Fortsätt till huvudinnehåll

Beriken eder, adel och borgare!

De borgerliga partiledarna meddelade i gårdagens DN ("Vi kommer att avskaffa förmögenhetsskatten i år") triumferande att nu föreslår regeringen riksdagen att förmögenhetsskatten slopas. Först sägs det att reformen ska finansieras med att avdragsrätten för privat pensionssparande försämras. Man ska alltså ta från den medelklass som röstade fram ”alliansen” och ge till de verkligt rika. Snacka om att såga av den gren man sitter på, tänker jag.

Tommy Eriksson med radhus i Danderyd är glad att förmegenhetsskatten försvinner. Foto: Dan Hansson
Men i dagens SvD klarnar bilden. Staten tar in en miljard på att försämra avdragsrätten för pensionssparandet. ”Resterande cirka 3,8 miljarder anser sig regering ha råd med när statsbudgeten går med stora överskott”. Läs den meningen en gång till och betrakta bilden på den belåtna mannen som nu ”kan bo kvar i radhuset i Danderyd”.

Samma dag meddelar morgonbladen om ytterligare nedskärningar av antalet anställda inom landstinget i Stockholm, varav 180 tjänster enligt oppositionen ska tas från redan hårt belastade Karolinska universitetssjukhuset. Vilka satsningar på kommunikationer, vård, skola och omsorg skulle inte dessa 3,8 miljarder ha kunnat användas till? Pengar som kunde ha gått till löner och minskad arbetslöshet. Om det nu är sysselsättningen man vill öka, vilket finansminister Borg vagt mumlar om, väl medveten om att finansdepartementet motsatt sig hela spektaklet.

Ludvig Filip av Orléans ”Beriken eder”, som kung Ludvig Filip av Orléans sade då han utsågs till monark i Frankrike 1830. Låt oss i denna stund minnas att det också var under Julimonarkin som den socialistiska arbetarrörelsen föddes. Men det skulle dröja ytterligare 100 år av lidande innan den moderna välfärdsstaten skulle födas i vår del av världen.

Andra bloggar om .

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...