Fortsätt till huvudinnehåll

Mona Sahlin och spriten

En socialdemokratisk partiledares främsta uppgift har hittills varit att hålla ihop partiet. En inte helt föraktlig tradition om jämför med hur det gått för partierna till vänster inom arbetarrörelsen. Men nu blir det tydligen ändring på detta. I en intervju nyligen förklarade Mona Sahlin att hon tänker gå före partiet – dock inte längre än att ”partimedlemmarna fortfarande kan se ryggen på henne”. Hade jag varit socialdemokrat skulle jag av den anledningen gärna velat veta åt vilket håll hon tänkt sig att gå - till exempel i frågan om de svenska truppernas närvaro i Afghanistan ?

Att hon lyckats omvandla sitt kreativa användande av statens kontokort, uteblivna dagisavgifter, obetalda p-böter, kronofogdeärenden etc. till inköp av en Toblerone tyder på god talekonst och hand med medier och väljare. Men fortfarande betraktar många Mona Sahlin både som grund i sina kunskaper och en politiker med mer än ett finger i luften.

Inställningen till alkoholfrågan brukar vara ett bra test på politiker som säger sig vilja ”lyssna på väljarna”. Inför EU-omröstningen ville Mona Sahlin i alla fall skrota Systembolagets monopol. Det här är vad jag skrev i Expressen den gången:

Mona Sahlin, du har sagt att du, i likhet med många andra i vårt land, vill kunna köpa starköl och vin i mataffärerna.

Såvitt jag förstår är vi generationskamrater. Jag fyllde fjorton det året mellanölet släpptes fritt. Första dagen fylldes Gullmarsplan av högstadie och gymnasieungar från hela Årsta som bar iväg på backar med TT, Pripps blå och Carlsberg från Konsum och Vivo. Varje helg låg vi i Årstabergen och drack mellanbärs, spydde och pissade floder, när vi inte raglade runt på stan. Inga vuxna visste vad vi höll på med. Visst fanns det åldersgränser i affärerna, men några problem att köpa ut fanns inte.

Några bland oss, som »Uttern» strök med direkt. Ena dagen var han på mittuppslag i Expressen med utslaget böljande hår och naken överkropp. Skolans idol. En morgon några veckor senare var han död, i en ond dröm av öl och tabletter. Andra söp ner sig först efter ett tag, om de inte tumlade runt och slog huvudet i en trottoarsten utanför Gröna Lund, som Lasse. Det har glesnat betydligt i leden. Tror du jag överdriver, kan alkoholforskarna säkert upplysa dig om vad som hände när man på prov släppte starkölet fritt i Bohuslän några år senare.

Den gången var det bryggerinäringen som tryckte på. Nu är det livsmedelshandlare, med Konsum Stockholm och ICA i spetsen som sett en chans att bättra på sina affärer. ICA-handlarna har till och med lovat oss sänkta matpriser bara de får börja sälja vin och starköl i butikerna.

Nu säger du säkert att vi inte ska upprepa misstagen från 60-talet. Att vi ska kräva skärpta åldersgränser och hårdare kontroll i butikerna. Men handlarna är, till skillnad mot Systembolaget, i första hand intresserade av att sälja sina produkter. Och hur går det med snatterierna, när inte ens folkölen får stå ifred i butikerna som det är idag? Går detta överhuvudtaget ihop med målsättningen att minska alkoholkonsumtionen med 25 % till år 2000?

Redan nu kostar alkoholen samhället mellan 50 och 100 miljarder årligen. Vi lever i vad somliga kallar barrskogs eller brännvinsbältet. Vi super till när vi är lediga efter avslutat arbete. Det är traditionen. Med obegränsad tillgång på billig fabriksframställd alkohol ledde detta till sociala och mänskliga katastrofer i industrialismens barndom. En av den unga arbetarrörelsens första uppgifter blev därför kampen för folknykterheten.

Kanske kan vi lära oss mer kontinentala dryckesvanor och i likhet med fransmännen dricka billigt vin till maten vardag som helgdag. (Fast de har nu börjat tycka priset är väl högt i form av obotliga leverskador och andra alkoholrelaterade sjukdomar.) Men hur lång tid tar en sådan förändring? En generation? Två, tre? Är du beredd att betala det priset? Ska Nisse, min snart tonårige son, eller elvaåriga Anna bli de första som drunknar i den flod av alkohol som livsmedelshandlarna, med ditt och andra politikers stöd, nu vill släppa över oss?
Expressen 19/1 1993

Andra bloggar om och .

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Kurdernas vänner

Fredagen den 28 februari 1986 körde jag buss på kvällen. Jag kom hem sent, drog ur jacket till telefon och vaknade först av att Lena stod i dörren till sovrummet. Hon hade varit i tobakshandeln på Karlbergsvägen och köpt tidningen. I handen höll hon Dagens Nyheter. Rubriken ” PALME MÖRDAD. Skjuten i city av okänd man” fyllde förstasidan. På kvällen var vi bjudna på fest hos vänner i Björkhagen. Att mordet la sordin på stämning är väl en underdrift. Polisens självutnämnde spaningsledare Hans Holmér bestämde sig tidigt för att det var kurdiska grupper som låg bakom mordet. En fantombild publicerades med ett ansikte som antydde ett utomeuropeiskt ursprung. Bakgrunden till teorin var två mord som ägt rum inom exilkurdiska kretsar, ett i Uppsala 1984 och ett på Medborgarhuset i Stockholm 1985. Polis och medier utgick ifrån att det rörde sig om uppgörelser inom Kurdistans Arbetarparti (PKK) riktat mot avhoppare från partiet. I båda fallen greps mördarna snabbt och dömdes. En förundersökning ...

Hur jag blev den jag blev: Socialreporter och tonårsförälder

Journalist är inte en titel jag satt på något visitkort. Ändå har jag skrivit en del genom åren – även journalistik. Under och efter min tid som kulturredaktör på Folket i Bild gjorde jag längre intervjuer åt tidningen med artister och författare som Plura Jonsson, Gösta Ekman, Peter Curman och andra kulturaktiva. Jag gjorde även en serie reportage om arbetet vid en vårdcentral – Kvartersakuten i Vasastan, Stockholm – tillsammans med fotografen Susanne Walström. Något senare blev jag kontaktad av redaktören för Anhörig , FMN:s tidskrift. Man ville ha ett reportage om ett fall där en ung, svensk skådespelerska i ropet varit inblandad i en härva med försäljning av Ecstasy. Frågan hade först gått till Anders Sundelin ( När knarket kom till stan , Främlingen i Falun ) som tipsat om mitt namn. Det blev en djupdykning i förundersökning, rättegångsprotokoll och hovrättsförhandlingar innan allt publicerades stort uppslaget under rubriken ”Med kallt blod”. Bodil Malmsten undrade försynt om jag ...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...