Fortsätt till huvudinnehåll

Min mor dog i maj

Min mor dog i maj. Sjuksköterskan ringde från Sköndal en torsdagsmorgon och berättade att det nog inte var långt kvar. Min bror och hans vuxna dotter åkte dit och hann vara hos henne den sista stunden. Allt var, som jag förstod, mycket fridfullt. Själv var jag på Gotland. (Hade tänkt kasta mig på första bästa flyg, men på Lenas inrådan tog jag istället färjan på eftermiddagen. Hann sitta och samla tankarna.)

Morgonen därpå var jag och tog farväl av henne. Personalen hade gjort henne fin, i en röd skjorta med blommor i handen, en liten nalle vid sidan och en psalmbok på nattduksbordet. Rummet andades frid. En pump som går. Några knäppningar i den luftfyllda madrassen, klockan som suttit på väggen på Blåsutvägen visar fortfarande vintertid, glömde jag att ställa om den sist jag var här?

”Lilla gumman”, tänker jag, ”äntligen har du också fått frid.” Minnen trängde sig på när jag satt där. Mest från de sista slitsamma åren, när jag fick bli hennes förälder, som man säger, och innan hon fick plats på hemmet vid Drevviken. Jag klappade på hennes hand, sval på väg att kallna, men fortfarande en människas hand.

I det ögonblicket känner jag mest lättnad. Den stora sorgen var när hon försvann in i dimman. All ilska, oro, förtvivlan, innan vi förstod vad det var som drabbat henne.

Jag ser mig om i rummet. De fåtal resterna från det som var ett hem i ett närmare 50 år. Bokhyllan, favoritfåtöljen som alltid stod framför teven, nu fylld med täcken och kuddar, tavlorna på väggarna, det lilla nattduksbordet och i cd-spelaren ett urval med Frank Sinatra. Den jag spelade för dig senast jag var här, veckan innan påsk. Då sov du, jag fikade och bläddrade i ett album med foton från det tidigare 60-talet, de lyckliga åren när du och pappa gift om er och vi blivit en familj på nytt. Den gången kändes det som ett farväl.

Även denna gång kommer en undersköterska in med kaffebricka, en kopp kaffe, bulle och ett glas vatten. Så blir det att jag fikar en sista gång med henne som en gång var min mor.

En slängkyss och en lätt strykning på kinden innan jag går. ”Hej då, morsan.” (vilket jag annars aldrig kallade dig.)

Inger, Sista bilden

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev - boken

För den som inte hunnit tröttna på mina minnen här på bloggen har jag samlat några av texterna (plus lite bonusmaterial) i en bok, vackert formgiven av Christer Jonson. Boken är tillägnad mina barnbarn, men jag har också några exemplar till försäljning för den hugade. Mejla Tom.Carlson@abc.se så skickar jag en bok och faktura så långt lagret räcker. Priser är 245 kr (inkl. moms och frakt). ”Människan är en meningssökande varelse. Vi formar våra liv till berättelser, väljer vad i ett myller av händelser som vi tycker är viktigt. Vilka val och icke-val har fört oss hit? Vad hade hänt om jag fortsatt med teatern? Eller om min dåvarande sambo och jag fått barn när vi knappt var tjugo år fyllda (som fallet var för många i vår föräldrageneration). Eller …? Eller …? Hade jag alls suttit där jag är idag? I allas våra liv finns sådana avgörande ögonblick. Och de blir inte färre med åren.” (Ur Förordet)    

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...

Skilsmässa en väg till jämställdhet?

Mina föräldrar skilde sig när jag var ett par, tre år gammal. I bostadsbristens Stockholm i början av 1950-talet var det inte alltid så lätt att hålla ihop en nybildad familj, särskilt inte om man var ung förälder till ett inte helt planerat barn. Jag växte upp med min mamma och mormor. En del helger tillbringade jag hos farsan i Södertälje. Min glädje var stor när de gifte om sig – med varandra – då jag var åtta år. Vad har nu detta med den debatt som blossat upp i spåren av boken Happy, happy skilsmässa (Atlas 2011) att göra? Inget annat än att de flesta av oss har erfarenhet av skilsmässor, direkt eller indirekt. Om inte annat visar intensiteten i debatten det. Jag har varit gift i över 30 år men är ingen kärnfamiljskramare, människan och dess föregångare har genom årtusendena visat prov på otaliga typer av samlevnadsformer: gruppäktenskap, paräktenskap, patriarkat, matriarkat, klaner, stammar, bigami och monogami etc. (Lasse Berg skriver en del om det i sin Augustpris-nominerade Sk...

Nils Schwartz och kurderna

Nils Schwartz var inte bara en litteraturkritiker av rang. När Sveriges regering någon gång i mitten av 1980-talet beslöt att terroriststämpla och utvisa nio kurder till Turkiet var Nils vid sidan av Jan Guillou de enda som tog upp frågan i de stora medierna. Nils på Expressens kultursida och Jan i tv-programmet Rekordmagasinet. Bakgrunden var mordet på en avhoppad PKK-sympatisör i Uppsala i juni 1984. En person greps och dömdes för dådet. Säpo bestämde sig för att det var en intern uppgörelse och pekade ut ett antal förmodade PKK-are (bl.a. en blomsterförsäljare i Eskilstuna) som medhjälpare. Åklagaren beslöt att lägga ned förundersökningen eftersom varje form av bevis saknades. Säpo gick då till regeringen som beslöt att stämpla nio av dem som terrorister och utvisa dem enligt terroristparagraferna i utlänningslagen. Men då de utpekade inte kunde utvisas eftersom de riskerade dödsstraff i militärdiktaturens Turkiet belades de med reseförbud och anmälningsplikt. Ingen av dem fick ...