Fortsätt till huvudinnehåll

Vårkänslor

Tisdagen blir första dagen på cykel ner till stan. Fartvinden kyler hjässan genom hjälmens lufthål. Jag ångrar att jag inte tagit mössan under. De kraftiga terrängdäcken skär genom gruset på cykelbanan längs stadsgårdsleden. Det dammar rejält, men på en kvart är jag framme vid Slussen.

Ett halvår efter att vi flyttat från huset sålde Lena och jag bilen som nu mest stått och samlat damm. Vi cyklar och promenerar för det mesta, vart vi än ska. Ett inte helt ofarligt nöje skulle det visa sig. Under min första provtur genom stan var jag nära att krocka med en inlineåkare som kom farande ut ur tunneln under stadsgårdsleden, förtvivlat ropande "jag kan inte bromsa". Strax därefter blev jag omkörd av två eu-mopedister i hög fart, en på var sida, där cykelbanan är som smalast efter Danvikstullsbron. Cykeln vinglade till av fartvinden. Efter den turen köpte jag en hjälm. En gång, när jag halkade omkull med cykeln på en isfläck en sen höstkväll utanför Eriksdalsbadet räddade den mig när jag dunkade i asfalten.

Cykeln har varit min följeslagare sedan tioårsåldern. Tidiga söndagsmorgnar trampade jag iväg från hemmet i Årsta på upptäcktsfärd i den stad jag nu plötsligt ägde tillträde till. Jag letade upp platser jag läst om i B. Wahlströms ungdomsböcker om Joel Söder och tvillingdeckarna. Fick mina illusioner spräckta när jag konstaterade att tvillingarna Klaes och Görans kusin Huberts adress på Kaptensgatan inte fanns i verkligheten.

En söndag tänkte jag hälsa på några skolkamrater på deras sommarställe i Vallentuna. Jag cyklade den flera mil långa sträckan bara för att konstatera när jag kom fram att Vallentuna var ju rätt stort. Jag vände hem igen, som jag minns, utan några större åthävor.

Dåförtiden cyklade man Götgatan och Söderleden fram till Slussen. Bilarna var färre men har aldrig skrämt mig. Bilar är stora, de både hörs och syns. Tänker man på att de inte alltid hör eller ser en cyklist klarar man sig. Idag är det andra cyklister och fotgängare som väcker min – till vrede förklädda – rädsla.

Men det tänker jag inte på den här dan när jag i ensamt majestät far fram längs Skeppsbron och skådar vattnet som forsar fritt ur Karl Johansslussen. Om två veckor är det vårdagjämning. Men först en veckas skidåkning i Härjedalsfjällen.


Cykeltur på sommarön


Andra bloggar om och .

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Mörker

Idag skriver jag för hand i mörkret. Utländska myndigheter har ställt in betalningarna till bolaget som levererar vår ström. Man misstänker att bolaget, som kontrolleras av våra myndigheter, tar betalt av oss. Så nu har vi ingen el. Det hela började med att det utlystes fria allmänna val i vårt land. Vi gick man ur huse och röstade. Utländska valobservatörer sa att det var de mest demokratiska valen som genomförts i vår del av världen. Det var bara ett fel. Vi röstade bort den gamla, korrumperade regeringen och valde en ny. Det skulle vi inte ha gjort. Gränserna stängdes, biståndet upphörde. Våra män kan inte längre försörja sig. Nu sitter de på kaféerna och idisslar sin förtvivlan och ilska. Min son säger att han tänker gå med i motståndet. Jag vill inte att han ska dö. Han säger att han hellre dör än lever det här livet. Min förtvivlan är outsäglig. ”Gazas invånare förbannar Europa”, Svenska Dagbladet 21/8-07 Andra bloggar om Palestina .

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Uppdaterad 2026-02-06   Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på ...

Skilsmässa en väg till jämställdhet?

Mina föräldrar skilde sig när jag var ett par, tre år gammal. I bostadsbristens Stockholm i början av 1950-talet var det inte alltid så lätt att hålla ihop en nybildad familj, särskilt inte om man var ung förälder till ett inte helt planerat barn. Jag växte upp med min mamma och mormor. En del helger tillbringade jag hos farsan i Södertälje. Min glädje var stor när de gifte om sig – med varandra – då jag var åtta år. Vad har nu detta med den debatt som blossat upp i spåren av boken Happy, happy skilsmässa (Atlas 2011) att göra? Inget annat än att de flesta av oss har erfarenhet av skilsmässor, direkt eller indirekt. Om inte annat visar intensiteten i debatten det. Jag har varit gift i över 30 år men är ingen kärnfamiljskramare, människan och dess föregångare har genom årtusendena visat prov på otaliga typer av samlevnadsformer: gruppäktenskap, paräktenskap, patriarkat, matriarkat, klaner, stammar, bigami och monogami etc. (Lasse Berg skriver en del om det i sin Augustpris-nominerade Sk...