Fortsätt till huvudinnehåll

Flyktingkatastrofen

Strömmen med båtmigranter över Medelhavet har ökat stadigt sedan de senaste åren, men nu tycks situationen vara värre än någonsin – utan att någon lösning finns i sikte. Bara under påskhelgen plockades 8 500 migranter upp ur havets vågor, enligt italienska kustbevakningen. Hittills i år har 31 500 migranter räddats ur Medelhavet, jämfört med 26 000 i slutet av april förra året.
Nej, inte är jag oberörd av de allt värre flyktingkatastroferna i Medelhavet. Nu senast 700 döda. Jag läser i Svenska Dagbladet om orsakerna till den explosiva ökningen. Den första av punkterna lyder:
1. Kaos och konflikter. Libyen är i totalt sönderfall och i detta kaos ökar migrantsmugglingen. En halv miljon migranter tros vänta på libyska kusten för att fly över Medelhavet, och många vill bort från anarkin så fort som möjligt. Alltfler flyr också de utdragna krigen i Syrien och Irak. Även förtrycket i Eritrea, konflikten med Boko Haram i Nigeria samt uppflammade oroligheter i Mali och Jemen får alltfler att fly med hopp om bättre liv i Europa.
Men låt oss inte i allt tal om humanism och mänskligt lidande glömma att det finns de som bär ansvar för kaoset och sönderfallet. De har ett namn och de ha pengar. Ta Libyen, Syrien och Irak som exempel. Pådrivande i slakten av den totalitära men likväl fungerande staten Libyen var Hillary Clinton under sin tid som USA:s utrikesminister. Nu räknar hon med att samla in två miljarder dollar till sin presidentvalskampanj. Kanske kommer även en medlem av familjen Bush att ge sig in i spelet. Hans bror och far bär det yttersta ansvaret när det kommer till staten Iraks sönderfall. I en naiv önskan om någon slags rättvisa på jorden tänker jag: Varför inte skicka räkningen dit, där den hör hemma. Det kan aldrig kompensera för det mänskliga lidandet. Men ändå. Håll med om att jag är naiv.

Kommentarer

Läs mer

På Söders höjder

Södermalm var den första stadsdel jag fick ett medveten förhållande till. Förvisso född och uppvuxen i Vasastan i Stockholms innerstad var det först när vår familj flyttade till Årsta som jag började röra mig utanför hemmet. Det var över Skanstullsbron man gick för att handla julklappar på Åhlén & Holm (”ålle” gemenligen kallat) vid Skanstull (askfat till far, badskum till mor) Skulle man simma var det Forsgrenska vid Medborgarplatsen som gällde på vinter och Eriksdalsbadet på sommaren. Det här var innan Eriksdals inomhusbad byggdes. Min första lägenhet hade jag på Söder. Ett rum och kök på Metargatan. Och nu bor jag på Ringvägen sedan 17 år när jag är i stan. Bortsett från de första åren i Vasastan när barnen var små har jag alltid hållit mig söder om Slussen. Och det gäller för mina barn, min bror och mina föräldrar (så länge de levde). Hit till Åsön förvisades en gång i tiden stadens avskum, liksom utrymmeskrävande, bullriga och illaluktande verksamheter. Hit och till Kung...

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Uppdaterad 2026-02-06   Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på ...

Epilog: Pensionären

Det är snart två år sen jag gjorde mitt sista jobb som frilansande förlagsredaktör. Jag hade sedan några år slutat jaga uppdrag, telefonen ringde inte längre, mejlen med förfrågningar har sinat. Pension (det lilla som blivit efter ett liv som frilans) har jag tagit ut sedan flera år. Jobbet saknar jag inte, även om det lett till många spännande möten. Men anspänningen har många gånger varit stor. Men jag har lärt mig mycket, eller i alla fall lite om mycket. Och jag har kunnat disponera mina dagar efter behag (och funnits där när barnen kommit hem från skolan). Bakom mig har jag också lämnat det stockholmska kulturliv jag aldrig känt mig riktigt hemma i. Men mina dagar ser i stort sett likadana ut som när jag jobbade. Vaknar omkring sju, går ut en sväng med hunden, frukost med tidningen och sen några timmar vid skrivbordet. Att vara pensionär innebär inte att vara sysslolös. Östergarnslandet, där vi tillbringar en stor del av vår tid, är fyllt av föreningar och allehanda aktiviteter. S...

Varför fäller bävern träd?

Lilla Sickla 16 november 2006 Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)? Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden . Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna. Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter oc...