Jag hade inte tänkt skriva något om ”Ordförande Persson”, Erik Fichtelius så kallade dokumentär om Göran Persson. Första avsnittet räckte för mig, om svensk politik gav det inget och om personen GP förstärkte det bara bilden av en människa fylld av självömkan och självöverskattningen. En människa som aldrig tvivlar är livsfarlig, oavsett om man nu är statsminister eller busschaufför.
Men Mats Bergstrands försvar av Erik Fichtelius i dagens DN (”Fel kritik mot Fichtelius”) väcker ändå tankar om journalistens uppdrag. Bergstrand tycks mena att följdfrågor är detsamma som att inte låta intervjupersonen tala till punkt. Jag tycker att han (i vad som egentligen är ett försvar för DN Debatt) blandar ihop begreppen.
Ta frågan om Göran Persson påstådda bekymmer över Carl Bildt. Hur menar du nu? skulle jag velat fråga. Skulle en man ännu inte 50 år fyllda och som ändå sedan ungdomen lyfts fram med subsidier från näringslivet (Salén) och nu senast med omfattande internationella uppdrag bakom sig vara en föredetting? Och någon som Göran Persson behöver oroa sig för? Jag tvivlar. Men avsaknaden av följdfrågor får Göran Persson att framstå som dummare än han antagligen är. Att han är en taktiker av stora mått framgår ju med all önskvärd tydlighet
Nej, Ordförande Persson hade lika gärna kunnat sitta framför en webbkamera och prata av sig och sedan låta någon pressekreterare plocka ut det viktigaste. Nu blir Fichtelius plattformen ut i medievärlden. Och Persson blir Fichtelius språngbräda mot – ja vadå? – ära och berömmelse? Stora journalistpriset? Att detta nämns i sammanhanget framstår närmast som en svart satir.
Hade jag varit socialdemokrat hade jag kunnat hålla mig för skratt. Partiets ordförande avgår med ett timslångt tal om den kommande politiken, håller tv-show i veckor, skriver på en bok som kommer ut när uppståndelsen lagt sig, Fichtelus skriver visst också osv osv. Men kanske är Mona Sahlin den som vinner mest på spekataklet. Är hon Fichtelius verklige uppdragsgivare?
Den som vill studera vikten av relevanta följdfrågor kan för övrigt jämföra Stina Dabrowskis och Peter Jihdes intervjuteknik i några aktuella tv-program.
Andra bloggar om göran persson och erik fichtelius.
Men Mats Bergstrands försvar av Erik Fichtelius i dagens DN (”Fel kritik mot Fichtelius”) väcker ändå tankar om journalistens uppdrag. Bergstrand tycks mena att följdfrågor är detsamma som att inte låta intervjupersonen tala till punkt. Jag tycker att han (i vad som egentligen är ett försvar för DN Debatt) blandar ihop begreppen.
Ta frågan om Göran Persson påstådda bekymmer över Carl Bildt. Hur menar du nu? skulle jag velat fråga. Skulle en man ännu inte 50 år fyllda och som ändå sedan ungdomen lyfts fram med subsidier från näringslivet (Salén) och nu senast med omfattande internationella uppdrag bakom sig vara en föredetting? Och någon som Göran Persson behöver oroa sig för? Jag tvivlar. Men avsaknaden av följdfrågor får Göran Persson att framstå som dummare än han antagligen är. Att han är en taktiker av stora mått framgår ju med all önskvärd tydlighet
Nej, Ordförande Persson hade lika gärna kunnat sitta framför en webbkamera och prata av sig och sedan låta någon pressekreterare plocka ut det viktigaste. Nu blir Fichtelius plattformen ut i medievärlden. Och Persson blir Fichtelius språngbräda mot – ja vadå? – ära och berömmelse? Stora journalistpriset? Att detta nämns i sammanhanget framstår närmast som en svart satir.Hade jag varit socialdemokrat hade jag kunnat hålla mig för skratt. Partiets ordförande avgår med ett timslångt tal om den kommande politiken, håller tv-show i veckor, skriver på en bok som kommer ut när uppståndelsen lagt sig, Fichtelus skriver visst också osv osv. Men kanske är Mona Sahlin den som vinner mest på spekataklet. Är hon Fichtelius verklige uppdragsgivare?
Den som vill studera vikten av relevanta följdfrågor kan för övrigt jämföra Stina Dabrowskis och Peter Jihdes intervjuteknik i några aktuella tv-program.
Andra bloggar om göran persson och erik fichtelius.
Kommentarer