Fortsätt till huvudinnehåll

Mona Sahlin och spriten

En socialdemokratisk partiledares främsta uppgift har hittills varit att hålla ihop partiet. En inte helt föraktlig tradition om jämför med hur det gått för partierna till vänster inom arbetarrörelsen. Men nu blir det tydligen ändring på detta. I en intervju nyligen förklarade Mona Sahlin att hon tänker gå före partiet – dock inte längre än att ”partimedlemmarna fortfarande kan se ryggen på henne”. Hade jag varit socialdemokrat skulle jag av den anledningen gärna velat veta åt vilket håll hon tänkt sig att gå - till exempel i frågan om de svenska truppernas närvaro i Afghanistan ?

Att hon lyckats omvandla sitt kreativa användande av statens kontokort, uteblivna dagisavgifter, obetalda p-böter, kronofogdeärenden etc. till inköp av en Toblerone tyder på god talekonst och hand med medier och väljare. Men fortfarande betraktar många Mona Sahlin både som grund i sina kunskaper och en politiker med mer än ett finger i luften.

Inställningen till alkoholfrågan brukar vara ett bra test på politiker som säger sig vilja ”lyssna på väljarna”. Inför EU-omröstningen ville Mona Sahlin i alla fall skrota Systembolagets monopol. Det här är vad jag skrev i Expressen den gången:

Mona Sahlin, du har sagt att du, i likhet med många andra i vårt land, vill kunna köpa starköl och vin i mataffärerna.

Såvitt jag förstår är vi generationskamrater. Jag fyllde fjorton det året mellanölet släpptes fritt. Första dagen fylldes Gullmarsplan av högstadie och gymnasieungar från hela Årsta som bar iväg på backar med TT, Pripps blå och Carlsberg från Konsum och Vivo. Varje helg låg vi i Årstabergen och drack mellanbärs, spydde och pissade floder, när vi inte raglade runt på stan. Inga vuxna visste vad vi höll på med. Visst fanns det åldersgränser i affärerna, men några problem att köpa ut fanns inte.

Några bland oss, som »Uttern» strök med direkt. Ena dagen var han på mittuppslag i Expressen med utslaget böljande hår och naken överkropp. Skolans idol. En morgon några veckor senare var han död, i en ond dröm av öl och tabletter. Andra söp ner sig först efter ett tag, om de inte tumlade runt och slog huvudet i en trottoarsten utanför Gröna Lund, som Lasse. Det har glesnat betydligt i leden. Tror du jag överdriver, kan alkoholforskarna säkert upplysa dig om vad som hände när man på prov släppte starkölet fritt i Bohuslän några år senare.

Den gången var det bryggerinäringen som tryckte på. Nu är det livsmedelshandlare, med Konsum Stockholm och ICA i spetsen som sett en chans att bättra på sina affärer. ICA-handlarna har till och med lovat oss sänkta matpriser bara de får börja sälja vin och starköl i butikerna.

Nu säger du säkert att vi inte ska upprepa misstagen från 60-talet. Att vi ska kräva skärpta åldersgränser och hårdare kontroll i butikerna. Men handlarna är, till skillnad mot Systembolaget, i första hand intresserade av att sälja sina produkter. Och hur går det med snatterierna, när inte ens folkölen får stå ifred i butikerna som det är idag? Går detta överhuvudtaget ihop med målsättningen att minska alkoholkonsumtionen med 25 % till år 2000?

Redan nu kostar alkoholen samhället mellan 50 och 100 miljarder årligen. Vi lever i vad somliga kallar barrskogs eller brännvinsbältet. Vi super till när vi är lediga efter avslutat arbete. Det är traditionen. Med obegränsad tillgång på billig fabriksframställd alkohol ledde detta till sociala och mänskliga katastrofer i industrialismens barndom. En av den unga arbetarrörelsens första uppgifter blev därför kampen för folknykterheten.

Kanske kan vi lära oss mer kontinentala dryckesvanor och i likhet med fransmännen dricka billigt vin till maten vardag som helgdag. (Fast de har nu börjat tycka priset är väl högt i form av obotliga leverskador och andra alkoholrelaterade sjukdomar.) Men hur lång tid tar en sådan förändring? En generation? Två, tre? Är du beredd att betala det priset? Ska Nisse, min snart tonårige son, eller elvaåriga Anna bli de första som drunknar i den flod av alkohol som livsmedelshandlarna, med ditt och andra politikers stöd, nu vill släppa över oss?
Expressen 19/1 1993

Andra bloggar om och .

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Egoism eller individualism

På ett seminarium om Alf Ahlberg på ABF-huset för en tid sedan sa Bengt Göransson inledningsvis att det är en myt att säga att vi lever i individualismens tidevarv, det vi ser är egoismen som breder ut sig, menade han. Jag har tänkt en del på det sedan dess. En individualist går sin egen väg, tänker jag, även till priset av den egna bekvämligheten. Litteraturen är full av sådana berättelser. Den som vill kan läsa Erik Johanssons Fabriksmänniskan eller Folke Fridells Syndfull skapelse . Gripande skildringar av individualister i kollektivet. En egoist, å andra sidan, går sin egen väg över andra. Erik Berg, bloggare och arkitekt, beskriver fenomenet i en krönika om handelsminister Ewa Björlings svartbygge i senaste numret av som alltid läsvärda Clarté : ”Handelsministern fick bygglov men byggde ett helt annat hus än det som bygglovet och planbestämmelserna medgav. På taket lade hon till ett 45 kvadratmeter stort extra våningsplan. Det är ingen liten överträdelse. Det är ingenting man...

Vem är viktigast?

Delar av alliansen verkar vilja blåsa till strid om det halverade Rut-avdraget. Jag tvivlar inte på att detta är hjärtefråga hos halva valmanskåren. Varje gång någon (även jag själv) frågar mig varför jag är emot Rut-avdraget svarar jag med en motfråga: ”Vem städar hemma hos städhjälpen?”, ”Vem passar den filippinska barnflickans barn på andra sidan jordklotet?”. Hela företeelsen bygger ju på att somligas tid anses viktigare än andras. Inte var det ett livspussel Maja Ekelöf stretade med när hon skrev Rapport från en skurhink " men hennes tid var lika knapp, heltidsarbetade ensamstående mor med fyra barn. Men, frågar kanske någon, är inte vissa yrken viktigare än andra? Jo, och det är här man blandar bort korten: att arbeta som läkare, lärare eller vaka över flygtrafiken från ett torn kräver både längre utbildning och är mer ansvarsfullt än att stå i grillen på McDonalds. Men låt det då märkas i lönekuvertet. Varför samhället ska subventionera dessa högbetalda människors fritid ...

En bemärkelsedag

Vi hälsar på min pappa på hans 80-årsdag. Han bor numera i minneslunden på Skogskyrkogården . Asplunds skapelse från 1920-talet är en av Stockholms allra vackraste platser. Det är full vår ute. Tidigare år har vi fått pulsa fram i snö. Efteråt går vi hem till min mor, dricker kaffe och äter varsin Napoleonbakelse. Vi pratar gamla minnen och lite om hennes 75-årsdag i sommar. Det blir den sista stora födelsedagsfest jag kommer att ha, säger hon. Hon har redan styrt upp det mesta inför högtiden, som den gamla sekreterare och organisatör hon är. Läs mer om Skogskyrkogården här.