Fortsätt till huvudinnehåll

Vårkänslor

Tisdagen blir första dagen på cykel ner till stan. Fartvinden kyler hjässan genom hjälmens lufthål. Jag ångrar att jag inte tagit mössan under. De kraftiga terrängdäcken skär genom gruset på cykelbanan längs stadsgårdsleden. Det dammar rejält, men på en kvart är jag framme vid Slussen.

Ett halvår efter att vi flyttat från huset sålde Lena och jag bilen som nu mest stått och samlat damm. Vi cyklar och promenerar för det mesta, vart vi än ska. Ett inte helt ofarligt nöje skulle det visa sig. Under min första provtur genom stan var jag nära att krocka med en inlineåkare som kom farande ut ur tunneln under stadsgårdsleden, förtvivlat ropande "jag kan inte bromsa". Strax därefter blev jag omkörd av två eu-mopedister i hög fart, en på var sida, där cykelbanan är som smalast efter Danvikstullsbron. Cykeln vinglade till av fartvinden. Efter den turen köpte jag en hjälm. En gång, när jag halkade omkull med cykeln på en isfläck en sen höstkväll utanför Eriksdalsbadet räddade den mig när jag dunkade i asfalten.

Cykeln har varit min följeslagare sedan tioårsåldern. Tidiga söndagsmorgnar trampade jag iväg från hemmet i Årsta på upptäcktsfärd i den stad jag nu plötsligt ägde tillträde till. Jag letade upp platser jag läst om i B. Wahlströms ungdomsböcker om Joel Söder och tvillingdeckarna. Fick mina illusioner spräckta när jag konstaterade att tvillingarna Klaes och Görans kusin Huberts adress på Kaptensgatan inte fanns i verkligheten.

En söndag tänkte jag hälsa på några skolkamrater på deras sommarställe i Vallentuna. Jag cyklade den flera mil långa sträckan bara för att konstatera när jag kom fram att Vallentuna var ju rätt stort. Jag vände hem igen, som jag minns, utan några större åthävor.

Dåförtiden cyklade man Götgatan och Söderleden fram till Slussen. Bilarna var färre men har aldrig skrämt mig. Bilar är stora, de både hörs och syns. Tänker man på att de inte alltid hör eller ser en cyklist klarar man sig. Idag är det andra cyklister och fotgängare som väcker min – till vrede förklädda – rädsla.

Men det tänker jag inte på den här dan när jag i ensamt majestät far fram längs Skeppsbron och skådar vattnet som forsar fritt ur Karl Johansslussen. Om två veckor är det vårdagjämning. Men först en veckas skidåkning i Härjedalsfjällen.


Cykeltur på sommarön


Andra bloggar om och .

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...