Fortsätt till huvudinnehåll

Flyktingkatastrofen

Strömmen med båtmigranter över Medelhavet har ökat stadigt sedan de senaste åren, men nu tycks situationen vara värre än någonsin – utan att någon lösning finns i sikte. Bara under påskhelgen plockades 8 500 migranter upp ur havets vågor, enligt italienska kustbevakningen. Hittills i år har 31 500 migranter räddats ur Medelhavet, jämfört med 26 000 i slutet av april förra året.
Nej, inte är jag oberörd av de allt värre flyktingkatastroferna i Medelhavet. Nu senast 700 döda. Jag läser i Svenska Dagbladet om orsakerna till den explosiva ökningen. Den första av punkterna lyder:
1. Kaos och konflikter. Libyen är i totalt sönderfall och i detta kaos ökar migrantsmugglingen. En halv miljon migranter tros vänta på libyska kusten för att fly över Medelhavet, och många vill bort från anarkin så fort som möjligt. Alltfler flyr också de utdragna krigen i Syrien och Irak. Även förtrycket i Eritrea, konflikten med Boko Haram i Nigeria samt uppflammade oroligheter i Mali och Jemen får alltfler att fly med hopp om bättre liv i Europa.
Men låt oss inte i allt tal om humanism och mänskligt lidande glömma att det finns de som bär ansvar för kaoset och sönderfallet. De har ett namn och de ha pengar. Ta Libyen, Syrien och Irak som exempel. Pådrivande i slakten av den totalitära men likväl fungerande staten Libyen var Hillary Clinton under sin tid som USA:s utrikesminister. Nu räknar hon med att samla in två miljarder dollar till sin presidentvalskampanj. Kanske kommer även en medlem av familjen Bush att ge sig in i spelet. Hans bror och far bär det yttersta ansvaret när det kommer till staten Iraks sönderfall. I en naiv önskan om någon slags rättvisa på jorden tänker jag: Varför inte skicka räkningen dit, där den hör hemma. Det kan aldrig kompensera för det mänskliga lidandet. Men ändå. Håll med om att jag är naiv.

Kommentarer

Läs mer

På Söders höjder

Södermalm var den första stadsdel jag fick ett medveten förhållande till. Förvisso född och uppvuxen i Vasastan i Stockholms innerstad var det först när vår familj flyttade till Årsta som jag började röra mig utanför hemmet. Det var över Skanstullsbron man gick för att handla julklappar på Åhlén & Holm (”ålle” gemenligen kallat) vid Skanstull (askfat till far, badskum till mor) Skulle man simma var det Forsgrenska vid Medborgarplatsen som gällde på vinter och Eriksdalsbadet på sommaren. Det här var innan Eriksdals inomhusbad byggdes. Min första lägenhet hade jag på Söder. Ett rum och kök på Metargatan. Och nu bor jag på Ringvägen sedan 17 år när jag är i stan. Bortsett från de första åren i Vasastan när barnen var små har jag alltid hållit mig söder om Slussen. Och det gäller för mina barn, min bror och mina föräldrar (så länge de levde). Hit till Åsön förvisades en gång i tiden stadens avskum, liksom utrymmeskrävande, bullriga och illaluktande verksamheter. Hit och till Kung...

Varför fäller bävern träd?

Lilla Sickla 16 november 2006 Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)? Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden . Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna. Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter oc...

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Uppdaterad 2026-02-06   Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på ...