missbruk, klass och eländiga uppväxtförhållanden. Orkar kritikerna? Orkar läsarna det? Min vän bokhandlaren ställer frågan apropå Susanna Alakoskis nyss utkomna April i Anhörigsverige – en syskonbok till Oktober i Fattigsverige , berättelsen om hennes egen familj. I dagbokens form får läsaren följa Alakoski under en aprilmånad, med resor, författarframträdanden, seminarier, lunchmöten, hemma i familjen och under tio dagar på internat i Visby. Men framför allt konstant läsande och skrivande. Hon läser statistik och rapporter, refererar föredrag om missbruk, klasskillnader och om hur det är att vara anhörig till en som missbrukar. I dagboken spränger hon in Sorgebrev, drabbande koncentrat av röster om hur det är att vara hustru, make, syskon, barn i en familj där en eller båda föräldrar missbrukar alkohol, tabletter eller narkotika. Framför allt visar hon på det känslomässiga gungfly det innebär att aldrig veta vad som väntar när man kommer hem, från skolan eller jobbe...

Sista helgen i maj. Håglöst blickar jag ut genom mina smutsiga fönster. Tvätta eller inte tvätta? Jobba eller inte jobba? Regn eller inte regn? Suck  * Jag piggnar till lite när Göran Greider citerar socialdemokratins klassiska portalparagraf, en gång skriven av Ernst Wigforss och Gustav Möller: ”Socialdemokratin vill låta demokratins ideal sätta sin prägel på hela samhällsordningen och människornas inbördes förhållanden för att därigenom ge var och en möjlighet till ett rikt och meningsfullt liv. I detta syfte vill socialdemokratin så omdana samhället, att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer, att medborgarna frigörs från beroende av varje slags maktgrupper utanför deras kontroll och att en på klasser, könsmakt och art-egoism uppbyggd samhällsordning lämnar plats för en gemenskap av på frihetens och likställighetens grund samverkande människor.” Stycket ströks på kongressen 2001, också den i Västerås.(OBS! Se min komm...

Att se en mamma förgripa sig på sin son, inte bara en utan flera gånger, i Mai Zetterlings film Nattlek (återgivet i Lena Jordebos fina dokumentär Regissören om Zetterling) känns en smula, ja, problematiskt efter den senaste tidens debatt. Redan när jag läste Ebba Witt-Brattströms första artikel om mäns lystna blickar på unga flickor tänkte jag på Bo Widerbergs film Lust och fägring , om en kvinnlig lärare som inleder ett förhållande med en av sina elever. Men den kunde kanske avfärdas med att regissören var man. Att rollen som den förförde unge mannen dessutom spelades av regissörens son kunde antyda ett homoerotiskt incestuös tema. Men Mai Zetterling var ju kvinna, dessutom en vilken borde vara en förebild för många, både män och kvinnor. En kvinna som skildrar en kvinnas lustar till en som är ung, Kanske kan det avfärdas med att mamman är sjuk (som vi gör när vi analyserar en vit terrorist som Anders Behring Breivik, till skillnad mot islamisterna). Nej, den här debat...

Vi är barnvakt ett par nätter under Kristi Himmelfärdshelgen. En kväll börjar minstingen, två år i sommar, plötsligt gråta när vi gått och lagt oss. Hans storasyster hade en period när hon till synes klarvaken kunde sätta sig upp i sängen och gråta hejdlöst eller skrika. Barnläkarna kallar fenomenet nattskräck , delar av hjärnan aktiveras utan att medvetandet vaknar. Det kan närmast liknas vid vad som händer när någon går i sömnen. Som vuxen blir man vansinnigt orolig. All instinkt signalerar att man ska ta upp barnet och försöka trösta det. Men det har ofta motsatt effekt. Det hela slutar ofta lika plötsligt som det börjar; den lille tystnar och lägger sig ner, till synes helt oberörd. Nu misstänker jag att dottersonen drabbats av detsamma och bestämmer mig för att avvakta. Men det här är något annat, inser jag efter en stund.Gråtande och skrikande kastar han sig i sängen. När han (fast med blick i fjärran) reser sig upp, kastar nappar och kuddar ur spjälsängen och ro...

Jag ser första delen i dokumentären Mina två liv , Ann Heberlein som själv lider av bipolär sjukdom typ 2 samtalar med andra som varit sjuka. Det är gripande på många sätt och vis. Men jag kan inte släppa en formulering i Olofs berättelse. Han berättar hur han som ung under flera års tid lidit av återkommande depressioner. 2007 när han var 22 år var han inlagd för depression i början av året. Han svarade bra på medicinen men säger att han ”fortsatte att sticka uppåt hela sommaren” ändå till ett psykotiskt sammanbrott under en resa senare samma år. Tillbaka i Sverige fick han diagnosen bipolär. Ytterligare en av de intervjuade vittnar om medicinering mot depression innan den bipolära diagnosen. Ökningen av bipolär sjukdom i västvärlden under efterkrigstiden har varit lika explosionsartad som oförklarlig. Inom APA, den minst sagt läkemedelsbejakande amerikanska psykiatriorganisationen, har man diskuterat frågeställningar som ”Förvärrar antidepressiva läkemedel det långsiktiga förlop...

Vid två tillfällen i mitt liv har jag ätit SSRI-preparat . Första gången då jag drabbats av en utmattningsdepression , andra gången efter en längre period av nedstämdhet. Båda gångerna har effekten varit slående. Efter en inledande dipp i humöret, med lätt yrsel och stickningar i armar och ben, fann jag efter någon månad att inget längre var omöjligt: Glaset är inte längre halvtomt, inga hinder för höga att ta sig över – eller runt. Känslolivet påverkas: från ett jämngrått mellanläge vidgas registret, både i uppåt och neråt. Däremot är det missvisande att tala om  ”lyckopiller”. Smärta och sorg upplevs lika starkt som förr. Ska man jämföra med något så är det snarare med dopningen inom idrotten. Energinivåerna ökar, på gränsen till det maniska. Och det får mig att fundera över de långsiktiga effekterna. Länge hette det att hjärnan vid depression hade brist på serotonin, ungefär som brist på insulin vid diabetes, det var också läkemedelsindustrins argument för en livslångt medic...

En skiss En liten pojke sitter under ett bord. Han leker med bilar. En duk eller filt är nerdragen till golvet. Därinne har han sin egen värld. Utanför, i köket, står mormor och stryker. Någonstans är en radio påslagen. Ibland cyklar han på den lilla bakgården. Runt, runt på sin trehjuling, mellan soptunnorna och piskställningen. Högt däruppe alldeles under taket kan han, om han lyfter på huvudet, se deras köksfönster. Pojken har en låtsaskompis. På kvällarna när han lagt sig leker de tillsammans. Han drar upp täcket och sen reser de – långt bort. Ibland innan han lägger sig sätter han på sig mössa och vantar. De reser till platser som han sett i den lilla serietidningen han fick en gång. Mormor tar ibland med honom till en lekpark på en liten höjd mellan de stora stenhusen. På vintern finns där en kälke som man kan åka med runt en pinne. Där finns också en morfar. Honom ser han inte så ofta. Ibland när han kommer hem har han med sig andra vuxna. De sitter i rummet ut mot gata...

Det är inte utan en känsla av vemod jag går från avtackningen av Dan Israel på Leopard förlag. För 35 år sedan jobbade vi tillsammans (jag skriver om det i vänboken han fick). Sen skildes våra vägar. Han fortsatte på Ordfront, följt av några år på Norstedts innan han bröt upp. Jag som frilansande redaktör. För drygt tio år sedan ringde han en dag och frågade om jag ville läsa manus åt det förlag han och Henning Mankell just startat. Det var i samband med min sjukskrivning och jag svarade först nej. Han var klok nog att be mig fundera på saken. Och så blev det. Under ett par år var Leopard min viktigaste uppdragsgivare. De gamla kollegorna och uppdragsgivarna mönstrar nu av, en efter en. I vår är det två: Dan och så Cecilia på KIUP. Nyss var det Pelle, Hans-Erik och Eva. ”Och när tänker du gå i pension?” Jag hör frågan allt oftare. ”Jag, gå i pension? Nej jag fortsätter så länge jag har orken och lusten och jobben strömmar in”, svarar jag glatt. Inom mig inser jag att det kanske int...

På tisdagen fick sonen och hans fru en liten pojke. Likadana kinder som storebror hade när han föddes för 5 1/2 år sedan. Lena och jag, två ensambarn som fick två barn som nu fått två barn vardera med sina respektive. Klanen växer. * Jag läser Susanna Alakoski. April i Anhörigsverige . 2015: Man ärver fattigdom på samma sätt som rikedom. Kommer du från en rik familj ärver du huset, tomten. Pengarna på banken. Aktierna. Marken eller skogen. Härstammar du från en svinrik familj ärver du slottet. Kommer du från en fattig familj ärver du på exakt samma sätt, men du ärver nu huset som inte finns. Bostadsrätten som inte finns. Det tomma bankkontot. Marken som saknas. Du ärver bristen. Och det är den du sedan går hand i hand med resten av livet. Och du tror att det är fel på dig och din förmåga.  * ”De ville oss inte illa, de kunde oss bara inte väl.”(Alakoski om föräldrar som missbrukar.) * På Östergarnslandet växer nu ett gemensamt system för vatten och avlopp fram. ...

På valborgsmässoaftonen för fyrtio år sedan var jag i Lund, hos vännen P. Jag var 23 år, skulle just fylla 24. Det var fest. Vietnam var befriat. Vi drack vodka och hängde ut genom fönstren till Adelsgatan. Spelade Befria Södern, varvat med Bob Marley och John Lennons Rock ’n Roll-skiva på högsta volym. Vi jublade och sjöng. Några veckor tidigare hade jag demonstrerat i Stockholm när USA tvingats lämnat Kampuchea. I Stockholm var det fest i Eriksdalshallen för alla som varit aktiva i solidaritetsarbetet. Folke Isaksson skrev en dikt om Sara Lidman som ”skred fram på en ljusstråle”. Tio år hade lärt oss att kamp lönar sig. Nej, jag var aldrig aktiv i De Förenade FNL-grupperna. Stod aldrig och slet vid stencilapparater, bladade flygblad eller sålde Vietnambulletiner utan för något Systembolag. Men jag hade gått med i demonstrationståg mot kriget sedan jag var 16 år 1967 och Jan Myrdal talade i Vasaparken, blivit jagad av polis genom Stockholms gator en snöig vinterkväll den 20 december...

– Jag tror det är viktigt att vara ödmjuk inför det faktum att man inte kan driva politik utifrån livserfarenhet, utan från ideologisk övertygelse. Jag studsar till inför det något ovanliga användandet av ordet ödmjuk i Björn af Kleens intervju med Ebba Busch Thor i DN Lördag . Jag tänker på mig själv som 28-åring: ideologiskt övertygad, vältalig och personligen mycket osäker.Vilket jag sällan visade utåt. Busch Thors ideologiska övertygelse och förmåga att formulera sig behöver ingen tvivla på. Hur det är med det övriga får väl tiden visa an. Och livserfarenhet är som sagt inte allt, men brukar ge en smula – ja just det, ödmjukhet. Något hon inte andas av så mycket av i intervjun i övrigt. Annars är det mesta som sägs borgerligt allmängods och kunde lika väl framförts av Annie Lööf. Inget som ger någon bäring på landets verkliga problem (läs Andreas Cervenkas krönika i lördagens SvD: Lu gnet före stormen i lala-landet Sverige ) Och som alla borgerliga politiker som säger sig vi...

Vi satt i en glasbur i en industrilokal på Döbelnsgatan i den del mellan Vasastan och Östermalm som stockholmarna kallar Sibirien. De fönsterlösa lokalerna sträckte sig över ett helt källarplan och hade tidigare varit hemvist för De Förenade FNL-grupperna. Lokalen hade nu övertagits av Ordfront. Vår bur var placerad strax intill garageinfarten, där lastbilar kom och gick med papper till tryckeriet, pallar med ark och färdiga böcker till och från binderiet. På vintern drog det iskallt från de öppna garagedörrarna. Dieselgaserna blandades med den stickande lukten från repron och doften av varmt, flytande vax från originalavdelningen längre in i lokalen. Genom betonggolvet fortplantade sig dunket från tryckpressarna. Utanför vår bur fanns boklagret där vi packade och levererade böcker till recensenter och de många mindre återförsäljarna. Året var 1977. Vi som satt inne i den gamla förmansburen var Dan, som börjat något halvår tidigare, Ylva som skötte marknadsföring och distribution o...

”Du är nog den mest musikaliska person jag vet och som inte gjort något av sin musikalitet.” Jag har just upptäckt en flöjt hos vår granne på landet och spelat några toner. Sonen forsätter: ”Du tar en flöjt och det låter som om man är i nånstans i Orienten.” Ja, mitt förhållande till musikutövande är inte okomplicerat. På väggen hemma i vardagsrummet hänger den gitarr som Lena och vännerna samlat ihop till på min 50-årsdag. En stålsträngad Furch, en tjeckisk kvalitetsgitarr, men inte optimal för den musik jag spelat. Likt många unga (mest) män i tonåren på 60-talet lärde jag mig att hantera en gitarr. Mest ackord till de populäraste låtarna, lite Cornelis, lite Dylan, lite Beatles. Någon sångröst hade jag inte, eller trodde mig inte om att ha, så det blev mest ett stilla klinkande på egen hand. Under några år tog jag lektioner i klassisk gitarr. Inledningen till Recuerdos de la Alhambra kan jag nog fortfarande plocka ut, men så långt som till att musiken fick liv kom jag aldrig. ...

Strömmen med båtmigranter över Medelhavet har ökat stadigt sedan de senaste åren, men nu tycks situationen vara värre än någonsin – utan att någon lösning finns i sikte. Bara under påskhelgen plockades 8 500 migranter upp ur havets vågor, enligt italienska kustbevakningen. Hittills i år har 31 500 migranter räddats ur Medelhavet, jämfört med 26 000 i slutet av april förra året. Nej, inte är jag oberörd av de allt värre flyktingkatastroferna i Medelhavet. Nu senast 700 döda . Jag läser i Svenska Dagbladet om orsakerna till den explosiva ökningen. Den första av punkterna lyder: 1. Kaos och konflikter. Libyen är i totalt sönderfall och i detta kaos ökar migrantsmugglingen. En halv miljon migranter tros vänta på libyska kusten för att fly över Medelhavet, och många vill bort från anarkin så fort som möjligt. Alltfler flyr också de utdragna krigen i Syrien och Irak. Även förtrycket i Eritrea, konflikten med Boko Haram i Nigeria samt uppflammade oroligheter i Mali och Jemen får alltfler...

Jag läser i bladet om franska valen. Hollande har ju misslyckats med ekonomin och jobben, vilket också Sarkozy gjorde under sina fem år vid makten. Säkert är det därför som han [Sarkozy] under valdebatterna inför söndagens lokalval undvikit att tala om ekonomin och i stället riktat in sig på frågor som kan locka över extremhögerns väljare. Han har talat om landets ”kristna arv” och om att förbjuda muslimska kvinnor att bära slöja på franska universitet. När politiken misslyckas med mest det grundläggande, att skapa trygghet. Då detta. Kan en människa sjunka lägre? * Det har gått trögt med skrivande och läsande denna vinter. Jag söker tröst i  Johan Cullbergs ord : ... en sorgsenhet – en lätt depressivitet – kan man kalla för kreativitetens kompost. ... Då ökar genomsläppligheten för omgivningens och den egna inre världens signaler. I detta tillstånd kan ett utrymme för kreativt skapande uppstå. Minnesbilder stiger upp till ytan och kan gestaltas i skrivande eller...

Ibland blir jag bara väldigt glad över mina barn. Som när min son ger råd till tidningen Kings läsare om hur man blir världens bästa (småbarns)pappa. Bäst tycker jag om hans råd nr 5: Se till att hitta på egna grejer med ditt barn, bara du och hen liksom. Ett tips: Ta bussen till en tågstation, åk några stationer, ta bussen hem igen. Sjukt kul. Anar jag en svag återklang från hans egen uppväxt? En junivecka strax före skolavslutningen, när barnen ännu gick på mellanstadiet, prövade vi alla sätt som vi kunde komma på att färdas till skolan som låg fyra kilometer bort. Vi gick till fots (och räknade sniglar på vägen), vi cyklade, vi tog bilen (en jägargrön Saab 95:a 1975 års modell), vi tog bussen och som avslutning en färd med båten (en gammal plasteka med utombordare) till badet nedanför skolan. Några år tidigare, i mitten av 80-talet, Ungarna var små. Lena pluggade och min frilanstillvaro hankade sig fram. Jag körde buss på helgerna, norrförorter och Roslagen, som en ...

”Mitt i livet händer att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen      sys i det tysta.” Tomas Tranströmer: Ur "Svarta vykort" ( Det vilda torget 1983) På tv hör jag en skådespelare läsa en dikt av Tranströmer. Magstöd och deklamation. Nej, bäst tycker nog om att höra poeten själv läsa. Det lätt nasala, lite dröjande tonfallet, fjärran från alla manér, helt i samklang med dikterna. På radio hör jag någon som forskat på Tranströmer berätta att hon fått läsa i några av hans anteckningsböcker, en del formuleringar satt där från början, andra dikter, som i slutversionen endast var några rader, kunde sträcka sig över flera sidor. Sina första år i livet bodde han förresten här runt hörnet, på Grindsgatan.

En kväll ser jag Thåström på Annexet med vännen E. En tredjedel av publiken ägnar sig åt att filma, twittra och facebooka medan vi andra njuter av Joakims musik och säregna kroppsspråk. Thåström kom sent in i mitt liv. När Ebba och Imperiet härjade som värst var tillvaron fylld av småbarn, jobb och föreningsliv. Fredmans epistel ”Märk hur vår skugga”, som han snott arret av från Cornelis, ”Briggen av Blue Bird” och några till gillade jag. Men det var först albumet Skebokvarnsv. 209 som slog an en sträng. Förälskelsen var faktiskt omedelbar. Med sånger som ”Fan, fan, fan”,  ”Brev till 10:e våningen”, ”Främlingen överallt” och ”Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce” gick han rakt in i mitt hjärta. Och så har det fortsatt. ”Beväpna dig med vingar”, ”Nere med maskinisten” (Bertil Malmberg satt vid bordet bredvid), ”Dansbandskungen” (”Tre vänner är allt man behöver/Tre vänner är allt jag haft/ Min bibel, min sprit, mina herrtidningar”), ”Gräsfläckar” osv. Han bygger sitt eget unive...