Fortsätt till huvudinnehåll

En sorts försoning

Nej, någon närmare relation har jag aldrig haft med min mor. Min mormor tog hand om mig när jag var liten. Min mor, som var 18 år när jag föddes, jobbade på kontor. Det var hon som försörjde oss. På somrarna hyrde hon in mormor och mig på olika bondgårdar i Sörmland. Själv åkte hon på semester med sin dåvarande boyfriend. Vykort med motiv från Rom, Amsterdam och Paris blev exotiska inslag i postfacket nere i Björnlunda.

Vår kontakt blev förstås en annan när jag själv fick barn. Men något närmare umgänge har vi aldrig haft. Mest har vi träffats vid olika familjesammankomster. Ibland har hon ringt och läst upp ett tal hon ska hålla eller ett brev till någon politiker, och som hon vill ha mina synpunkter på. På senare år har telefonsamtalen mest varit proklamationer:
– Gud, vad jag är trött på våra politiker.
– Om vi visste hur bra vi har det här i landet.
Eller om det gått bra för favoritlaget:
– Heja Djurgården!
Och så ett snabbt ”Hejdå” innan något mer blivit sagt.

Nu när omständigheterna är andra – jag sköter hennes ekonomi och annat praktiskt – besöker jag henne ett par gånger i månaden. Jag kollar posten och ber om hennes underskrift på ett eller annat papper. Gången är alltid densamma:

Jag ringer på dörrklockan och öppnar med den nyckel jag har. För det mesta sitter hon framför teven med en kopp kaffe och ett glas vin eller punsch bredvid sig. På fotpallen ligger tevetidningen uppslagen, den enda tidning jag numera ser att hon bläddrar i. Någon enstaka gång vilar hon i sovrummet. Jag brukar ha med mig wienerbröd från Wallins konditori vid Skanstull.
– Åh vad glad jag blir! brukar hon utbrista när jag kommer. Äntligen någon jag känner igen!
– Får man en kram! kan hon också säga.
– Hur mår du? frågar jag.
– Åh, jag blir så ompysslad så det är inte riktigt klok.

Jag går ut i köket och sätter på kaffet, kollar igenom posten som hemtjänstpersonalen lägger undan i ett skåp. Sen fikar vi. När jag väl fått henne att skruva ner ljudet på teven kan vi samtala lite. Det brukar finnas en del praktiska saker vi behöver avhandla. Efter några inledande fraser blir det ofta tyst, hon med blicken fixerad vid teven. Någon gång har jag haft med mig paddan med bilder på barn och barnbarn. Hennes uppfattning om de senaste tillskotten i klanen är vag. Minstingen, 6 månader, vet hon inte vem det är. Ibland tittar vi på bilder från när hon var ung.

– Jag är så tacksam att du hjälper mig med min ekonomi, säger hon varje gång.
– Det är självklart, säger jag. Du hjälpte Lena och mig när ungarna var små och vi hade det knapert.
– Och när jag var liten försörjde du mormor och mig.

Då brukar hon berätta om när min morfar någon enstaka gång visade sig hemma:
” Då sa du: – Varför ger du inte mormor pengar till mat?
– Pratar du med pojken om sånt? svarade han då.
– Nej, men även små grytor har öron.
Då blev han tyst.”
*
Och när jag går säger hon ibland, som för att påminna sig själv:
– Du ska veta att både du och din bror är kärleksbarn.

Jag känner att jag i det tilltagande mörkret fortfarande har en förbindelse in till det som ännu är oförstört av hennes person. Och oberörd är jag inte. När jag säger, att om det fortsätter så här måste vi snart ansöka om ett annat boende för henne, då får jag tårar i öronen och jag känner hur rösten stockar sig. Jag lägger en hand på hennes arm.
– Aldrig! svarar hon. Är jag en idiot? säger hon sen.

Jag tänker när jag går, att är det så du har sett på de gamla och sköra vars talan du som förtroendevald förde så sent som häromåret?

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...