Fortsätt till huvudinnehåll

Vi tömmer min mors lägenehet

En av de sista dagarna i juni lämnar jag ifrån mig nyckeln till min mors lägenhet. Besiktningsmannen och jag konstaterar att städfirman gjort ett bra jobb. Att min bror och jag glömt att byta kolfilter i köksfläkten är inte deras fel. Jag tar cykeln till Elonbutiken vid Skogskyrkogården och köper en ny filtersats. Jag går runt en sista gång i den tomma lägenheten innan jag stänger dörren och släpper ner nyckeln i brevinkastet.

Något direkt personligt förhållande till den lilla trerummaren vid Blåsutvägen har jag aldrig haft. När mina föräldrar flyttade in där 1971 hade jag redan flyttat hemifrån. Men för min bror är det hela hans uppväxt. I sjutton år bodde han där, när han blev större sov han i den våningssäng jag snickrat när jag fått min första lägenhet, en liten etta på Metargatan på Södermalm.

I två månader har vi plockat, rensat och packat. Porslin, husgeråd, kläder, linne, prydnadssaker, böcker, smycken, bestick, väskor. Och foton. Jag fortsätter att rensa bland hennes och min fars papper. Inget verkar slängt, jag hittar jobbansökningar från 1959 (vad hade hänt om hon börjat jobba som sekreterare på Rabén & Sjögrens förlag den gången?), gamla motböcker, kursbetyg, diplom och pärmar. Vi försjunker i minnen över gamla fotoalbum, förundras över den äldre generationens samlarmani, över presenter som aldrig packats upp och oinlösta presentkort. Min mor blir både tydligare och alltmer obegriplig.

När vi behöver ett avbrott går vi till pizzerian på andra sidan tunnelbanan, sitter i solgasset, pratar gamla minnen och slänger käft om dagsaktualiteter. Vi har det på det hela taget ganska trevligt, även om jag emellanåt vaknar i vargtimmen med bultande hjärta och tankar som mal över allt som återstår att göra.

Jag har en kort men framgångsrik karriär som säljare på Blocket. En taxichaufför kommer och hämtar det gigantiska plåtskåpet på vinden och baxar in i sin bil. Han prutar när det visar sig att nyckeln saknas. Köksbordet hamnar i en sommarstuga i Dalarna, ett litautisk par med en stor skåpbil köper den stora byrån som stått på vinden i alla år. Mannen, med rejäl ölmage och tändstickstunna ben, hjälper min bror och mig ner de tre trapporna från vinden, medan hustrun står och bläddrar i mobilen. ”Very beautiful”, säger hon och frågar om jag inte kommer att sakna byrån när jag berättar att den stått i mitt barndomshem. I andra kulturer gör man sig kanske inte av med arvegods lika lättvindigt?

Allmogeskåpet (en kopia gubevars) hittar sin plats i ett torp i Närke. Den nya ägarinnan skickar en bild när det är på plats bredvid kakelugnen. Ett ungt innerstadspar svarar blixtsnabbt på annonsen om sideboardet i ek från matrummet. Jag har medvetet satt priserna lågt för snabb affär. Hellre än att slänga användbara möbler vill jag att de ska komma till användning. Minkpälsen, en gång värderad till 30 000 kr, får vänta till hösten. Fast marknaden för gamla pälsar verkar stendöd.

Från Myrorna kommer två seniga män i min ålder och hämtar ett 50-tal kartonger och en del möbler. Den ena bär, två trappor utan hiss, upp och ner, medan kollegan kör pirran nere på gatan eller står i porten och röker.

Sista veckan kör min bror, sonen och jag en sista gång till återvinningen i Östberga med det vi inte lyckats avyttra. De möbler och prydnadssaker som får plats har vi tagit till min mors nya boende. Den fina byrån från hallen hamnar i mitt vindsförråd tills vidare, annars är det inte mycket vi spar. Alla har redan fullt hemma hos sig.

Vi enas om att dela på kostnaden för flyttstädning. Ingen orkar ställa sig och skrubba badrum och städa kök efter allt som varit.
Från Myrorna kommer två seniga män i min ålder och hämtar ett 50-tal kartonger och en del möbler






Kommentarer

Hans M Gabrielson sa…
Gode Gud, Tom, så jag känner igen den situationen!, Björns lägenhet i Slite, svärföräldrar Anna och Nils i Sumpan och renset här i Visby plus Brissund efter Kerstin - skor, kläder, med mera... Den bördan, den vandringen i minnetspalatsets salar är en blandning mellan sorg, goda minnen och saknad. Plus något annat, mer odefinerbart som - vare sig man vill det inte eller inte - som blir en del av ens nocturnala drömmar. Somliga goda, andra hemska. Antager att det är en del av vara människa..

Ha det, vi ses och hörs
Hans
Tom Carlson sa…
Jo, så är det. Alla i familjen verkar drabbade av minnen och uppfyllda av tankar på livets gång. Sonen cyklar till barndomens kvarter i Vega och Skogås och skriver en krönika i Metro om sin farmor. Vår dotter lägger upp gamla bilder och dagboksanteckningar på Instagram. Osv. Livet, det livet.

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...