Fortsätt till huvudinnehåll

Mona Sahlin och spriten

En socialdemokratisk partiledares främsta uppgift har hittills varit att hålla ihop partiet. En inte helt föraktlig tradition om jämför med hur det gått för partierna till vänster inom arbetarrörelsen. Men nu blir det tydligen ändring på detta. I en intervju nyligen förklarade Mona Sahlin att hon tänker gå före partiet – dock inte längre än att ”partimedlemmarna fortfarande kan se ryggen på henne”. Hade jag varit socialdemokrat skulle jag av den anledningen gärna velat veta åt vilket håll hon tänkt sig att gå - till exempel i frågan om de svenska truppernas närvaro i Afghanistan ?

Att hon lyckats omvandla sitt kreativa användande av statens kontokort, uteblivna dagisavgifter, obetalda p-böter, kronofogdeärenden etc. till inköp av en Toblerone tyder på god talekonst och hand med medier och väljare. Men fortfarande betraktar många Mona Sahlin både som grund i sina kunskaper och en politiker med mer än ett finger i luften.

Inställningen till alkoholfrågan brukar vara ett bra test på politiker som säger sig vilja ”lyssna på väljarna”. Inför EU-omröstningen ville Mona Sahlin i alla fall skrota Systembolagets monopol. Det här är vad jag skrev i Expressen den gången:

Mona Sahlin, du har sagt att du, i likhet med många andra i vårt land, vill kunna köpa starköl och vin i mataffärerna.

Såvitt jag förstår är vi generationskamrater. Jag fyllde fjorton det året mellanölet släpptes fritt. Första dagen fylldes Gullmarsplan av högstadie och gymnasieungar från hela Årsta som bar iväg på backar med TT, Pripps blå och Carlsberg från Konsum och Vivo. Varje helg låg vi i Årstabergen och drack mellanbärs, spydde och pissade floder, när vi inte raglade runt på stan. Inga vuxna visste vad vi höll på med. Visst fanns det åldersgränser i affärerna, men några problem att köpa ut fanns inte.

Några bland oss, som »Uttern» strök med direkt. Ena dagen var han på mittuppslag i Expressen med utslaget böljande hår och naken överkropp. Skolans idol. En morgon några veckor senare var han död, i en ond dröm av öl och tabletter. Andra söp ner sig först efter ett tag, om de inte tumlade runt och slog huvudet i en trottoarsten utanför Gröna Lund, som Lasse. Det har glesnat betydligt i leden. Tror du jag överdriver, kan alkoholforskarna säkert upplysa dig om vad som hände när man på prov släppte starkölet fritt i Bohuslän några år senare.

Den gången var det bryggerinäringen som tryckte på. Nu är det livsmedelshandlare, med Konsum Stockholm och ICA i spetsen som sett en chans att bättra på sina affärer. ICA-handlarna har till och med lovat oss sänkta matpriser bara de får börja sälja vin och starköl i butikerna.

Nu säger du säkert att vi inte ska upprepa misstagen från 60-talet. Att vi ska kräva skärpta åldersgränser och hårdare kontroll i butikerna. Men handlarna är, till skillnad mot Systembolaget, i första hand intresserade av att sälja sina produkter. Och hur går det med snatterierna, när inte ens folkölen får stå ifred i butikerna som det är idag? Går detta överhuvudtaget ihop med målsättningen att minska alkoholkonsumtionen med 25 % till år 2000?

Redan nu kostar alkoholen samhället mellan 50 och 100 miljarder årligen. Vi lever i vad somliga kallar barrskogs eller brännvinsbältet. Vi super till när vi är lediga efter avslutat arbete. Det är traditionen. Med obegränsad tillgång på billig fabriksframställd alkohol ledde detta till sociala och mänskliga katastrofer i industrialismens barndom. En av den unga arbetarrörelsens första uppgifter blev därför kampen för folknykterheten.

Kanske kan vi lära oss mer kontinentala dryckesvanor och i likhet med fransmännen dricka billigt vin till maten vardag som helgdag. (Fast de har nu börjat tycka priset är väl högt i form av obotliga leverskador och andra alkoholrelaterade sjukdomar.) Men hur lång tid tar en sådan förändring? En generation? Två, tre? Är du beredd att betala det priset? Ska Nisse, min snart tonårige son, eller elvaåriga Anna bli de första som drunknar i den flod av alkohol som livsmedelshandlarna, med ditt och andra politikers stöd, nu vill släppa över oss?
Expressen 19/1 1993

Andra bloggar om och .

Kommentarer

Läs mer

Breven från Bodil

Jag träffade Bodil Malmsten endast vid ett tillfälle. Det var någon gång i slutet av 80-talet. Folket i Bild hade författarafton på Strindbergssalen (numera Intima teatern) vid Norra Bantorget i Stockholm. Nils Granberg ansvarade för programmet. Jag skulle säga några ord som inledning och presentera författarna. Vi var båda rätt nervösa. Bodil kom, hälsade och frågade om Lars Forssell, en annan av de medverkande författarna, hade kommit. Hon såg fram emot att träffa honom. (Forssells ständiga förmåga att inte dyka upp eller lämna återbud i sista minuten var en av orsakerna till vår nervositet.) Men Lars Forssell kom, nykter och samlad, och läste med bravur sin långa dikt ”Ola med handklaveret”. Alla jublade. Bodil läste en av sina dikter. Att så här, i början av en text om Bodil Malmsten, lyfta fram Lars Forssell innebär inte att förminska (”gösta”) henne. Tvärtom, det var i den traditionen, med namn som Forssell, Pär Rådström, Marianne Höök m.fl., hon hade ett av sina ben (den folk...

Hur jag blev den jag blev (6:5): Ordförande på ett stormigt hav

Uppdaterad 2025-11-17  En ordförandes främsta uppgift är, sägs det, att hålla samman organisationen, vare sig det gäller ett politiskt parti eller den lokala schackklubben. I det avseendet var väl min tid som ordförande för Folket i Bild ett misslyckande. Stefan Lindgren hade anställts som ny redaktör. Stämningen var infekterad, blotta det faktum att jag ställt upp som ordförande fick mig i somligas ögon att betraktas som tillhörande fiendelägret. Ett försök från min sida att övertala Jörgen Widsell att acceptera ett dubbelkommando på tidningen vid sidan av Stefan (liknande det de haft på Gnistan ) misslyckades. Jörgen gick sedermera till Jan Stenbeck och startade Tidningen Z . SKP började falla samman, men då hade jag redan lämnat partiet. Min tid som ordförande kom i hög grad att kännetecknas av jakt på pengar. En kontrollbalansräkning hade troligen visat att bolaget var på obestånd. Lösningen, som styrelseledamoten Anders Runebjer presenterade, var att föra över verksamheten i e...

Hur jag blev den jag blev 7: Förlagsredaktören

Vi satt i en glasbur i en industrilokal på Döbelnsgatan i den del mellan Vasastan och Östermalm som stockholmarna kallar Sibirien. De fönsterlösa lokalerna sträckte sig över ett helt källarplan och hade tidigare varit hemvist för De Förenade FNL-grupperna. Lokalen hade nu övertagits av Ordfront. Vår bur var placerad strax intill garageinfarten, där lastbilar kom och gick med papper till tryckeriet, pallar med ark och färdiga böcker till och från binderiet. På vintern drog det iskallt från de öppna garagedörrarna. Dieselgaserna blandades med den stickande lukten från repron och doften av varmt, flytande vax från originalavdelningen längre in i lokalen. Genom betonggolvet fortplantade sig dunket från tryckpressarna. Utanför vår bur fanns boklagret där vi packade och levererade böcker till recensenter och de många mindre återförsäljarna. Året var 1977. Vi som satt inne i den gamla förmansburen var Dan, som börjat något halvår tidigare, Ylva som skötte marknadsföring och distribution och s...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...