Fortsätt till huvudinnehåll

Biverkningar

Den här hösten trappar jag ner medicinen jag ätit i 3 ½ år. Långsamt, för att inte riskera något återfall. Biverkningarna gör sig åter påminda. Yrsel, myrkrypningar, mardrömmar. Och tröttheten. Jag lägger mig och vilar en stund efter lunch och vaknar 3 timmar senare!

SSRI-preparatens biverkningar talas det sällan om i debatten om ”lyckopillren”. Men patienter och läkare känner till dem. Själv har jag haft tur och bara känt av dem när jag ökat eller minskat dosen. Den största är kanske att den stänger av den sexuella lusten hos många. I Fass anges den som sällsynt, 1 på 1000. Men vittnesmålen är många. Själv kan jag se en kvinna på gatan och konstatera att hon är vacker. Som ett smycke. Men inget mer. Min psykiatriker brukar skämta om att den ökade förskrivningen av antidepressiva i vårt land på sikt är ett hot mot nativiteten. Många, framförallt unga, avbryter därför behandlingen i förtid. Å andra sidan inbjuder depressionen i sig knappast till något mer utsvävande sexualliv.

Andra bloggar om och .

Kommentarer

Tom Carlson sa…
Jag kanske skulle skrivit något om alkoholen också. Tillsammans med medicinen bildar den en cocktail som i mitt fall förstärker alla biverkningar. För en månad sedan fick jag lämna en 50-årsfest med blixtrande huvudvärk. Sedan dess är jag helt "vit". I mitt fall ingen större uppoffring, men man inser snabbt vilken roll alkoholhaltiga drycker har i vårt umgänge.
Anonym sa…
Tror du inte alla mediciner med neuroleptisk inverkan tar ut varandra? Plus och minus, så att säga. Eller är inte dialektiken tillämpbar? Upp och ner. Hit och dit. Jag tycker mej förstå att våra kroppar självläker. Fast man måste jobba hårt - både med det ena och andra. "Lycka, vad ska du med den? Du skall arbeta!"
Tom Carlson sa…
Hm, vet inte riktigt hur du menar. I mitt fall har bara en medicin i kombination med samtal ("jobba hårt") varit aktuell. Har skrivit vad jag har att säga i frågan här på bloggen tidigare. Slentrianmässig utskrivning av antidepressiva på vårdcentraler är ett lika stort problem som att många med psykiska besvär inte söker någon hjälp. Den som ligger vaken på nätterna och inte kan koncentrera sig, har ångest och är kroniskt nedstämd frågar inte efter lyckan, men vill möjligen bli fri från sin olycka. Medicin hjälper en del, olika former av terapi andra. För några läker tiden såren.
trevlig helg
Tom

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...