Fortsätt till huvudinnehåll

Musikaliteter

”Du är nog den mest musikaliska person jag vet och som inte gjort något av sin musikalitet.”
Jag har just upptäckt en flöjt hos vår granne på landet och spelat några toner. Sonen forsätter:
”Du tar en flöjt och det låter som om man är i nånstans i Orienten.”
Ja, mitt förhållande till musikutövande är inte okomplicerat. På väggen hemma i vardagsrummet hänger den gitarr som Lena och vännerna samlat ihop till på min 50-årsdag. En stålsträngad Furch, en tjeckisk kvalitetsgitarr, men inte optimal för den musik jag spelat. Likt många unga (mest) män i tonåren på 60-talet lärde jag mig att hantera en gitarr. Mest ackord till de populäraste låtarna, lite Cornelis, lite Dylan, lite Beatles. Någon sångröst hade jag inte, eller trodde mig inte om att ha, så det blev mest ett stilla klinkande på egen hand. Under några år tog jag lektioner i klassisk gitarr. Inledningen till Recuerdos de la Alhambra kan jag nog fortfarande plocka ut, men så långt som till att musiken fick liv kom jag aldrig. Halvtimmeslånga improvisationer på egen hand med gitarren var det jag trivdes bäst med. Inför andra slog prestationsjävulen till.

Några år i sena tonåren var jag ”hangaround” till musikkollektivet Träd, Gräs och Stenar. Det här var en tid när intresset för folkmusik, konstmusik och det vi idag kallar världsmusik vällde fram bland västvärldens medelklassungdom. Ravi Shankar, Terry Riley, MA Numinen, Hansson & Karlsson, Skäggmanslaget, Frank Zappa, Jimi Hendrix: Genrerna korsbefruktade varandra, gränserna suddades ut.

I regi av Rikskonserter och med Solveig Rabe som producent åkte vi runt och hade musiklekar med barn i norra Värmland och Västergötland. En gäng långhåriga saker från storstan som kom instormande på förskolorna med indiska tablas, afrikanska tumpianon och flöjter. Tonsättaren Gunnar Valkare kom med sin klangfyllda marimba. Barnen älskade det, personalen drogs, efter en första tvekan, också med i musiken och dansen. Och det är nog så jag helst vi se på musikutövandet, som del i en kollektiv rörelse, en våg av rytmer och toner att gå upp i och sköljas med i.

Några år senare tog arbetet med teater över. Men det var först i skrivandet som jag fann ett eget uttryck. I skrivandet är jag mig själv, och där kan välja om och när jag vill låta andra ta del av det jag åstadkommit. Men med musicerandet är det som med cyklandet, har man väl en gång lärt sig så sitter det där. Så en dag kanske jag tar ner gitarren från väggen igen.

Kommentarer

Läs mer

Breven från Bodil

Jag träffade Bodil Malmsten endast vid ett tillfälle. Det var någon gång i slutet av 80-talet. Folket i Bild hade författarafton på Strindbergssalen (numera Intima teatern) vid Norra Bantorget i Stockholm. Nils Granberg ansvarade för programmet. Jag skulle säga några ord som inledning och presentera författarna. Vi var båda rätt nervösa. Bodil kom, hälsade och frågade om Lars Forssell, en annan av de medverkande författarna, hade kommit. Hon såg fram emot att träffa honom. (Forssells ständiga förmåga att inte dyka upp eller lämna återbud i sista minuten var en av orsakerna till vår nervositet.) Men Lars Forssell kom, nykter och samlad, och läste med bravur sin långa dikt ”Ola med handklaveret”. Alla jublade. Bodil läste en av sina dikter. Att så här, i början av en text om Bodil Malmsten, lyfta fram Lars Forssell innebär inte att förminska (”gösta”) henne. Tvärtom, det var i den traditionen, med namn som Forssell, Pär Rådström, Marianne Höök m.fl., hon hade ett av sina ben (den folk...

Hur jag blev den jag blev (6:5): Ordförande på ett stormigt hav

Uppdaterad 2025-11-17  En ordförandes främsta uppgift är, sägs det, att hålla samman organisationen, vare sig det gäller ett politiskt parti eller den lokala schackklubben. I det avseendet var väl min tid som ordförande för Folket i Bild ett misslyckande. Stefan Lindgren hade anställts som ny redaktör. Stämningen var infekterad, blotta det faktum att jag ställt upp som ordförande fick mig i somligas ögon att betraktas som tillhörande fiendelägret. Ett försök från min sida att övertala Jörgen Widsell att acceptera ett dubbelkommando på tidningen vid sidan av Stefan (liknande det de haft på Gnistan ) misslyckades. Jörgen gick sedermera till Jan Stenbeck och startade Tidningen Z . SKP började falla samman, men då hade jag redan lämnat partiet. Min tid som ordförande kom i hög grad att kännetecknas av jakt på pengar. En kontrollbalansräkning hade troligen visat att bolaget var på obestånd. Lösningen, som styrelseledamoten Anders Runebjer presenterade, var att föra över verksamheten i e...

Hur jag blev den jag blev 7: Förlagsredaktören

Vi satt i en glasbur i en industrilokal på Döbelnsgatan i den del mellan Vasastan och Östermalm som stockholmarna kallar Sibirien. De fönsterlösa lokalerna sträckte sig över ett helt källarplan och hade tidigare varit hemvist för De Förenade FNL-grupperna. Lokalen hade nu övertagits av Ordfront. Vår bur var placerad strax intill garageinfarten, där lastbilar kom och gick med papper till tryckeriet, pallar med ark och färdiga böcker till och från binderiet. På vintern drog det iskallt från de öppna garagedörrarna. Dieselgaserna blandades med den stickande lukten från repron och doften av varmt, flytande vax från originalavdelningen längre in i lokalen. Genom betonggolvet fortplantade sig dunket från tryckpressarna. Utanför vår bur fanns boklagret där vi packade och levererade böcker till recensenter och de många mindre återförsäljarna. Året var 1977. Vi som satt inne i den gamla förmansburen var Dan, som börjat något halvår tidigare, Ylva som skötte marknadsföring och distribution och s...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...