En kväll ser jag Thåström på Annexet med vännen E. En tredjedel av publiken ägnar sig åt att filma, twittra och facebooka medan vi andra njuter av Joakims musik och säregna kroppsspråk. Thåström kom sent in i mitt liv. När Ebba och Imperiet härjade som värst var tillvaron fylld av småbarn, jobb och föreningsliv. Fredmans epistel ”Märk hur vår skugga”, som han snott arret av från Cornelis, ”Briggen av Blue Bird” och några till gillade jag. Men det var först albumet Skebokvarnsv. 209 som slog an en sträng. Förälskelsen var faktiskt omedelbar. Med sånger som ”Fan, fan, fan”, ”Brev till 10:e våningen”, ”Främlingen överallt” och ”Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce” gick han rakt in i mitt hjärta. Och så har det fortsatt. ”Beväpna dig med vingar”, ”Nere med maskinisten” (Bertil Malmberg satt vid bordet bredvid), ”Dansbandskungen” (”Tre vänner är allt man behöver/Tre vänner är allt jag haft/ Min bibel, min sprit, mina herrtidningar”), ”Gräsfläckar” osv. Han bygger sitt eget universum. Och, jodå, konserten var bra.
Södermalm var den första stadsdel jag fick ett medveten förhållande till. Förvisso född och uppvuxen i Vasastan i Stockholms innerstad var det först när vår familj flyttade till Årsta som jag började röra mig utanför hemmet. Det var över Skanstullsbron man gick för att handla julklappar på Åhlén & Holm (”ålle” gemenligen kallat) vid Skanstull (askfat till far, badskum till mor) Skulle man simma var det Forsgrenska vid Medborgarplatsen som gällde på vinter och Eriksdalsbadet på sommaren. Det här var innan Eriksdals inomhusbad byggdes. Min första lägenhet hade jag på Söder. Ett rum och kök på Metargatan. Och nu bor jag på Ringvägen sedan 17 år när jag är i stan. Bortsett från de första åren i Vasastan när barnen var små har jag alltid hållit mig söder om Slussen. Och det gäller för mina barn, min bror och mina föräldrar (så länge de levde). Hit till Åsön förvisades en gång i tiden stadens avskum, liksom utrymmeskrävande, bullriga och illaluktande verksamheter. Hit och till Kung...
Kommentarer