”Du är nog den mest musikaliska person jag vet och som inte gjort något av sin musikalitet.”Jag har just upptäckt en flöjt hos vår granne på landet och spelat några toner. Sonen forsätter:
”Du tar en flöjt och det låter som om man är i nånstans i Orienten.”Ja, mitt förhållande till musikutövande är inte okomplicerat. På väggen hemma i vardagsrummet hänger den gitarr som Lena och vännerna samlat ihop till på min 50-årsdag. En stålsträngad Furch, en tjeckisk kvalitetsgitarr, men inte optimal för den musik jag spelat. Likt många unga (mest) män i tonåren på 60-talet lärde jag mig att hantera en gitarr. Mest ackord till de populäraste låtarna, lite Cornelis, lite Dylan, lite Beatles. Någon sångröst hade jag inte, eller trodde mig inte om att ha, så det blev mest ett stilla klinkande på egen hand. Under några år tog jag lektioner i klassisk gitarr. Inledningen till Recuerdos de la Alhambra kan jag nog fortfarande plocka ut, men så långt som till att musiken fick liv kom jag aldrig. Halvtimmeslånga improvisationer på egen hand med gitarren var det jag trivdes bäst med. Inför andra slog prestationsjävulen till.
Några år i sena tonåren var jag ”hangaround” till musikkollektivet Träd, Gräs och Stenar. Det här var en tid när intresset för folkmusik, konstmusik och det vi idag kallar världsmusik vällde fram bland västvärldens medelklassungdom. Ravi Shankar, Terry Riley, MA Numinen, Hansson & Karlsson, Skäggmanslaget, Frank Zappa, Jimi Hendrix: Genrerna korsbefruktade varandra, gränserna suddades ut.
I regi av Rikskonserter och med Solveig Rabe som producent åkte vi runt och hade musiklekar med barn i norra Värmland och Västergötland. En gäng långhåriga saker från storstan som kom instormande på förskolorna med indiska tablas, afrikanska tumpianon och flöjter. Tonsättaren Gunnar Valkare kom med sin klangfyllda marimba. Barnen älskade det, personalen drogs, efter en första tvekan, också med i musiken och dansen. Och det är nog så jag helst vi se på musikutövandet, som del i en kollektiv rörelse, en våg av rytmer och toner att gå upp i och sköljas med i.
Några år senare tog arbetet med teater över. Men det var först i skrivandet som jag fann ett eget uttryck. I skrivandet är jag mig själv, och där kan välja om och när jag vill låta andra ta del av det jag åstadkommit. Men med musicerandet är det som med cyklandet, har man väl en gång lärt sig så sitter det där. Så en dag kanske jag tar ner gitarren från väggen igen.
Kommentarer