Fortsätt till huvudinnehåll

Sonja Åkesson, skrattet och lite annat

Jag ser Eva Beckmans film om Sonja Åkesson på SvT. Jag tycker om programmet. Informativt, lekfullt, tänkvärt. TV när det är som bäst. Beckman hade dessutom hittat en riktig pärla i den unge doktoranden Karin Wiklund som brann för sitt ämne. Hon måste ha skrattat hela vägen till klipprummet med ett sådant guldfynd. Och vem har inte vandrat och cyklat i fotspåren efter författare man beundrat? Kristina Lugns sakliga beskrivning av sitt liv som ung litteraturgrouppie är storartad!

Jag funderar över Sonja Åkessons sjukdom. In och ut på psykiatriska kliniker. Medicinering och kurer av allehanda slag. Var det depression hon led av? Kunde man med dagens metoder ha behandlat henne annorlunda? Och, otillåtna tanke, hade hon blivit en sämre författare då? (Myten om den olycklige diktaren lever fortfarande stark bland oss. Inom mig!)

Efter programmet tar jag fram en av hennes diktsamlingar ur bokhyllan. Ur boken ramlar en lapp. Jag har uppenbarligen recenserat den en gång. ”kan du få till något vettigt på en halv spalt eller något mer? … Arbeta inte ihjäl dig, lämna ifrån dig jobbet om du inte hinner och orkar. Mvh Åke B.”

Redan då, tänker jag och minns sena kvällar och tidiga morgnar bakom bussratten, parallellt med eget skrivande, föreningsarbete och kraschade förhållanden. Jag undrar vad jag skrev.
***
I en vänbok till Jan Myrdal inför dennes 80-årsdag påminner Carsten Palmaer om vilket auktoritärt samhälle Sverige var i början av 1960-talet. Morgonbön var obligatorisk i skolan, aborter var förbjudna, unga flickor som blev gravida relegerades från skolan och den som ifrågasatte en rektor, präst eller socialchef åkte ut med öronen före.

Jag tänkte på det när jag såg tv-serien Upp till kamp och nu åter när jag ser såg programmet om Åkesson och bläddrar i hennes dikter. I programmet framskymtar klipp från författarframträdanden, tv-program och evenemang. Kvinnornas förtjusta fnissande när Sonja Åkesson läser sina dikt ”Vara vit mans slav”. Och deras vakna frågor efteråt.

Vilket vapen är bäst när man vill riva en mur eller punktera en myt? När väljer man slägga och när är floretten effektivast?

Överallt där människor kunnat förändra samhällen har det skett genom att de organiserat sig (i partier, medborgarrättsrörelsen, folkrörelser). Men hur ser det ut innan? I det ögonblick när idéerna föds. När det till synes självklara börjar ifrågasättas och hur så småningom alltfler vill en förändring – och tror att den är möjlig. Det som slår mig är lättheten och munterhet i samhällskritiken den gången. Jan Myrdal skrev moraliteter över livet i Konditorträsk och om Friställde Andersson. Hasse & Tage gjorde sina revyer och program, den konkreta poesin dunkade på från sitt håll och musiken inte minst. Kort sagt ”skrattets historia”, som Bachtin skriver om i sin monografi över Rabelais

Sen tog det stora allvaret över. Nödvändigt kanske, men vad var det som försvann?

Och idag? När man fått oss dithän att den enda förändring vi tror är möjlig är friheten att välja elleverantör eller nya klinkers till golvet i köket.

Somliga dagar vilar tillvaron blytung över pannan.

Poeten Sonja Åkesson. Foto: Lütfi Özkök/Scanpix

Tillsammans med Eva Dahlman och Nils Edwall deltog jag i en mejlväxling om tv-serien Upp till kamp i senaste numret av Folket i Bild/Kulturfront. Den finns även att läsa på min hemsida.

Michail Bachtin: Rabelais och skrattets historia: François Rabelais' verk och den folkliga kulturen under medeltiden och renässansen (övers: Lars Fyhr) har i år kommit ut i en nyutgåva på Anthropos
förlag.


Andra bloggar om och .

Kommentarer

Unknown sa…
Högaktuellt! 12 dec. kl. 13.30 Litterär soaré i samarbete med Sonja Åkesson Sällskapet på stadsbiblioteket vid Odenplan i Sthlm. Medverkande bl.a. Carl Johan De Geer och Gunnar Edander. Den 8 dec. kl. 15.00 diskussionen / föreläsningen "Samtal kring Sonja Åkesson" med Gun Qvarzell. Mångårig vän till Sonja Åkesson samt ordf. i Sonja Åkesson Sällskapet. Utställningen "Sonja Åkesson - collage och dikter" på stadsbiblioteket pågår t.o.m. den 12 dec.

Läs mer

Mörker

Idag skriver jag för hand i mörkret. Utländska myndigheter har ställt in betalningarna till bolaget som levererar vår ström. Man misstänker att bolaget, som kontrolleras av våra myndigheter, tar betalt av oss. Så nu har vi ingen el. Det hela började med att det utlystes fria allmänna val i vårt land. Vi gick man ur huse och röstade. Utländska valobservatörer sa att det var de mest demokratiska valen som genomförts i vår del av världen. Det var bara ett fel. Vi röstade bort den gamla, korrumperade regeringen och valde en ny. Det skulle vi inte ha gjort. Gränserna stängdes, biståndet upphörde. Våra män kan inte längre försörja sig. Nu sitter de på kaféerna och idisslar sin förtvivlan och ilska. Min son säger att han tänker gå med i motståndet. Jag vill inte att han ska dö. Han säger att han hellre dör än lever det här livet. Min förtvivlan är outsäglig. ”Gazas invånare förbannar Europa”, Svenska Dagbladet 21/8-07 Andra bloggar om Palestina .

Infödingarna ska uppfostras

Nyligen läste jag om en svensk missionär som var verksam i Södra Afrika i början av 1900-talet. Hans företrädare på posten hade förbjudit byns invånare att använda sin egen guds namn, deras traditionella danser betraktades som synd och de tvingades bära västerländska kläder. Följaktligen lyckades han endast omvända ett fåtal. Den nye missionären gick runt i byn, drack öl med hövdingen, lyssnade och lärde. Kristendomsundervisningen inledde han med en diskussion om tio guds bud i förhållanden till byns egen moralkodex. Till slut lät sig hela byn döpas (mest för att de gillade honom). Där den förres handlingar präglades av inställningen att infödingarna ska uppfostras, präglades den andre av inställningen att umgänget mellan kulturen måste bygga på ömsesidig respekt och förståelse. Jag tänker på det jag läst när konflikten om Lars Vilks Muhammedbild nu blossat upp på allvar. Jag är själv ateist. Finner tillvaron alldeles för rik för att kunna reduceras till en skapelse av en gud, om än al...

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Uppdaterad 2026-02-06   Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på ...

Huvudduk

Mormor, Björnlunda 1956 Birgitta, Rättvik 1971 Anna, Visby 2001 Kvinna, Istanbul 2005 huvudkläde , huvudduk , vardagligt huckle , kvinnlig huvudbonad, vanligen ett kvadratiskt tyg, vikt och knutet om huvudet på olika sätt, i bruk från forntiden och fram till 1900-talet, ofta buret i avsikt att dölja håret. En viktig orsak till att kvinnor har burit huvudkläde även i Sverige är att det står i Bibeln att kvinnor skall täcka håret när man ber eller predikar. Genom tiderna har huvudklädet haft många former, t.ex. medeltidens stora, vita och stärkta dok , som på många håll levde kvar och utvecklades i folkligt dräktskick och användes i söndagsdräkten, medan enklare, ostärkta och mönstrade kläden brukades till vardags. Knytningen har haft lokala traditioner och kunde vara mycket avancerad, t.ex. i Skåne, där klädet kallades klut . Först omkring 1800 började man knyta klädet under hakan som sjalett . Inom islam avser huvudkläde (på arabiska khim[r ) ett tygstycke som täcker huvudet och barmen...