Fortsätt till huvudinnehåll

Vi tömmer min mors lägenehet

En av de sista dagarna i juni lämnar jag ifrån mig nyckeln till min mors lägenhet. Besiktningsmannen och jag konstaterar att städfirman gjort ett bra jobb. Att min bror och jag glömt att byta kolfilter i köksfläkten är inte deras fel. Jag tar cykeln till Elonbutiken vid Skogskyrkogården och köper en ny filtersats. Jag går runt en sista gång i den tomma lägenheten innan jag stänger dörren och släpper ner nyckeln i brevinkastet.

Något direkt personligt förhållande till den lilla trerummaren vid Blåsutvägen har jag aldrig haft. När mina föräldrar flyttade in där 1971 hade jag redan flyttat hemifrån. Men för min bror är det hela hans uppväxt. I sjutton år bodde han där, när han blev större sov han i den våningssäng jag snickrat när jag fått min första lägenhet, en liten etta på Metargatan på Södermalm.

I två månader har vi plockat, rensat och packat. Porslin, husgeråd, kläder, linne, prydnadssaker, böcker, smycken, bestick, väskor. Och foton. Jag fortsätter att rensa bland hennes och min fars papper. Inget verkar slängt, jag hittar jobbansökningar från 1959 (vad hade hänt om hon börjat jobba som sekreterare på Rabén & Sjögrens förlag den gången?), gamla motböcker, kursbetyg, diplom och pärmar. Vi försjunker i minnen över gamla fotoalbum, förundras över den äldre generationens samlarmani, över presenter som aldrig packats upp och oinlösta presentkort. Min mor blir både tydligare och alltmer obegriplig.

När vi behöver ett avbrott går vi till pizzerian på andra sidan tunnelbanan, sitter i solgasset, pratar gamla minnen och slänger käft om dagsaktualiteter. Vi har det på det hela taget ganska trevligt, även om jag emellanåt vaknar i vargtimmen med bultande hjärta och tankar som mal över allt som återstår att göra.

Jag har en kort men framgångsrik karriär som säljare på Blocket. En taxichaufför kommer och hämtar det gigantiska plåtskåpet på vinden och baxar in i sin bil. Han prutar när det visar sig att nyckeln saknas. Köksbordet hamnar i en sommarstuga i Dalarna, ett litautisk par med en stor skåpbil köper den stora byrån som stått på vinden i alla år. Mannen, med rejäl ölmage och tändstickstunna ben, hjälper min bror och mig ner de tre trapporna från vinden, medan hustrun står och bläddrar i mobilen. ”Very beautiful”, säger hon och frågar om jag inte kommer att sakna byrån när jag berättar att den stått i mitt barndomshem. I andra kulturer gör man sig kanske inte av med arvegods lika lättvindigt?

Allmogeskåpet (en kopia gubevars) hittar sin plats i ett torp i Närke. Den nya ägarinnan skickar en bild när det är på plats bredvid kakelugnen. Ett ungt innerstadspar svarar blixtsnabbt på annonsen om sideboardet i ek från matrummet. Jag har medvetet satt priserna lågt för snabb affär. Hellre än att slänga användbara möbler vill jag att de ska komma till användning. Minkpälsen, en gång värderad till 30 000 kr, får vänta till hösten. Fast marknaden för gamla pälsar verkar stendöd.

Från Myrorna kommer två seniga män i min ålder och hämtar ett 50-tal kartonger och en del möbler. Den ena bär, två trappor utan hiss, upp och ner, medan kollegan kör pirran nere på gatan eller står i porten och röker.

Sista veckan kör min bror, sonen och jag en sista gång till återvinningen i Östberga med det vi inte lyckats avyttra. De möbler och prydnadssaker som får plats har vi tagit till min mors nya boende. Den fina byrån från hallen hamnar i mitt vindsförråd tills vidare, annars är det inte mycket vi spar. Alla har redan fullt hemma hos sig.

Vi enas om att dela på kostnaden för flyttstädning. Ingen orkar ställa sig och skrubba badrum och städa kök efter allt som varit.
Från Myrorna kommer två seniga män i min ålder och hämtar ett 50-tal kartonger och en del möbler






Kommentarer

Hans M Gabrielson sa…
Gode Gud, Tom, så jag känner igen den situationen!, Björns lägenhet i Slite, svärföräldrar Anna och Nils i Sumpan och renset här i Visby plus Brissund efter Kerstin - skor, kläder, med mera... Den bördan, den vandringen i minnetspalatsets salar är en blandning mellan sorg, goda minnen och saknad. Plus något annat, mer odefinerbart som - vare sig man vill det inte eller inte - som blir en del av ens nocturnala drömmar. Somliga goda, andra hemska. Antager att det är en del av vara människa..

Ha det, vi ses och hörs
Hans
Tom Carlson sa…
Jo, så är det. Alla i familjen verkar drabbade av minnen och uppfyllda av tankar på livets gång. Sonen cyklar till barndomens kvarter i Vega och Skogås och skriver en krönika i Metro om sin farmor. Vår dotter lägger upp gamla bilder och dagboksanteckningar på Instagram. Osv. Livet, det livet.

Läs mer

Mörker

Idag skriver jag för hand i mörkret. Utländska myndigheter har ställt in betalningarna till bolaget som levererar vår ström. Man misstänker att bolaget, som kontrolleras av våra myndigheter, tar betalt av oss. Så nu har vi ingen el. Det hela började med att det utlystes fria allmänna val i vårt land. Vi gick man ur huse och röstade. Utländska valobservatörer sa att det var de mest demokratiska valen som genomförts i vår del av världen. Det var bara ett fel. Vi röstade bort den gamla, korrumperade regeringen och valde en ny. Det skulle vi inte ha gjort. Gränserna stängdes, biståndet upphörde. Våra män kan inte längre försörja sig. Nu sitter de på kaféerna och idisslar sin förtvivlan och ilska. Min son säger att han tänker gå med i motståndet. Jag vill inte att han ska dö. Han säger att han hellre dör än lever det här livet. Min förtvivlan är outsäglig. ”Gazas invånare förbannar Europa”, Svenska Dagbladet 21/8-07 Andra bloggar om Palestina .

Infödingarna ska uppfostras

Nyligen läste jag om en svensk missionär som var verksam i Södra Afrika i början av 1900-talet. Hans företrädare på posten hade förbjudit byns invånare att använda sin egen guds namn, deras traditionella danser betraktades som synd och de tvingades bära västerländska kläder. Följaktligen lyckades han endast omvända ett fåtal. Den nye missionären gick runt i byn, drack öl med hövdingen, lyssnade och lärde. Kristendomsundervisningen inledde han med en diskussion om tio guds bud i förhållanden till byns egen moralkodex. Till slut lät sig hela byn döpas (mest för att de gillade honom). Där den förres handlingar präglades av inställningen att infödingarna ska uppfostras, präglades den andre av inställningen att umgänget mellan kulturen måste bygga på ömsesidig respekt och förståelse. Jag tänker på det jag läst när konflikten om Lars Vilks Muhammedbild nu blossat upp på allvar. Jag är själv ateist. Finner tillvaron alldeles för rik för att kunna reduceras till en skapelse av en gud, om än al...

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Uppdaterad 2026-02-06   Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på ...

Huvudduk

Mormor, Björnlunda 1956 Birgitta, Rättvik 1971 Anna, Visby 2001 Kvinna, Istanbul 2005 huvudkläde , huvudduk , vardagligt huckle , kvinnlig huvudbonad, vanligen ett kvadratiskt tyg, vikt och knutet om huvudet på olika sätt, i bruk från forntiden och fram till 1900-talet, ofta buret i avsikt att dölja håret. En viktig orsak till att kvinnor har burit huvudkläde även i Sverige är att det står i Bibeln att kvinnor skall täcka håret när man ber eller predikar. Genom tiderna har huvudklädet haft många former, t.ex. medeltidens stora, vita och stärkta dok , som på många håll levde kvar och utvecklades i folkligt dräktskick och användes i söndagsdräkten, medan enklare, ostärkta och mönstrade kläden brukades till vardags. Knytningen har haft lokala traditioner och kunde vara mycket avancerad, t.ex. i Skåne, där klädet kallades klut . Först omkring 1800 började man knyta klädet under hakan som sjalett . Inom islam avser huvudkläde (på arabiska khim[r ) ett tygstycke som täcker huvudet och barmen...