Fortsätt till huvudinnehåll

Sonja Åkesson, skrattet och lite annat

Jag ser Eva Beckmans film om Sonja Åkesson på SvT. Jag tycker om programmet. Informativt, lekfullt, tänkvärt. TV när det är som bäst. Beckman hade dessutom hittat en riktig pärla i den unge doktoranden Karin Wiklund som brann för sitt ämne. Hon måste ha skrattat hela vägen till klipprummet med ett sådant guldfynd. Och vem har inte vandrat och cyklat i fotspåren efter författare man beundrat? Kristina Lugns sakliga beskrivning av sitt liv som ung litteraturgrouppie är storartad!

Jag funderar över Sonja Åkessons sjukdom. In och ut på psykiatriska kliniker. Medicinering och kurer av allehanda slag. Var det depression hon led av? Kunde man med dagens metoder ha behandlat henne annorlunda? Och, otillåtna tanke, hade hon blivit en sämre författare då? (Myten om den olycklige diktaren lever fortfarande stark bland oss. Inom mig!)

Efter programmet tar jag fram en av hennes diktsamlingar ur bokhyllan. Ur boken ramlar en lapp. Jag har uppenbarligen recenserat den en gång. ”kan du få till något vettigt på en halv spalt eller något mer? … Arbeta inte ihjäl dig, lämna ifrån dig jobbet om du inte hinner och orkar. Mvh Åke B.”

Redan då, tänker jag och minns sena kvällar och tidiga morgnar bakom bussratten, parallellt med eget skrivande, föreningsarbete och kraschade förhållanden. Jag undrar vad jag skrev.
***
I en vänbok till Jan Myrdal inför dennes 80-årsdag påminner Carsten Palmaer om vilket auktoritärt samhälle Sverige var i början av 1960-talet. Morgonbön var obligatorisk i skolan, aborter var förbjudna, unga flickor som blev gravida relegerades från skolan och den som ifrågasatte en rektor, präst eller socialchef åkte ut med öronen före.

Jag tänkte på det när jag såg tv-serien Upp till kamp och nu åter när jag ser såg programmet om Åkesson och bläddrar i hennes dikter. I programmet framskymtar klipp från författarframträdanden, tv-program och evenemang. Kvinnornas förtjusta fnissande när Sonja Åkesson läser sina dikt ”Vara vit mans slav”. Och deras vakna frågor efteråt.

Vilket vapen är bäst när man vill riva en mur eller punktera en myt? När väljer man slägga och när är floretten effektivast?

Överallt där människor kunnat förändra samhällen har det skett genom att de organiserat sig (i partier, medborgarrättsrörelsen, folkrörelser). Men hur ser det ut innan? I det ögonblick när idéerna föds. När det till synes självklara börjar ifrågasättas och hur så småningom alltfler vill en förändring – och tror att den är möjlig. Det som slår mig är lättheten och munterhet i samhällskritiken den gången. Jan Myrdal skrev moraliteter över livet i Konditorträsk och om Friställde Andersson. Hasse & Tage gjorde sina revyer och program, den konkreta poesin dunkade på från sitt håll och musiken inte minst. Kort sagt ”skrattets historia”, som Bachtin skriver om i sin monografi över Rabelais

Sen tog det stora allvaret över. Nödvändigt kanske, men vad var det som försvann?

Och idag? När man fått oss dithän att den enda förändring vi tror är möjlig är friheten att välja elleverantör eller nya klinkers till golvet i köket.

Somliga dagar vilar tillvaron blytung över pannan.

Poeten Sonja Åkesson. Foto: Lütfi Özkök/Scanpix

Tillsammans med Eva Dahlman och Nils Edwall deltog jag i en mejlväxling om tv-serien Upp till kamp i senaste numret av Folket i Bild/Kulturfront. Den finns även att läsa på min hemsida.

Michail Bachtin: Rabelais och skrattets historia: François Rabelais' verk och den folkliga kulturen under medeltiden och renässansen (övers: Lars Fyhr) har i år kommit ut i en nyutgåva på Anthropos
förlag.


Andra bloggar om och .

Kommentarer

Unknown sa…
Högaktuellt! 12 dec. kl. 13.30 Litterär soaré i samarbete med Sonja Åkesson Sällskapet på stadsbiblioteket vid Odenplan i Sthlm. Medverkande bl.a. Carl Johan De Geer och Gunnar Edander. Den 8 dec. kl. 15.00 diskussionen / föreläsningen "Samtal kring Sonja Åkesson" med Gun Qvarzell. Mångårig vän till Sonja Åkesson samt ordf. i Sonja Åkesson Sällskapet. Utställningen "Sonja Åkesson - collage och dikter" på stadsbiblioteket pågår t.o.m. den 12 dec.

Läs mer

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Döstädning

Avin på nya hyran för lägenheten i Stockholm kommer. Lena undrar om det inte är dags att byta till något mindre och billigare. Ett alternativ skulle vara att göra om arbetsrummet till ett gästrum. Jag arbetar ju inte, och framför allt inte där, så mycket längre. Hittills har vi fått knöka in en gästsäng bredvid skrivbordet när någon behövt sova över. Vi har under senare delen av 10-talet tömt lägenheter tillhöriga äldre anhöriga, inför flyttar till nya boenden och livet hinsides. Pärmar, arbetspapper och fotografier har vält ur överfyllda skåp. För att inte tala om vinds- och källarförråd. Tonvis med papper har hivats iväg. Ska våra barn en gång behöva utsättas för detta? Fram växer tanken på en rejäl utrensning av vindsförråd och arbetsrum. Sagt och gjort. Hyllmeter efter hyllmeter gås igenom. Pärmar töms, gamla anteckningsböcker och fickkalendrar, tryckerihandledningar från 1980-talet (vem sparar på sånt?), turistkartor från länge sedan besökta städer, oändliga mängder plastm...

Vardagspolitik: Ekonomiska realiteter

Vi sitter ett sällskap med varsitt glas och samtalar i väntan på att pizzaugnen ska bli varm. Det är en varm kväll i början av september, sommaren har ännu dröjt sig kvar några dagar. Samtalet kommer in på djurhållning. Någon uttalar sig kritiskt om kravet på att kor ska få gå ute på sommaren föreslås slopas. Instämmande mummel. – Det finns en ekonomisk aspekt också, säger en som varit grisbonde. Samtalet avstannar innan det, i sann svensk anda, går vidare till mer neutrala ämnen. Jag kan inte släppa tanken på vad hen sagt. För visst är det sant att svenska bönder, de få vi har kvar, lever på marginalen, i konkurrens med all billig import. Tillvaron är full av målkonflikter. De flesta av oss vill nog ha en levande skog, av omtanke om biotopen, naturupplevelsen och klimatet. Samtidigt översköljs vi i butikerna av (gratis) papperspåsar. Allt vi beställer på nätet kommer i kartongförpackningar. Vi uppmuntras att ersätta plast med papper. Men var kommer papperet ifrån? Jag ...

Jag drabbas av hemkänsla

– Hur kan du vilja åka upp till den där röran? frågar mina gotländska vänner när jag ska till Stockholm. Det är ju mitt hem, tänker jag. (Noga räknat ett av två hem, men det är en annan historia.) Med hem tänker jag inte bara på lägenheten vid Ringvägen. ”Hem” är ett område som sträcker sig från Eriksdalshallen till Ringen centrum vid Skanstull, vidare upp till Medborgarplatsen och tillbaka genom Rosenlundsparken. Med hund ingår även promenaderna i koloniområdena längs Årstaviken. Ibland, om man behöver handla något, åker man ner till ”stan” (dvs. city) på samma vis som gotlänningarna åker till Visby. Större än så är inte ”min” stad. Håkan Forsell skriver i sin kunniga och uppslagsrika bok Söder: Drömmar och förvandlingar i en svensk stadsdel (Weyler 2025) om begreppet hemkänsla och hur underskattat det är i beskrivningen av olika bostadsområden. Kulturgeografer har använt begreppet när man studerat varför människor väljer att bo där dom bor. Hemkänsla är att morsa på någo...