Fortsätt till huvudinnehåll

Min mor dog i maj

Min mor dog i maj. Sjuksköterskan ringde från Sköndal en torsdagsmorgon och berättade att det nog inte var långt kvar. Min bror och hans vuxna dotter åkte dit och hann vara hos henne den sista stunden. Allt var, som jag förstod, mycket fridfullt. Själv var jag på Gotland. (Hade tänkt kasta mig på första bästa flyg, men på Lenas inrådan tog jag istället färjan på eftermiddagen. Hann sitta och samla tankarna.)

Morgonen därpå var jag och tog farväl av henne. Personalen hade gjort henne fin, i en röd skjorta med blommor i handen, en liten nalle vid sidan och en psalmbok på nattduksbordet. Rummet andades frid. En pump som går. Några knäppningar i den luftfyllda madrassen, klockan som suttit på väggen på Blåsutvägen visar fortfarande vintertid, glömde jag att ställa om den sist jag var här?

”Lilla gumman”, tänker jag, ”äntligen har du också fått frid.” Minnen trängde sig på när jag satt där. Mest från de sista slitsamma åren, när jag fick bli hennes förälder, som man säger, och innan hon fick plats på hemmet vid Drevviken. Jag klappade på hennes hand, sval på väg att kallna, men fortfarande en människas hand.

I det ögonblicket känner jag mest lättnad. Den stora sorgen var när hon försvann in i dimman. All ilska, oro, förtvivlan, innan vi förstod vad det var som drabbat henne.

Jag ser mig om i rummet. De fåtal resterna från det som var ett hem i ett närmare 50 år. Bokhyllan, favoritfåtöljen som alltid stod framför teven, nu fylld med täcken och kuddar, tavlorna på väggarna, det lilla nattduksbordet och i cd-spelaren ett urval med Frank Sinatra. Den jag spelade för dig senast jag var här, veckan innan påsk. Då sov du, jag fikade och bläddrade i ett album med foton från det tidigare 60-talet, de lyckliga åren när du och pappa gift om er och vi blivit en familj på nytt. Den gången kändes det som ett farväl.

Även denna gång kommer en undersköterska in med kaffebricka, en kopp kaffe, bulle och ett glas vatten. Så blir det att jag fikar en sista gång med henne som en gång var min mor.

En slängkyss och en lätt strykning på kinden innan jag går. ”Hej då, morsan.” (vilket jag annars aldrig kallade dig.)

Inger, Sista bilden

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...