Regeringen föreslår nu att kostnaden för så kallade hushållsnära tjänster ska få dras av på skatten. Samtidigt läser jag att kollektivhusen inom Svenska Bostäder på Södermalm i Stockholm riskerar att säljas ut och ombildas till bostadsrätter. Det fick mig att minnas följande inlägg som jag skrev i Aftonbladets dåvarande kvinnobilaga 1992. Tyvärr är argumenten lika aktuella idag som för 15 år sedan:I ilskan över min enkla fråga »Vem ska städa hos hemhjälpen?» glömmer Gunilla Boëthius att läsa innantill. Det är inte »övermaga att begära ... hjälp med städningen efter en lång och hård arbetsdag». Men nu gällde det de sociala konsekvenserna av olika former för sådan hjälp. Kvinnofrågan alltså:
En förutsättning för kvinnans frigörelse är rätten till arbete och en rättvis lön. Svenska kvinnors unikt höga förvärvsfrekvens har framför allt gjorts möjlig genom utbyggnaden av den kommunala barnomsorgen (från 57 000 platser 1970 till ungefär 350 000 1990). Under hela åttiotalet har denna utbyggnad främst kommit LO-grupperna till del. Hade de argument Gunilla Boëthius och Bi Puranen nu för fram fått råda (i fråga om barnomsorgen) för tjugo år sedan, hade vi idag haft ett system med barnflickor hos tjänstemanna‑ och akademikerfamiljerna och en begränsad kommunal barnomsorg för främst ensamstående mödrar. Övriga hade fått klara sig med släktingars eller arbetsgivares välsignelse. Idag är det oavlönade hemarbetet ett av hindren för de många kvinnor som vill arbeta heltid. Anita Nyman visade i en doktorsavhandling häromåret att hushållsarbetet i dag tar mer tid än i en jordbrukarfamilj på 1930-talet. Med hänsyn till att kvinnor förvärvsarbetar mer torde den totala arbetstiden (hemarbete plus förvärvsarbete) för en barnfamilj på 1990-talet vara längre än för trettio år sedan. Undra sedan på att städningen är den främsta källan till gräl i våra familjer. Trots alla maskiner och halvfabrikat sliter vi mer och med sämre kvalitet. (Hur många under 30 år vet idag hur det känns att sova på nymanglade lakan eller äter icke industriframställd mat till vardags?)
Men där forskare som Bi Puranen och journalister som Gunilla Boëthius för tjugo år sedan diskuterade kring kollektivhus och andra gemensamma lösningar på problemet, förespråkar de idag utvägar som enbart gagnar tjänstemanna- och akademikerfamiljerna. Mer än hälften av landets 2,1 miljoner yrkesarbetande kvinnor tillhör LO. Den genomsnittliga löneinkomsten för en heltidsarbetande LO-kvinna var 1991 11 700 kr/mån. Genomsnittslönen för en journalist i Stockholm, Göteborg och Malmö (där debatten nu förs) var 1991 18 116 kr och för redaktionella arbetsledare 23 898 kr, dvs. mer än en LO-familj tjänar på två personers lön (en heltid plus en deltid). Det säger sig självt att med en inkomst som knappt överstiger den tidigare socialbidragsnormen kan få om ens några familjer inom LO-kollektivet ha råd med en lyx som städhjälp för 2 000 kr/mån. Allra minst efter regeringens och socialdemokratiens krisuppgörelser. Men växande grupper inom medelklassen har råd, inte minst till följd av den senaste skattereformen.
Denna underfinansierade »reform» är nu i färd med att rasera den offentliga sektor vi nyss byggt upp. Bi Puranen ser följdriktigt hur kvinnor ur den nedskurna offentliga vården och omsorgen kan frigöras för att istället tjäna hos henne och hennes bättre bemedlade systrar. Och det har hon mage att kalla kvinnokamp. I själva verket ingår hon och hennes systrar inom medelklassen nu en pactum turpe (»Låt karlarna var med och betala») med sina män och överlåter åt arbetarkvinnorna att på egen hand fortsätta kampen om hemarbetet med sina män (och med sina arbetsgivare om löner och arbetsvillkor i övrigt.) Det visar vad många redan sagt om den sortens kvinnokamp, hur klassintresset alltid överskuggar könstillhörigheten.
Aftonbladet 11 november 1992
Ett första inlägg (Vem ska städa hos hemhjälpen 1) skrev jag i oktober samma år och kan läsas på min hemsida.
Andra bloggar om hushållsnära tjänster
Kommentarer
Du får inga bidrag (dvs. skatteavdrag) för att fixa bilen, och sophämtaren hämtar sina egna sopor på betald arbetstid (tänk om städerskan fick städa sitt eget hem på arbetstid?)
Målaren har samma argument som hemhjälpen då både RUT/ROT avdrag följer samma ologiska tankegång. Det förstärker ett klassamhälle där de som har råd får billigare hjälp medans de som kämpar som mest inte har råd med hjälp. "Ska det verkligen vara skattesubventionerat?" är frågan. Ska de som har det mera välställt betala mindre för sin lyx som fattiga inte ens har råd med trots skattesubventionering?