Tankar i trappen

Ali Esbati skriver på sin blogg hur han från sin barndoms uppväxt i Iran minns de citat av ayatolla Khomeyni, som prydde stadens väggar och ”upprepades i hög- och lågtidstal eller rullade fram till dramatisk sorgemusik ... i TV”. Bland citaten fanns ett som löd ”Regimen som ockuperar Jerusalem måste försvinna ur historiens annaler” . Ett citat som Irans president Ahmadinejad, likt många gånger tidigare, refererade till i ett tal förra året. Men nu hette det i västmedierna att israelerna ”måste kastas ut i havet” eller "utplånas från kartan." ( ”Utmaning vidareförmedlad” , 10/3-07) Den här tolkningen och andra sagor sprids av Memri , en enligt Esbati ”extremistisk propagandaorganisation, startad och ledd av Yigal Carmon, en ex-överste i den israeliska militära underrättelsetjänsten. De har specialiserat sig på att för villig västerländsk media ’följa’ och ’översätta’ inslag i arabisk och persisk media.” (”Mer Memri”, 17/5-07) *** Ja, vi uttalar oss gärna, men vår okunskap är...

Jag försöker leva ett anständigt liv. Betala mina räkningar i tid. Inte behandla andra sämre än jag själv vill bli bemött. Dra mitt strå till stacken för att göra jorden till en plats värd att leva på. Vad återstår när allt detta är gjort? Kärleken – utan förbehåll – till mina barn, och hoppet om att den är besvarad. Skulle detta vara mitt credo ? Andra bloggar om kärlek och tro .

En kväll i maj promenerar jag genom Humlegården. Allt runtom mig har exploderat i ett fyrverkeri av blommor och gröna nyanser. Avslutningarnas, festernas och uppbrottens tid. Där hösten ger ro och svalka, hetsar och oroar våren. ”Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.” som Karin Boye skrev i en dikt som citerats mer än en gång. Men jag tycker om den. Desperat och förtröstansfull. Motsägelsefull som all god konst. Hela dikten ( ” I rörelse ” , Härdarna 1927) finns att läsa på Karin Boye Sällskapets hemsida. Andra bloggar om våren och karin boye .

Jag får ett mejl från en kamrat apropå det jag skrev om PK och PEN-klubben med fleras uttalanden mot förtrycket av kvinnorna i Iran ( ”Att vara PK” ). Hon tycker det var rätt av Publicistklubben att ansluta sig till uttalandet. Jag tänker på vad hon skrivit när jag läser Bitte Hammargrens reportage från Teheran i söndagens Svenska Dagbladet (27/5-07). Hammargren menar att kampanjen mot opposition, studentrörelse, journalister och frivilligorganisationer, liksom mot kvinnor med avvikande klädsel, har intensifierats under våren. Om kvinnorna skriver Hammargren: ”Iranska kvinnor syns och verkar överallt i samhället: på statliga myndigheter och privata företag, på universiteten (där 61 procent av studenterna är kvinnor), i den offentliga debatten och bakom ratten i trafiken.” Hon citerar Shahla Ezazi, professor i sociologi: –Iranska kvinnor är inte särskilt konservativa. Men lagarna är traditionella och konservativa. Människor blickar framåt, men familjelagen är bakåtsträvande. Som ogifta...

Ett halvår efter att vi flyttat från huset sålde vi bilen som mest stått och samlat damm bland bråten kring bygget. När vi erbjöds en garageplats (för 1200 kr i månaden) bestämde vi oss för att göra oss av med den. En snabb koll på Konsumentverkets sajt för bilkalkyler , som visar den faktiska kostnaden för att ha bil, underlättade beslutet. Snart nog upptäckte vi hur enkelt det var att ta sig fram med cykel eller till fots. Tvärbanan och färjan till Södermalm transporterade oss när vi skulle åka lite längre. Det har nu gått tre år utan egen bil. Lena cyklar till pendeltåget i Årstaberg varje morgon, nån gång i veckan kör hon de 16 km hela vägen till jobbet på Huddinge sjukhus. Själv cyklar jag så ofta jag kan. Och i vintras upptäckte jag att Stockholm fortfarande är en stad att promenera i. En timme tar det till Stureplan i lagom takt. Efter en dryg halvtimme, i höjd med Katarinavägen och Slussen, faller jag in i en meditativ lunk som inte kan få mig att springa ens över den mest ...

Sickla sjö 19 maj 2007, kl 14.27 ”Hägern lever av fisk, på vilken han lurar i vattenkanten eller oändligt försiktig smyger sig på i grundvattnet. Blixtsnabbt åker den långa halsen fram i rätta ögonblicket, och den kraftiga vassa kilnäbben förfelar sällan sitt mål. Vatten av alla slag, sjöar, åar, dammar och diken uppsökas av hägern. Huvudsaken är att där finns åtkomlig småfisk.” (Erik Rosenberg. Svenska fåglar)

Jag spelar in Steve Reich’ Music for 18 musicians från radion en kväll. Musik att låta sig svepas in i och drömma sig bort till. Men musik som också fyller mig med energi. Det påminner starkt om Terry Riley, vars musik jag första gången hörde hemma hos Bo Anders Persson i slutet av 1960-talet. Jag var på den tiden ung hang around till musikkollektivet Träd gräs och stenar (eller International Harvester som de kallade sig innan den amerikanske traktortillverkaren lät sina advokater höra av sig). Jag tror att det var Folke Rabe som först introducerade Riley, men Bo Anders Persson hade också han en bred och oförutsägbar musiksmak. Terry Riley, som själv spelade saxofon och orgel, lät sina musikslingor gå mellan två rullbandspelare och kunde på så vis låta dem repeteras i det oändliga eller sakta tona bort och tona in. Men Steve Reich är trots att han är jämnårig med Riley (båda är födda i mitten av 1930-talet) en ny bekantskap. Och jag gillar det jag hör. Äntligen kanske de där A...

Jag lyssnar till ett samtal mellan Olle Svenning och Åsa Linderborg på ABF-huset i Stockholm om den bok Linderborg skrivit om sin far. Olle Svenning, som själv skrivit om sin far, den socialdemokratiska makthavaren i Malmö, noterar med vad som verkar vara äkta förvåning vilken sammansatt och motsägelsefull person Åsas far, metallarbetaren, var. Han läste både Ivar Lo och Torsten Ehrenmark, för att nu nämna en av Svennings iakttagelser. Jag tänker på min egen far, tjänstemannen på Saab-Scania, och hans läsvanor. (I bokhyllan hemma fanns både Dostojevskij, Ehrenmark, Trenter och Woodhouse för att nu nämna några.) Och än en gång slås jag av hur lite den mediala och politiska eliten vet om det folk den känner sig satt att leda. Det är för övrigt en lysande roman Åsa Linderborg skrivit – Mig äger ingen (Atlas). Jag recenserar den i senaste numret av Folket i Bild/Kulturfront (5/07). Recensionen kan även läsas på min hemsida ( ”Mig äger ingen” ). Torsten Ehrenmark var kåsör, journali...

Det händer stundom att jag drömmer. Det vill säga att jag kommer ihåg vad jag drömt när jag vaknar. Jag befinner mig i ett hus. Som regel påminner det om huset vi bodde i när barnen växte upp, emellanåt om det lantställe mina föräldrar hyrde i Sörmland under många år. I drömmen ska vi flytta, eller resa bort – långt. Jag packar (många gånger är det ett helt möblemang som ska med) och det är bråttom. Ingen annan bryr sig, eller så går alla sin väg när jag ber om deras hjälp. Kvar står jag med min förtvivlan och allt som måste göras. Jag hinner aldrig klart innan jag vaknar. Nu senast dök det upp några hotfulla typer i drömmen och krävde att få vara med. Men i stället för att hjälpa till, slog de sig ned och tänkte bosätta sig i huset. Andra nätter sitter jag instängd i en trång järnvägsvagn, titt som oftast har jag glömt nåt och måste försöka ta mig tillbaka. Eller så irrar jag runt på en flygplatsterminal och letar efter min anslutning. Men alla skyltar är släckta. Sålunda mörbultad ti...

Lugnets allé, 21 maj 2005 Andra bloggar om rondellhundar

Nog finns det åtskilliga skäl för oss att ändra vår konsumistiska livsstil (några bloggade jag om i Ett annat Sverige ). Men det samfällda pådraget i medierna det senaste halvåret om klimatförändringarna gör mig misstänksam. För hur var det egentligen? ”… alltsammans började när människan satte den första grävkäppen i marken för att odla. Det var det som rubbade balansen i naturen. Men hade inte människan blivit bofast och börjat odla så hade vi inte heller haft civilisation och med den inte möjligheten att utveckla vetenskapen och därmed minska mänsklighetens lidande” , konstateraren berättarjaget i Anders Norborgs roman I fyrverkeriernas tid . (När får vi för övrigt se denna högintressanta politiska roman recenserad i Aftonbladet eller Svenska Dagbladet ?) Jag tänker på de orden när jag en morgon lyssnar till radions Ring 1. Man avhandlar växthuseffekt och klimatförändringar. Det är mest äldre herrar som ringer. Alla verkar vara överens. Det här håller inte. Något måste göras. – De ä...

Frågan om manligt och kvinnligt har alltid fascinerat mig. Själv växte jag upp i ett matriarkat. Mamma, mormor och jag. Fem trappor upp utan hiss på Tomtebogatan i bostadsbristens Stockholm. Min mor började arbete som sekreterare när hon var 18 år. Mormor strök och lagade skjortor åt bättre bemedlade. Själv höll jag till under köksbordet, lekte och lyssnade på radion, vars enda kanal var fönstret mot omvärlden. Antagligen hade de båda nog av manlig dominans i sin vardag. Men av det märkte jag intet. Min morfar, plåtslagaren och den före detta kommunisten och klasskämpen, slängde min mor ut när hans besök i hemmet inskränkte sig till att få kläderna tvättade och pengar till sprit och fala fruntimmer. Min mor tyckte inte att hushållskassan räckte till sånt. När mina föräldrar så flyttade samman i en trea i Årsta var vilkoret att mormor följde med. Hon fick det ena sovrummet och jag det andra. Mina föräldrar sov i bäddsoffan i vardagsrummet. Min pappa tvättade alltid sina nylonskjortor oc...

Pia Kjärsgaard, ledare för Dansk folkeparti, vill enligt uppgifter ( SvD , 18/5-07) att Danmark ska totalförbjuda muslimska ”törkläder”, dvs. sjalar, med början på skolor och institutioner. Frågan är vilka av följande som ska bort? (Se Huvudduk) Pia Kjärsgaard, utan sjal Andra bloggar om sjal , slöja och islam .

Två svanpar häckar där vi bor. Ett par huserar i sjön upp mot Sickla och ett ute i Hammarby sjö. Gränsen mellan reviren har gått vid slussen nedanför vårt vardagsrumsfönster. I år har dock balansen rubbats sedan ytterligare ett par tillkommit. De håller till i kanalen – i den demilitariserade zonen mellan de båda andra paren. Tidigare under våren var skärmytslingarna både många och hårda. Just nu ligger striderna nere. Det äldre paret häckar på den konstgjorda ön utanför udden. Honan ruvar – som alltid hos svanarna mest, hanen löser av emellanåt. Nykomlingarna verkar däremot inte ha byggt något bo, fast Lena blev vittne till en kort men intensiv parningsakt dem emellan för ett tag sen. Vi misstänker att striderna återupptas när ungarna kläckts och börjat simma. Svanar behöver stora arealer för att trygga försörjningen åt sig och sina avkommor. Tidigt på morgnarna väcks vi annars av måsarnas skrän, det är skrattmåsen med sin svarta hätta, fiskmås och en och annan trut. Här och var ovanf...

I dag på Kristi himmelsfärdsdag håller vi oss nyktra och går ut och metar. Den som vill hålla sig hemma kan istället fundera över vad alkoholen betytt i vårt land: Egentligen är Sverige en omöjlighet. På de breddgrader där vårt land ligger råder på andra håll arktisk vinter större delen av året. Den varma golfströmmen för med sig en bit av ekvatorns värme som ett lån till vår nordliga breddgrad. Tillräckligt för att vi ska överleva. Men inte mer. En invandrare som bott många år i vårt land noterade till en början med förundran svenskens plikttrohet, förmåga att hålla tider och organisera saker och ting. Inte blev han klokare av vår egen till synes skämtsamma skamsenhet över dessa dygder. Hans förundran släppte först när han, bondsonen från Rumänien, insåg att i vårt nordliga klimat kunde vi bara ta ut en skörd varje sommar. Under några korta intensiva sommarmånader samlade vi mat inför en kall och mörk vintern. Fläsk och strömming saltades in och sparades till långa vinternätter. Den l...

En kväll tar jag en öl med AN, författare och lärare. Vi kommer att prata om den då nyligen tillträdde kulturministern. – Äsch, hon gör bara som maken tycker, säger AN. Där är det bara marknaden som gäller. – Men hon är i alla fall populär bland kulturarbetare, invänder jag. (Det här var innan mullret mot den kulturella icke-politiken växte på allvar.) Hon pussar på kinden och kommer ihåg namn. – Det är den amerikanska politikerstilen, skaka hand och minnas namn. Jag tänker på vad han sagt när jag läser omdömena från kollegor om Peter Örn i tidningen Chef (återgivna i gårdagens DN, 15/5-07) när han nu fått gå från Sveriges Radio: ”Många av de intervjuade har varit imponerade över Peter Örns förmåga att minnas medarbetares namn och få dem han träffade att känna som att de hade en speciell relation till honom.” ”Proffstrevlig som en amerikansk president.” – Det är kanske bäst att börja misstro alla med en trevlig fasad, säger sonen som gör sina lärospån i mediebranschen. Må det, tänker j...

På väg hem från ett tårtkalas med släkten promenerar vi genom Årsta. Jag pekar ut huset på Sköntorpsvägen där jag bodde från det jag var åtta år, Årstabergen där vi lekte, parken där vi hängde och lyssnade på tio-i-topp som tonåringar. På vägen passerar vi de röda tegellimporna på Skagersvägen. - Och där låg barnrikehusen, säger jag. - Barnrikehusen? frågar någon. Ja, varför kallades de så? Jag mumlar något om Myrdalkåkar och socialt bostadsbyggande. Men säker är jag inte. Hemma slår jag upp på nätet och ramlar rakt ner i ett helt sekels bostadspolitik: Nödhjälpsbostäder, egnahemslån och lånesubventioner, Bostadssociala utredningen 1934, hyresreglering, bostadsbidrag, allmännyttan ( ”Genom att bygga och förvalta bostäder utan enskilt vinstintresse skulle de bidra till stabilitet och motverka spekulation även på bostadsmarknaden i övrigt” ), miljonprogrammet, bruksvärdessystem, ROT-program m.m. Från att ha betraktats som en vara på en marknad blev bostaden en social rättighet. Och nu ...

Böcker Åsa Linderborg Mig äger ingen. Atlas. Ben Watt Patient . Finistére/Modernista. Maria-Pia Boëthius Mediatan . Leopard. Ryszard Kapuscinski På resa med Herodotos . Bonnier Pocket. Musik Lucinda Williams West . UMG Recordings. Bosse Skoglund Groovesopor . Rub-a-dub-records. Sofia Karlsson Visor från vinden . Amigo Musik. Oh boy. Det bästa med Peps Persson . (2 CD) Universal Music. Andra bloggar om litteratur och musik

En sista minuten-resa har tagit oss till en av de mer exploaterade turistorterna på Kretas nordvästra kust. Vi vilar, läser, badar, gör utflykter och hämtar kraft. Det är tidigt på säsongen. Överallt hamras, gjuts och putsas det. Runt om oss talas svenska, norska, danska, finska, holländska och franska. De svenska kvällstidningarnas förstasidor lyser mot oss utanför supermarketen. Endast tidiga morgnar och sena kvällar är grekerna i majoritet på gatorna. Vardagslivet uppe i bergsbyarna och på småöarna känns avlägset. I sin bok Arkipelagos (utgiven 1980, fint illustrerad av författaren) skriver Bertil Kumlien om Kreta: "Byn på sydkusten, Chora Sfakion, motståndsrörelsernas citadell, känd för att aldrig ha blivit besegrad eller intagen av någon övermakt, hade fallit. Ingen turk, ingen tysk hade lyckats få en ockupation att slå igenom här. Nu var den erövrad. Det började 1972, då den förut mycket besvärliga jordvägen byggdes om till lättframkomlig asfaltväg av den överdriftiga juntar...

Vitsippa, äppelblom, körsbärsblom, häggmispel, gullviva, hägg, kastanj och syren.

För ett par månader sedan kunde man i Folket i Bild/Kulturfront läsa ett reportage om ABF-huset i Stockholm . En livaktig verksamhet (2500 kulturprogram, möten och seminarier år 2005) präglad av en tro på folkbildning och samtal som en grund för demokrati och medborgarskap. En av de aktiva bakom verksamheten är förre utbildningsministern Bengt Göransson. Sedan valförlusten 1991 har han arbetet med programverksamheten. – Jag är inne på min trettioförsta termin. Jag är inte anställd, har ingen lön, sitter inte i någon styrelse. Jag hjälper till att ordna program, ringa föreläsare och skriva programtexter. I regel är jag programvärd på kvällarna för ”mina” arrangemang. Jag tycker om praktisk organisation. Därutöver är Bengt Göransson aktiv i IOGT:s Älvsjöavdelning. I sin verksamhet förespråkar han öppenhet; låta meningsmotståndare få tid och plats, vidga samtalet. Detta är ingen folkhemsnostalgi. Bengt Göransson, liksom ABF-huset, finns här och nu, snett mittemot det socialdemokratiska p...

Det var en nyårsafton i mitten av nittiotalet. Dottern, nyss fyllda fjorton, ville vara med om tolvslaget och fyrverkeriet på torget i den närbelägna förorten. Lena och jag hade dukat upp en god nyårsmiddag och skulle just sätta oss till bords. Jag minns inte längre vilka klockslag diskussionen gällde, bara att dottern ville vara ute långt längre än något vi kunde acceptera. Som så ofta gick diskussionen snabbt över styr. Skällsorden haglade. Dörrar öppnades och slängdes igen med kraft och vad som eventuellt slank över mina läppar har jag lyckligt förträngt. Sammanbitet försökte Lena och jag såga oss igenom hummern, laxen eller vad middagen nu bestod av, medan åskmolnen hängde över oss. En viss sordin över stämningen hade lagts långt efter att dottern lämnat oss med ett sista brak i ytterdörren. Själv minns jag en lördagskväll i tonåren. Jag hade lovat komma hem tidigt, men så var det en fest borta i Liljeholmen, och en flicka förstås. När jag kom hemsläntrande vid halv tretiden på mor...

En natt drömmar jag att vi äter middag på en restaurang nånstans i utlandet, miljön skulle kunna vara indisk. En valutaväxlare försöker väcka vårt intresse. En påträngande, lismande figur som till slut nästan kryper upp i mitt knä där vi sitter vid bordet. När vi ska hämta våra kläder får jag nog och knuffar till honom så att han med full kraft tumlar nerför spiraltrappan till våningen där vi sitter. Jag vaknar med ett befriat leende på läpparna, trots att det sista som hänt i drömmen är att vi ombeds lämna restaurangen. De privatpsykologiska aspekterna kan vi lämna därhän (fast AT som jag samtalar hos en gång i veckan menar att figurerna i våra drömmar ofta representerar olika delar av vår personlighet). Men figuren i drömmen liknar Gollum, den enda riktigt intressanta figuren i Sagan om ringen -filmerna. Hjältarna och skurkarna är alltid så förutsägbara, även i sina svåraste stunder. Gollum växlar ständigt uttryck: ond, god, inställsam, avvaktande, precis som de flesta av oss. Han fi...

– Lobbyisterna arbetar inte för det nya. Lobbyisterna arbetar för det gamla. Framtidens lösningar har inga lobbyister. Det är gårdagens lösningar som har lobbyisterna. Framtidens lösningar – de bärs av övertygade människor som har ideal och värderingar. Värderingar som bygger på att vi ska lämna över något till dem som kommer efter än det vi ärvde. Och då krävs det politik. Göran Persson, från den 1 augusti senior konsult hos PR-byrån JKL , i hans sista stora tal som partiordförande på den socialdemokratiska partikongressen i mars, citerat i Affärsvärlden . Andra bloggar om göran persson och lobbying .

Crister Enander påminner i senaste numret av tidskriften Kulturen (”Ge oss tillbaka våra pengar”, Kulturen 11/07) om bankkrisen i början av 1990-talet. Hur bankerna under ett år fick 65,3 miljarder kronor i stöd av staten och ytterligare lika mycket i form av höjda avgifter, låneräntor osv. Det vill säga av våra, skattebetalarnas pengar och kundernas pengar. Av de 40,2 miljarder som Nordea fick i bidrag (härligt ord, inte sant) betalade de tillbaka 17 miljarder. Av oss skattebetalare fick de alltså 23,2 miljarder. ”Nu vältrar sig bankerna i pengar”, konstaterar Enander. Förra året var vinsten för de fyra stora bankerna 82 miljarder, mer än vad sjukvården i Sverige kostar under två år. Är det inte dags för bankerna att betala tillbaka sin skuld till svenska folket, avslutar Enander. Tipset vidarebefordras härmed till Ulf Kristersson. Stockholms moderate socialborgarråd Ulf Kristersson utvecklade i en intervju på stadens hemsida sin syn på socialbidragen: ”Jag tror alla har någon förmåg...

Publicistklubbens ordförande har tillsammans med ytterligare ett antal organisationer protesterat mot behandlingen av kvinnorättskämpar i Iran. ( Dagens Nyheter 7/ 5-07) . I sak är det inte mycket att tillägga. Respekten för de mänskliga rättigheterna har inte stått högt i kurs i landet alltsedan militären 1953 med USA:s hjälp störtade den folkvalde premiärministern Mosaddeq. Det lyckade försöket att hetsa den forne allierade Saddam Hussein i krig mot landet, liksom senare tiders sanktioner gynnar heller knappast de som vill se en mer tolerant utveckling i Iran. Situationen är dock knappast värre än i många andra stater, allraminst grannlandet Afghanistan där kvinnorna skulle bombas till befrielse efter 11/9. Studerar man Publicistklubbens hemsida finner man att organisationen hittills begränsat sig till frågor med anknytning till medierna: Mordet på Anna Politkovskaja, mediesituationen i Ryssland och den fängslade svenske journalisten Dawit Isaak. Att man nu går samman kring en mer al...

Ursprungligen var bröllopet en angelägenhet för släkten, klanen. Åtminstone i de samhällsklasser som hade någon egendom att bevaka. Senare blev det i första hand en fråga för mannen och kvinnan. Så var det för Lena och mig, och så var det för många i våra föräldrars generation. Nu, inser jag, har utvecklingen tagit ett nytt språng. På en pastabar vid Hornstull diskuterar två väninnor ingående den enes kommande bröllop. – Jag hade tänkt mig vita kuvert och sen, när man öppnar, ska det vara rött liksom. – Man kan gå in på Svenskt papper och se vad de har. – Jag har hört att de inte finns kvar. – En annan sak som jag tänkt på är det här med bordsplaceringarna. – På Kerstin och Lars bröllop så hade hon ordnat med... Osv. osv. Under tiden vi äter vår lunch penetreras alla detaljer kring bröllopet ingående vid bordet intill. På kvällarna läser jag Maria-Pia Boëthius roman Mediatan , en ursinnig uppgörelse med medievärlden, konsumismen och könsrollerna. En bärande tanke hos Boëthius är att vi...

Vi snubblar oss fram på gatorna i Agia Marina. Inte för att vi är berusade eller ovanligt klumpiga. Nej, gatorna här är kommunala, men inte trottoarerna. Varje fastighetsägare ansvarar för sin del av det gemensamma utrymmet. Eleganta klinkers utanför banker och kontor; asfalt och gatsten vid andra; gropar, stenar och gatubrunnar som sticker upp utanför ödetomter och enklare hus. Nivåskillnaderna är ofta påfallande. Människan är en social varelse. Varje tid och varje kultur drar gränsen mellan individ och kollektiv på sitt sätt. I de nordeuropeiska välfärdsländerna inkluderar vi trottoarerna. I Sverige (tidigare åtminstone) även hemmet (byggnormen) och familjen (barnomsorgen). Men i de högt exploaterade turistorterna på norra Kreta snubblar vi oss fram.

Jag tar på mina simglasögon. Dyker i det salta havet, tittar på sjögräs och stenformationer. Ser en fisk som simmar iväg. Jag står längst fram på bryggvingen till en färja på Kretas sydkust och ser vågorna slå över fördäcket. Spanar längs klipporna efter tecken på liv. På vandring i Samaria-ravinen. Jag släntrar långsamt efter de andra, stannar upp, betraktar bergssidorna, lyssnar till fåglarna och vattnet. Ser på blommorna.