Fortsätt till huvudinnehåll

Mona Sahlin och spriten

En socialdemokratisk partiledares främsta uppgift har hittills varit att hålla ihop partiet. En inte helt föraktlig tradition om jämför med hur det gått för partierna till vänster inom arbetarrörelsen. Men nu blir det tydligen ändring på detta. I en intervju nyligen förklarade Mona Sahlin att hon tänker gå före partiet – dock inte längre än att ”partimedlemmarna fortfarande kan se ryggen på henne”. Hade jag varit socialdemokrat skulle jag av den anledningen gärna velat veta åt vilket håll hon tänkt sig att gå - till exempel i frågan om de svenska truppernas närvaro i Afghanistan ?

Att hon lyckats omvandla sitt kreativa användande av statens kontokort, uteblivna dagisavgifter, obetalda p-böter, kronofogdeärenden etc. till inköp av en Toblerone tyder på god talekonst och hand med medier och väljare. Men fortfarande betraktar många Mona Sahlin både som grund i sina kunskaper och en politiker med mer än ett finger i luften.

Inställningen till alkoholfrågan brukar vara ett bra test på politiker som säger sig vilja ”lyssna på väljarna”. Inför EU-omröstningen ville Mona Sahlin i alla fall skrota Systembolagets monopol. Det här är vad jag skrev i Expressen den gången:

Mona Sahlin, du har sagt att du, i likhet med många andra i vårt land, vill kunna köpa starköl och vin i mataffärerna.

Såvitt jag förstår är vi generationskamrater. Jag fyllde fjorton det året mellanölet släpptes fritt. Första dagen fylldes Gullmarsplan av högstadie och gymnasieungar från hela Årsta som bar iväg på backar med TT, Pripps blå och Carlsberg från Konsum och Vivo. Varje helg låg vi i Årstabergen och drack mellanbärs, spydde och pissade floder, när vi inte raglade runt på stan. Inga vuxna visste vad vi höll på med. Visst fanns det åldersgränser i affärerna, men några problem att köpa ut fanns inte.

Några bland oss, som »Uttern» strök med direkt. Ena dagen var han på mittuppslag i Expressen med utslaget böljande hår och naken överkropp. Skolans idol. En morgon några veckor senare var han död, i en ond dröm av öl och tabletter. Andra söp ner sig först efter ett tag, om de inte tumlade runt och slog huvudet i en trottoarsten utanför Gröna Lund, som Lasse. Det har glesnat betydligt i leden. Tror du jag överdriver, kan alkoholforskarna säkert upplysa dig om vad som hände när man på prov släppte starkölet fritt i Bohuslän några år senare.

Den gången var det bryggerinäringen som tryckte på. Nu är det livsmedelshandlare, med Konsum Stockholm och ICA i spetsen som sett en chans att bättra på sina affärer. ICA-handlarna har till och med lovat oss sänkta matpriser bara de får börja sälja vin och starköl i butikerna.

Nu säger du säkert att vi inte ska upprepa misstagen från 60-talet. Att vi ska kräva skärpta åldersgränser och hårdare kontroll i butikerna. Men handlarna är, till skillnad mot Systembolaget, i första hand intresserade av att sälja sina produkter. Och hur går det med snatterierna, när inte ens folkölen får stå ifred i butikerna som det är idag? Går detta överhuvudtaget ihop med målsättningen att minska alkoholkonsumtionen med 25 % till år 2000?

Redan nu kostar alkoholen samhället mellan 50 och 100 miljarder årligen. Vi lever i vad somliga kallar barrskogs eller brännvinsbältet. Vi super till när vi är lediga efter avslutat arbete. Det är traditionen. Med obegränsad tillgång på billig fabriksframställd alkohol ledde detta till sociala och mänskliga katastrofer i industrialismens barndom. En av den unga arbetarrörelsens första uppgifter blev därför kampen för folknykterheten.

Kanske kan vi lära oss mer kontinentala dryckesvanor och i likhet med fransmännen dricka billigt vin till maten vardag som helgdag. (Fast de har nu börjat tycka priset är väl högt i form av obotliga leverskador och andra alkoholrelaterade sjukdomar.) Men hur lång tid tar en sådan förändring? En generation? Två, tre? Är du beredd att betala det priset? Ska Nisse, min snart tonårige son, eller elvaåriga Anna bli de första som drunknar i den flod av alkohol som livsmedelshandlarna, med ditt och andra politikers stöd, nu vill släppa över oss?
Expressen 19/1 1993

Andra bloggar om och .

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Mörker

Idag skriver jag för hand i mörkret. Utländska myndigheter har ställt in betalningarna till bolaget som levererar vår ström. Man misstänker att bolaget, som kontrolleras av våra myndigheter, tar betalt av oss. Så nu har vi ingen el. Det hela började med att det utlystes fria allmänna val i vårt land. Vi gick man ur huse och röstade. Utländska valobservatörer sa att det var de mest demokratiska valen som genomförts i vår del av världen. Det var bara ett fel. Vi röstade bort den gamla, korrumperade regeringen och valde en ny. Det skulle vi inte ha gjort. Gränserna stängdes, biståndet upphörde. Våra män kan inte längre försörja sig. Nu sitter de på kaféerna och idisslar sin förtvivlan och ilska. Min son säger att han tänker gå med i motståndet. Jag vill inte att han ska dö. Han säger att han hellre dör än lever det här livet. Min förtvivlan är outsäglig. ”Gazas invånare förbannar Europa”, Svenska Dagbladet 21/8-07 Andra bloggar om Palestina .

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Uppdaterad 2026-02-06   Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på ...

Skilsmässa en väg till jämställdhet?

Mina föräldrar skilde sig när jag var ett par, tre år gammal. I bostadsbristens Stockholm i början av 1950-talet var det inte alltid så lätt att hålla ihop en nybildad familj, särskilt inte om man var ung förälder till ett inte helt planerat barn. Jag växte upp med min mamma och mormor. En del helger tillbringade jag hos farsan i Södertälje. Min glädje var stor när de gifte om sig – med varandra – då jag var åtta år. Vad har nu detta med den debatt som blossat upp i spåren av boken Happy, happy skilsmässa (Atlas 2011) att göra? Inget annat än att de flesta av oss har erfarenhet av skilsmässor, direkt eller indirekt. Om inte annat visar intensiteten i debatten det. Jag har varit gift i över 30 år men är ingen kärnfamiljskramare, människan och dess föregångare har genom årtusendena visat prov på otaliga typer av samlevnadsformer: gruppäktenskap, paräktenskap, patriarkat, matriarkat, klaner, stammar, bigami och monogami etc. (Lasse Berg skriver en del om det i sin Augustpris-nominerade Sk...