Fortsätt till huvudinnehåll

Vårkänslor

Tisdagen blir första dagen på cykel ner till stan. Fartvinden kyler hjässan genom hjälmens lufthål. Jag ångrar att jag inte tagit mössan under. De kraftiga terrängdäcken skär genom gruset på cykelbanan längs stadsgårdsleden. Det dammar rejält, men på en kvart är jag framme vid Slussen.

Ett halvår efter att vi flyttat från huset sålde Lena och jag bilen som nu mest stått och samlat damm. Vi cyklar och promenerar för det mesta, vart vi än ska. Ett inte helt ofarligt nöje skulle det visa sig. Under min första provtur genom stan var jag nära att krocka med en inlineåkare som kom farande ut ur tunneln under stadsgårdsleden, förtvivlat ropande "jag kan inte bromsa". Strax därefter blev jag omkörd av två eu-mopedister i hög fart, en på var sida, där cykelbanan är som smalast efter Danvikstullsbron. Cykeln vinglade till av fartvinden. Efter den turen köpte jag en hjälm. En gång, när jag halkade omkull med cykeln på en isfläck en sen höstkväll utanför Eriksdalsbadet räddade den mig när jag dunkade i asfalten.

Cykeln har varit min följeslagare sedan tioårsåldern. Tidiga söndagsmorgnar trampade jag iväg från hemmet i Årsta på upptäcktsfärd i den stad jag nu plötsligt ägde tillträde till. Jag letade upp platser jag läst om i B. Wahlströms ungdomsböcker om Joel Söder och tvillingdeckarna. Fick mina illusioner spräckta när jag konstaterade att tvillingarna Klaes och Görans kusin Huberts adress på Kaptensgatan inte fanns i verkligheten.

En söndag tänkte jag hälsa på några skolkamrater på deras sommarställe i Vallentuna. Jag cyklade den flera mil långa sträckan bara för att konstatera när jag kom fram att Vallentuna var ju rätt stort. Jag vände hem igen, som jag minns, utan några större åthävor.

Dåförtiden cyklade man Götgatan och Söderleden fram till Slussen. Bilarna var färre men har aldrig skrämt mig. Bilar är stora, de både hörs och syns. Tänker man på att de inte alltid hör eller ser en cyklist klarar man sig. Idag är det andra cyklister och fotgängare som väcker min – till vrede förklädda – rädsla.

Men det tänker jag inte på den här dan när jag i ensamt majestät far fram längs Skeppsbron och skådar vattnet som forsar fritt ur Karl Johansslussen. Om två veckor är det vårdagjämning. Men först en veckas skidåkning i Härjedalsfjällen.


Cykeltur på sommarön


Andra bloggar om och .

Kommentarer

Läs mer

Breven från Bodil

Jag träffade Bodil Malmsten endast vid ett tillfälle. Det var någon gång i slutet av 80-talet. Folket i Bild hade författarafton på Strindbergssalen (numera Intima teatern) vid Norra Bantorget i Stockholm. Nils Granberg ansvarade för programmet. Jag skulle säga några ord som inledning och presentera författarna. Vi var båda rätt nervösa. Bodil kom, hälsade och frågade om Lars Forssell, en annan av de medverkande författarna, hade kommit. Hon såg fram emot att träffa honom. (Forssells ständiga förmåga att inte dyka upp eller lämna återbud i sista minuten var en av orsakerna till vår nervositet.) Men Lars Forssell kom, nykter och samlad, och läste med bravur sin långa dikt ”Ola med handklaveret”. Alla jublade. Bodil läste en av sina dikter. Att så här, i början av en text om Bodil Malmsten, lyfta fram Lars Forssell innebär inte att förminska (”gösta”) henne. Tvärtom, det var i den traditionen, med namn som Forssell, Pär Rådström, Marianne Höök m.fl., hon hade ett av sina ben (den folk...

Hur jag blev den jag blev (6:5): Ordförande på ett stormigt hav

Uppdaterad 2025-11-17  En ordförandes främsta uppgift är, sägs det, att hålla samman organisationen, vare sig det gäller ett politiskt parti eller den lokala schackklubben. I det avseendet var väl min tid som ordförande för Folket i Bild ett misslyckande. Stefan Lindgren hade anställts som ny redaktör. Stämningen var infekterad, blotta det faktum att jag ställt upp som ordförande fick mig i somligas ögon att betraktas som tillhörande fiendelägret. Ett försök från min sida att övertala Jörgen Widsell att acceptera ett dubbelkommando på tidningen vid sidan av Stefan (liknande det de haft på Gnistan ) misslyckades. Jörgen gick sedermera till Jan Stenbeck och startade Tidningen Z . SKP började falla samman, men då hade jag redan lämnat partiet. Min tid som ordförande kom i hög grad att kännetecknas av jakt på pengar. En kontrollbalansräkning hade troligen visat att bolaget var på obestånd. Lösningen, som styrelseledamoten Anders Runebjer presenterade, var att föra över verksamheten i e...

Hur jag blev den jag blev 7: Förlagsredaktören

Vi satt i en glasbur i en industrilokal på Döbelnsgatan i den del mellan Vasastan och Östermalm som stockholmarna kallar Sibirien. De fönsterlösa lokalerna sträckte sig över ett helt källarplan och hade tidigare varit hemvist för De Förenade FNL-grupperna. Lokalen hade nu övertagits av Ordfront. Vår bur var placerad strax intill garageinfarten, där lastbilar kom och gick med papper till tryckeriet, pallar med ark och färdiga böcker till och från binderiet. På vintern drog det iskallt från de öppna garagedörrarna. Dieselgaserna blandades med den stickande lukten från repron och doften av varmt, flytande vax från originalavdelningen längre in i lokalen. Genom betonggolvet fortplantade sig dunket från tryckpressarna. Utanför vår bur fanns boklagret där vi packade och levererade böcker till recensenter och de många mindre återförsäljarna. Året var 1977. Vi som satt inne i den gamla förmansburen var Dan, som börjat något halvår tidigare, Ylva som skötte marknadsföring och distribution och s...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...