Fortsätt till huvudinnehåll

Musikaliteter

”Du är nog den mest musikaliska person jag vet och som inte gjort något av sin musikalitet.”
Jag har just upptäckt en flöjt hos vår granne på landet och spelat några toner. Sonen forsätter:
”Du tar en flöjt och det låter som om man är i nånstans i Orienten.”
Ja, mitt förhållande till musikutövande är inte okomplicerat. På väggen hemma i vardagsrummet hänger den gitarr som Lena och vännerna samlat ihop till på min 50-årsdag. En stålsträngad Furch, en tjeckisk kvalitetsgitarr, men inte optimal för den musik jag spelat. Likt många unga (mest) män i tonåren på 60-talet lärde jag mig att hantera en gitarr. Mest ackord till de populäraste låtarna, lite Cornelis, lite Dylan, lite Beatles. Någon sångröst hade jag inte, eller trodde mig inte om att ha, så det blev mest ett stilla klinkande på egen hand. Under några år tog jag lektioner i klassisk gitarr. Inledningen till Recuerdos de la Alhambra kan jag nog fortfarande plocka ut, men så långt som till att musiken fick liv kom jag aldrig. Halvtimmeslånga improvisationer på egen hand med gitarren var det jag trivdes bäst med. Inför andra slog prestationsjävulen till.

Några år i sena tonåren var jag ”hangaround” till musikkollektivet Träd, Gräs och Stenar. Det här var en tid när intresset för folkmusik, konstmusik och det vi idag kallar världsmusik vällde fram bland västvärldens medelklassungdom. Ravi Shankar, Terry Riley, MA Numinen, Hansson & Karlsson, Skäggmanslaget, Frank Zappa, Jimi Hendrix: Genrerna korsbefruktade varandra, gränserna suddades ut.

I regi av Rikskonserter och med Solveig Rabe som producent åkte vi runt och hade musiklekar med barn i norra Värmland och Västergötland. En gäng långhåriga saker från storstan som kom instormande på förskolorna med indiska tablas, afrikanska tumpianon och flöjter. Tonsättaren Gunnar Valkare kom med sin klangfyllda marimba. Barnen älskade det, personalen drogs, efter en första tvekan, också med i musiken och dansen. Och det är nog så jag helst vi se på musikutövandet, som del i en kollektiv rörelse, en våg av rytmer och toner att gå upp i och sköljas med i.

Några år senare tog arbetet med teater över. Men det var först i skrivandet som jag fann ett eget uttryck. I skrivandet är jag mig själv, och där kan välja om och när jag vill låta andra ta del av det jag åstadkommit. Men med musicerandet är det som med cyklandet, har man väl en gång lärt sig så sitter det där. Så en dag kanske jag tar ner gitarren från väggen igen.

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Egoism eller individualism

På ett seminarium om Alf Ahlberg på ABF-huset för en tid sedan sa Bengt Göransson inledningsvis att det är en myt att säga att vi lever i individualismens tidevarv, det vi ser är egoismen som breder ut sig, menade han. Jag har tänkt en del på det sedan dess. En individualist går sin egen väg, tänker jag, även till priset av den egna bekvämligheten. Litteraturen är full av sådana berättelser. Den som vill kan läsa Erik Johanssons Fabriksmänniskan eller Folke Fridells Syndfull skapelse . Gripande skildringar av individualister i kollektivet. En egoist, å andra sidan, går sin egen väg över andra. Erik Berg, bloggare och arkitekt, beskriver fenomenet i en krönika om handelsminister Ewa Björlings svartbygge i senaste numret av som alltid läsvärda Clarté : ”Handelsministern fick bygglov men byggde ett helt annat hus än det som bygglovet och planbestämmelserna medgav. På taket lade hon till ett 45 kvadratmeter stort extra våningsplan. Det är ingen liten överträdelse. Det är ingenting man...

Vem är viktigast?

Delar av alliansen verkar vilja blåsa till strid om det halverade Rut-avdraget. Jag tvivlar inte på att detta är hjärtefråga hos halva valmanskåren. Varje gång någon (även jag själv) frågar mig varför jag är emot Rut-avdraget svarar jag med en motfråga: ”Vem städar hemma hos städhjälpen?”, ”Vem passar den filippinska barnflickans barn på andra sidan jordklotet?”. Hela företeelsen bygger ju på att somligas tid anses viktigare än andras. Inte var det ett livspussel Maja Ekelöf stretade med när hon skrev Rapport från en skurhink " men hennes tid var lika knapp, heltidsarbetade ensamstående mor med fyra barn. Men, frågar kanske någon, är inte vissa yrken viktigare än andra? Jo, och det är här man blandar bort korten: att arbeta som läkare, lärare eller vaka över flygtrafiken från ett torn kräver både längre utbildning och är mer ansvarsfullt än att stå i grillen på McDonalds. Men låt det då märkas i lönekuvertet. Varför samhället ska subventionera dessa högbetalda människors fritid ...

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...