Fortsätt till huvudinnehåll

Ebba och ödmjukheten

– Jag tror det är viktigt att vara ödmjuk inför det faktum att man inte kan driva politik utifrån livserfarenhet, utan från ideologisk övertygelse.

Jag studsar till inför det något ovanliga användandet av ordet ödmjuk i Björn af Kleens intervju med Ebba Busch Thor i DN Lördag. Jag tänker på mig själv som 28-åring: ideologiskt övertygad, vältalig och personligen mycket osäker.Vilket jag sällan visade utåt. Busch Thors ideologiska övertygelse och förmåga att formulera sig behöver ingen tvivla på. Hur det är med det övriga får väl tiden visa an.

Och livserfarenhet är som sagt inte allt, men brukar ge en smula – ja just det, ödmjukhet. Något hon inte andas av så mycket av i intervjun i övrigt. Annars är det mesta som sägs borgerligt allmängods och kunde lika väl framförts av Annie Lööf. Inget som ger någon bäring på landets verkliga problem (läs Andreas Cervenkas krönika i lördagens SvD: Lugnet före stormen i lala-landet Sverige )

Och som alla borgerliga politiker som säger sig vilja minska statens makt gäller det förstås inte områden hen brinner för. I Ebba Busch Thors fall vårdnadsbidraget (Hanne Kjöller avrättar resonemanget underhållande i söndagens DN) och aborterna. I det senare fallet vill Busch Thor ”ha fram mer underlag” för att utröna vilka ”ekonomiska och sociala hinder” som får kvinnor att göra abort i stället för att fullfölja graviditeten.

Hans Rosling replikerar:
– En nollvision för aborter är en naiv illusion som bara framförs av dem som inte kan tänka tillräckligt många tankar samtidigt.

Också det en förmåga som i bästa fall kan komma med åren och erfarenheten.

Bortsett från det tycker jag det är bra att ett konservativt parti får en konservativ ledare. Det trängs alldeles för mycket i mitten i svensk politik. Och ålder i sig är inget hinder. Se bara på Hillary Clinton 68 år i höst.

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

In i dimman

Vi ser En bekant beröring på biografen på bygdegården en kväll. En varm och gripande film. 80-åriga Kathleen Chalfant gör ett fantastiskt porträtt i rollen som den demenssjuka Ruth. Varje skiftning i hennes ansikte går rakt in i hjärtat - eller öppnar en avgrund. Oförglömlig är scenen när hon, som gammal kock, travar in storköket och tar befälet över matlagningen. Många av de gamla minnesfunktionerna finns kvar. Som receptet på en riktig borsjtj. Men sin son känner hon inte igen. *** Min mors väg in i demensen var inte lika vacker. Personlighetsförändringen. Ett hem i förfall. Nattliga promenader i alltför tunna kläder, hemskjutsad av nattpatruller och polis. Tilltagande alkohol- och godiskonsumtion. Ett alltmer sjangserat yttre. Påringningar hos grannar sent på kvällen för att ”låna ett glas vin”. Till slut hittades hon efter en natt i en snödriva långt hemifrån, starkt nedkyld. Då gick det inte längre att låta henna bo kvar hemma. Trots vad hon sagt: ”Härifrån får ni bära ut ...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...