Fortsätt till huvudinnehåll

Vårkänslor

Tisdagen blir första dagen på cykel ner till stan. Fartvinden kyler hjässan genom hjälmens lufthål. Jag ångrar att jag inte tagit mössan under. De kraftiga terrängdäcken skär genom gruset på cykelbanan längs stadsgårdsleden. Det dammar rejält, men på en kvart är jag framme vid Slussen.

Ett halvår efter att vi flyttat från huset sålde Lena och jag bilen som nu mest stått och samlat damm. Vi cyklar och promenerar för det mesta, vart vi än ska. Ett inte helt ofarligt nöje skulle det visa sig. Under min första provtur genom stan var jag nära att krocka med en inlineåkare som kom farande ut ur tunneln under stadsgårdsleden, förtvivlat ropande "jag kan inte bromsa". Strax därefter blev jag omkörd av två eu-mopedister i hög fart, en på var sida, där cykelbanan är som smalast efter Danvikstullsbron. Cykeln vinglade till av fartvinden. Efter den turen köpte jag en hjälm. En gång, när jag halkade omkull med cykeln på en isfläck en sen höstkväll utanför Eriksdalsbadet räddade den mig när jag dunkade i asfalten.

Cykeln har varit min följeslagare sedan tioårsåldern. Tidiga söndagsmorgnar trampade jag iväg från hemmet i Årsta på upptäcktsfärd i den stad jag nu plötsligt ägde tillträde till. Jag letade upp platser jag läst om i B. Wahlströms ungdomsböcker om Joel Söder och tvillingdeckarna. Fick mina illusioner spräckta när jag konstaterade att tvillingarna Klaes och Görans kusin Huberts adress på Kaptensgatan inte fanns i verkligheten.

En söndag tänkte jag hälsa på några skolkamrater på deras sommarställe i Vallentuna. Jag cyklade den flera mil långa sträckan bara för att konstatera när jag kom fram att Vallentuna var ju rätt stort. Jag vände hem igen, som jag minns, utan några större åthävor.

Dåförtiden cyklade man Götgatan och Söderleden fram till Slussen. Bilarna var färre men har aldrig skrämt mig. Bilar är stora, de både hörs och syns. Tänker man på att de inte alltid hör eller ser en cyklist klarar man sig. Idag är det andra cyklister och fotgängare som väcker min – till vrede förklädda – rädsla.

Men det tänker jag inte på den här dan när jag i ensamt majestät far fram längs Skeppsbron och skådar vattnet som forsar fritt ur Karl Johansslussen. Om två veckor är det vårdagjämning. Men först en veckas skidåkning i Härjedalsfjällen.


Cykeltur på sommarön


Andra bloggar om och .

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Kurdernas vänner

Fredagen den 28 februari 1986 körde jag buss på kvällen. Jag kom hem sent, drog ur jacket till telefon och vaknade först av att Lena stod i dörren till sovrummet. Hon hade varit i tobakshandeln på Karlbergsvägen och köpt tidningen. I handen höll hon Dagens Nyheter. Rubriken ” PALME MÖRDAD. Skjuten i city av okänd man” fyllde förstasidan. På kvällen var vi bjudna på fest hos vänner i Björkhagen. Att mordet la sordin på stämning är väl en underdrift. Polisens självutnämnde spaningsledare Hans Holmér bestämde sig tidigt för att det var kurdiska grupper som låg bakom mordet. En fantombild publicerades med ett ansikte som antydde ett utomeuropeiskt ursprung. Bakgrunden till teorin var två mord som ägt rum inom exilkurdiska kretsar, ett i Uppsala 1984 och ett på Medborgarhuset i Stockholm 1985. Polis och medier utgick ifrån att det rörde sig om uppgörelser inom Kurdistans Arbetarparti (PKK) riktat mot avhoppare från partiet. I båda fallen greps mördarna snabbt och dömdes. En förundersökning ...

Hur jag blev den jag blev: Socialreporter och tonårsförälder

Journalist är inte en titel jag satt på något visitkort. Ändå har jag skrivit en del genom åren – även journalistik. Under och efter min tid som kulturredaktör på Folket i Bild gjorde jag längre intervjuer åt tidningen med artister och författare som Plura Jonsson, Gösta Ekman, Peter Curman och andra kulturaktiva. Jag gjorde även en serie reportage om arbetet vid en vårdcentral – Kvartersakuten i Vasastan, Stockholm – tillsammans med fotografen Susanne Walström. Något senare blev jag kontaktad av redaktören för Anhörig , FMN:s tidskrift. Man ville ha ett reportage om ett fall där en ung, svensk skådespelerska i ropet varit inblandad i en härva med försäljning av Ecstasy. Frågan hade först gått till Anders Sundelin ( När knarket kom till stan , Främlingen i Falun ) som tipsat om mitt namn. Det blev en djupdykning i förundersökning, rättegångsprotokoll och hovrättsförhandlingar innan allt publicerades stort uppslaget under rubriken ”Med kallt blod”. Bodil Malmsten undrade försynt om jag ...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...