Fortsätt till huvudinnehåll

När ljuset släcks

Jag tänker att ingen människa ska behöva uppleva det här, hur ens förälder förvandlas till ett barn. Det är mot naturen, tänker jag helt irrationellt. Som om naturen skulle bry sig om vilken del av kroppen – hjärtat, hjärnan eller njurarna – som slocknar först.

Gamla människor ska få bli skröpliga, tänker jag, behöva hjälp med att byta glödlampor och sätta upp gardiner. Kanske kontakt med myndigheter och hjälp med internetbanken. Dessemellan ska de läsa, se på tv och spela bridge. Umgås med barn och barnbarn. Och en dag ska de inte vakna mer.

Ibland tänker jag att förnuftet i ditt fall är en lampa som glappar, i stunder av klarhet tänd, och just när man tror att felet är fixat så slocknar den igen.

Det hör till sjukdomsbilden, säger de som vet. Likaså att klara vissa dagliga rutiner, sånt som man alltid gjort, som att ringa telefonbanken eller ta ersättningsbussen för tvärbanan till Liljeholmen och handla för 23 kr på Willys. Och Systembolaget, förstås. Du går också utan större besvär den dryga halvmilen från fritidshuset – du har fortfarande en nyckel kvar – till pendeltåget, men missar stationen och fortsätter ut ur samhället åt andra hållet tills en granne av en händelse får se dig och larmar polisen och sen min bror.

Jag kommer på besök en dag när krisen med Nordkorea just dragit igång. – Jag är så trött på våra politiker, är det första du säger när jag stiger in. – Jaså, säger jag, vad tänker du på då? – Ja, allt som händer ute i världen. Jag vill inte uppleva ett tredje världskrig innan jag dör.

Uppenbarligen ser du tv-nyheterna. Men att Dagens Nyheter inte längre kommer på morgnarna, har du inte märkt. Länge låg tidningarna olästa innan jag ringde och sa upp prenumerationen. Du stod registrerad som prenumerant sedan 1 januari 1958. Tack, säger jag. Det är vi som ska tacka, säger den unge mannen vänligt.

Att fatta beslut om ändrat boende är nog bland det svåraste man som anhörig kan ställas inför. ”Aldrig”, säger du med eftertryck när jag för saken på tal. ”Här får ni bära mig ut med stövlarna före”, brukar du säga om lägenheten du bott i sedan början av 70-talet, först med min pappa, och min yngre bror, och sedan drygt tolv år som änka. Vi vet också genom minnesforskningen att en stor del av identiteten, inte minst hos äldre, finns i den invanda miljön: jackan som hänger på sin galge i hallen, fjärrkontrollen – den välbekanta – på sin plats på fotpallen framför tv:n, kaffebryggaren bredvid spisen osv. Att flyttas till en ny och främmande miljö bryter många gånger raskt ner de återstående delarna av personligheten.

Att låsa in dig på ett hem skulle vara som att spärra in ett djur från savannen i en bur, tänker jag. Och det gick an så länge du bara utsatte dig själv för fara eller oroade oss anhöriga. Men saker och ting ändras fort nu. Snart finns det inte längre något val.

Kommentarer

Läs mer

På Söders höjder

Södermalm var den första stadsdel jag fick ett medveten förhållande till. Förvisso född och uppvuxen i Vasastan i Stockholms innerstad var det först när vår familj flyttade till Årsta som jag började röra mig utanför hemmet. Det var över Skanstullsbron man gick för att handla julklappar på Åhlén & Holm (”ålle” gemenligen kallat) vid Skanstull (askfat till far, badskum till mor) Skulle man simma var det Forsgrenska vid Medborgarplatsen som gällde på vinter och Eriksdalsbadet på sommaren. Det här var innan Eriksdals inomhusbad byggdes. Min första lägenhet hade jag på Söder. Ett rum och kök på Metargatan. Och nu bor jag på Ringvägen sedan 17 år när jag är i stan. Bortsett från de första åren i Vasastan när barnen var små har jag alltid hållit mig söder om Slussen. Och det gäller för mina barn, min bror och mina föräldrar (så länge de levde). Hit till Åsön förvisades en gång i tiden stadens avskum, liksom utrymmeskrävande, bullriga och illaluktande verksamheter. Hit och till Kung...

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Uppdaterad 2026-02-06   Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på ...

Varför fäller bävern träd?

Lilla Sickla 16 november 2006 Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)? Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden . Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna. Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter oc...

Epilog: Pensionären

Det är snart två år sen jag gjorde mitt sista jobb som frilansande förlagsredaktör. Jag hade sedan några år slutat jaga uppdrag, telefonen ringde inte längre, mejlen med förfrågningar har sinat. Pension (det lilla som blivit efter ett liv som frilans) har jag tagit ut sedan flera år. Jobbet saknar jag inte, även om det lett till många spännande möten. Men anspänningen har många gånger varit stor. Men jag har lärt mig mycket, eller i alla fall lite om mycket. Och jag har kunnat disponera mina dagar efter behag (och funnits där när barnen kommit hem från skolan). Bakom mig har jag också lämnat det stockholmska kulturliv jag aldrig känt mig riktigt hemma i. Men mina dagar ser i stort sett likadana ut som när jag jobbade. Vaknar omkring sju, går ut en sväng med hunden, frukost med tidningen och sen några timmar vid skrivbordet. Att vara pensionär innebär inte att vara sysslolös. Östergarnslandet, där vi tillbringar en stor del av vår tid, är fyllt av föreningar och allehanda aktiviteter. S...