Fortsätt till huvudinnehåll

Vi tömmer min mors lägenehet

En av de sista dagarna i juni lämnar jag ifrån mig nyckeln till min mors lägenhet. Besiktningsmannen och jag konstaterar att städfirman gjort ett bra jobb. Att min bror och jag glömt att byta kolfilter i köksfläkten är inte deras fel. Jag tar cykeln till Elonbutiken vid Skogskyrkogården och köper en ny filtersats. Jag går runt en sista gång i den tomma lägenheten innan jag stänger dörren och släpper ner nyckeln i brevinkastet.

Något direkt personligt förhållande till den lilla trerummaren vid Blåsutvägen har jag aldrig haft. När mina föräldrar flyttade in där 1971 hade jag redan flyttat hemifrån. Men för min bror är det hela hans uppväxt. I sjutton år bodde han där, när han blev större sov han i den våningssäng jag snickrat när jag fått min första lägenhet, en liten etta på Metargatan på Södermalm.

I två månader har vi plockat, rensat och packat. Porslin, husgeråd, kläder, linne, prydnadssaker, böcker, smycken, bestick, väskor. Och foton. Jag fortsätter att rensa bland hennes och min fars papper. Inget verkar slängt, jag hittar jobbansökningar från 1959 (vad hade hänt om hon börjat jobba som sekreterare på Rabén & Sjögrens förlag den gången?), gamla motböcker, kursbetyg, diplom och pärmar. Vi försjunker i minnen över gamla fotoalbum, förundras över den äldre generationens samlarmani, över presenter som aldrig packats upp och oinlösta presentkort. Min mor blir både tydligare och alltmer obegriplig.

När vi behöver ett avbrott går vi till pizzerian på andra sidan tunnelbanan, sitter i solgasset, pratar gamla minnen och slänger käft om dagsaktualiteter. Vi har det på det hela taget ganska trevligt, även om jag emellanåt vaknar i vargtimmen med bultande hjärta och tankar som mal över allt som återstår att göra.

Jag har en kort men framgångsrik karriär som säljare på Blocket. En taxichaufför kommer och hämtar det gigantiska plåtskåpet på vinden och baxar in i sin bil. Han prutar när det visar sig att nyckeln saknas. Köksbordet hamnar i en sommarstuga i Dalarna, ett litautisk par med en stor skåpbil köper den stora byrån som stått på vinden i alla år. Mannen, med rejäl ölmage och tändstickstunna ben, hjälper min bror och mig ner de tre trapporna från vinden, medan hustrun står och bläddrar i mobilen. ”Very beautiful”, säger hon och frågar om jag inte kommer att sakna byrån när jag berättar att den stått i mitt barndomshem. I andra kulturer gör man sig kanske inte av med arvegods lika lättvindigt?

Allmogeskåpet (en kopia gubevars) hittar sin plats i ett torp i Närke. Den nya ägarinnan skickar en bild när det är på plats bredvid kakelugnen. Ett ungt innerstadspar svarar blixtsnabbt på annonsen om sideboardet i ek från matrummet. Jag har medvetet satt priserna lågt för snabb affär. Hellre än att slänga användbara möbler vill jag att de ska komma till användning. Minkpälsen, en gång värderad till 30 000 kr, får vänta till hösten. Fast marknaden för gamla pälsar verkar stendöd.

Från Myrorna kommer två seniga män i min ålder och hämtar ett 50-tal kartonger och en del möbler. Den ena bär, två trappor utan hiss, upp och ner, medan kollegan kör pirran nere på gatan eller står i porten och röker.

Sista veckan kör min bror, sonen och jag en sista gång till återvinningen i Östberga med det vi inte lyckats avyttra. De möbler och prydnadssaker som får plats har vi tagit till min mors nya boende. Den fina byrån från hallen hamnar i mitt vindsförråd tills vidare, annars är det inte mycket vi spar. Alla har redan fullt hemma hos sig.

Vi enas om att dela på kostnaden för flyttstädning. Ingen orkar ställa sig och skrubba badrum och städa kök efter allt som varit.
Från Myrorna kommer två seniga män i min ålder och hämtar ett 50-tal kartonger och en del möbler






Kommentarer

Hans M Gabrielson sa…
Gode Gud, Tom, så jag känner igen den situationen!, Björns lägenhet i Slite, svärföräldrar Anna och Nils i Sumpan och renset här i Visby plus Brissund efter Kerstin - skor, kläder, med mera... Den bördan, den vandringen i minnetspalatsets salar är en blandning mellan sorg, goda minnen och saknad. Plus något annat, mer odefinerbart som - vare sig man vill det inte eller inte - som blir en del av ens nocturnala drömmar. Somliga goda, andra hemska. Antager att det är en del av vara människa..

Ha det, vi ses och hörs
Hans
Tom Carlson sa…
Jo, så är det. Alla i familjen verkar drabbade av minnen och uppfyllda av tankar på livets gång. Sonen cyklar till barndomens kvarter i Vega och Skogås och skriver en krönika i Metro om sin farmor. Vår dotter lägger upp gamla bilder och dagboksanteckningar på Instagram. Osv. Livet, det livet.

Läs mer

Breven från Bodil

Jag träffade Bodil Malmsten endast vid ett tillfälle. Det var någon gång i slutet av 80-talet. Folket i Bild hade författarafton på Strindbergssalen (numera Intima teatern) vid Norra Bantorget i Stockholm. Nils Granberg ansvarade för programmet. Jag skulle säga några ord som inledning och presentera författarna. Vi var båda rätt nervösa. Bodil kom, hälsade och frågade om Lars Forssell, en annan av de medverkande författarna, hade kommit. Hon såg fram emot att träffa honom. (Forssells ständiga förmåga att inte dyka upp eller lämna återbud i sista minuten var en av orsakerna till vår nervositet.) Men Lars Forssell kom, nykter och samlad, och läste med bravur sin långa dikt ”Ola med handklaveret”. Alla jublade. Bodil läste en av sina dikter. Att så här, i början av en text om Bodil Malmsten, lyfta fram Lars Forssell innebär inte att förminska (”gösta”) henne. Tvärtom, det var i den traditionen, med namn som Forssell, Pär Rådström, Marianne Höök m.fl., hon hade ett av sina ben (den folk...

Hur jag blev den jag blev (6:5): Ordförande på ett stormigt hav

Uppdaterad 2025-11-17  En ordförandes främsta uppgift är, sägs det, att hålla samman organisationen, vare sig det gäller ett politiskt parti eller den lokala schackklubben. I det avseendet var väl min tid som ordförande för Folket i Bild ett misslyckande. Stefan Lindgren hade anställts som ny redaktör. Stämningen var infekterad, blotta det faktum att jag ställt upp som ordförande fick mig i somligas ögon att betraktas som tillhörande fiendelägret. Ett försök från min sida att övertala Jörgen Widsell att acceptera ett dubbelkommando på tidningen vid sidan av Stefan (liknande det de haft på Gnistan ) misslyckades. Jörgen gick sedermera till Jan Stenbeck och startade Tidningen Z . SKP började falla samman, men då hade jag redan lämnat partiet. Min tid som ordförande kom i hög grad att kännetecknas av jakt på pengar. En kontrollbalansräkning hade troligen visat att bolaget var på obestånd. Lösningen, som styrelseledamoten Anders Runebjer presenterade, var att föra över verksamheten i e...

Hur jag blev den jag blev 7: Förlagsredaktören

Vi satt i en glasbur i en industrilokal på Döbelnsgatan i den del mellan Vasastan och Östermalm som stockholmarna kallar Sibirien. De fönsterlösa lokalerna sträckte sig över ett helt källarplan och hade tidigare varit hemvist för De Förenade FNL-grupperna. Lokalen hade nu övertagits av Ordfront. Vår bur var placerad strax intill garageinfarten, där lastbilar kom och gick med papper till tryckeriet, pallar med ark och färdiga böcker till och från binderiet. På vintern drog det iskallt från de öppna garagedörrarna. Dieselgaserna blandades med den stickande lukten från repron och doften av varmt, flytande vax från originalavdelningen längre in i lokalen. Genom betonggolvet fortplantade sig dunket från tryckpressarna. Utanför vår bur fanns boklagret där vi packade och levererade böcker till recensenter och de många mindre återförsäljarna. Året var 1977. Vi som satt inne i den gamla förmansburen var Dan, som börjat något halvår tidigare, Ylva som skötte marknadsföring och distribution och s...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...