Fortsätt till huvudinnehåll

Kampanjen mot Bildt

Någonstans vid Per Ahlmarks krönika i Dagens Nyheter ("Frågorna om Bildt", 27/2-07) började jag undra över den pågående kampanjen mot Carl Bildt, inte minst från det f.d. liberala partiet och pressen. En som gjort samma iakttagelse är Per Gahrton i söndagens SvD ("Bildts chans – offensiv för Palestina", 4/3-07):

Hur kommer det sig att en utrikesminister som beslagits med att ha stött USA-kriget i Irak är föremål för något som liknar en kampanj från stora delar av just de grupper som hyllat USA-invasionen och knappast gjort sig kända för att protestera mot förtryck som drabbar araber och muslimer? ...

Den liberala opinionsstormen ­beror knappast på Bildts egendomliga privata affärer och ­givetvis inte på hans stöd för Irakkriget. Nej, vad den handlar om framgår med stor tydlighet, inte minst i Per Ahlmarks klagoskrifter mot Bildt. För Ahlmark finns nämligen bara en kardinalsynd – att vara kritisk mot Israels ockupationspolitik. ...

Av skäl som man bara kan gissa sig till har den starka olust mot den israeliska ockupationens brutala karaktär, som Carl Bildt redovisade från sin erfarenhet som valobservatör i Palestina häromåret, inte fått ett tydligt genomslag i hans agerande som utrikesminister.

Ändå behöver man inte sväva i ovisshet om att det är där skon klämmer. Det är Bildts syn på ­Palestinakonflikten som för­anlett en liberal kampanj som uppenbart syftar till att få bort honom och ersätta honom med en trogen ­Israel-försvarare (kanske ­Ohlsson eller Malm).

Det är en skicklig kampanj och den har stora chanser att bli framgångsrik, särskilt som Bildt inte tycks inse allvaret utan bemöter också den mest väldokumenterade kritiken med en överlägsen arrogans som bara retar upp ännu fler. ...

Om Bildt fortsätter att bemöta kritiken med cyniskt trixande är han förlorad. Han får fiender i alla ­läger. Han har redan vänstern emot sig, liksom det liberala medieetablissemanget.

Gahrton menar att Bildt bör lära av Jimmy Carter, den enda amerikanske politiker som överlevt en sådan proisraelisk karaktärsmordskampanj, och som nu gått till mottattack och öppet visat sitt engagemang för det förtryckta palestinska folket. Fiender har han oförändrat, men vännerna har mobiliserats. Men så är han ju inte utrikesminister i ett litet land med alltför stor kostym.

För övrigt fortsätter desinformationen om att de svenska trupperna inte skulle ha något med USA:s styrkor i Afghanistan att göra.

Andra bloggar om .

Kommentarer

Anonym sa…
Det är ju viktigt att se från vem kritiken kommer. Att Ahlmark tycker att Bildt gjort för lite för Israel är lika lätt att förutspå som att Garthon ska argumentera för större insatser för Palestina. På många sätt närmar vi oss en uppdelning, polarisering som liknar USA:s-

Men vi är inte där ännu, långt ifrån. Garthon tar i lite för mycket när han säger att det är svårt at thämta sig från en pro-israelisk attack.

Kanske hade det varit svårt i USA, men det är det itne alls på samma sätt i Sverige. Det är itne fult att värna om palestinska rättigheter i Sverige det är det i USA:

Däremot kan man hoppas att det blir som Garthon skriver.
Anonym sa…
Jag har läst samtliga inlägg om "Kampanjen mot Bildt". Jag anser att inget talar för att Bildt inte är en hedervärd person. Han kan som utrikesminister givetvis inte häva ur sig vad som helst. Vad beträffar Darfur kunde han säkert ge litet mer kraft i kritiken. Han har gjort det gentemot Kuba. Det var bra. Han har också kritiserat Israel. Det var också bra. Israel är en stat som terroriserar Palestinierna med USA:s benägna medverkan. Judarnas inflytande i USA är som bekant mycket starkt. Som sägs i ett inlägg: Pro Israel/Palestina borde inte vara höger- eller vänster baserad politik, utan det är en rättvisefråga. Oron och terrorismen i världen menar jag har sin grund i Palestinafrågan. Om man kväser Israel och upprättar rättvisa (land, gränser, ekonomisk kompensation) så kommer världen att bli lugnare och trevligare att bo i. Tyvärr gör USA:s makt att det är därifrån som insikten i första hand måste komma.

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Egoism eller individualism

På ett seminarium om Alf Ahlberg på ABF-huset för en tid sedan sa Bengt Göransson inledningsvis att det är en myt att säga att vi lever i individualismens tidevarv, det vi ser är egoismen som breder ut sig, menade han. Jag har tänkt en del på det sedan dess. En individualist går sin egen väg, tänker jag, även till priset av den egna bekvämligheten. Litteraturen är full av sådana berättelser. Den som vill kan läsa Erik Johanssons Fabriksmänniskan eller Folke Fridells Syndfull skapelse . Gripande skildringar av individualister i kollektivet. En egoist, å andra sidan, går sin egen väg över andra. Erik Berg, bloggare och arkitekt, beskriver fenomenet i en krönika om handelsminister Ewa Björlings svartbygge i senaste numret av som alltid läsvärda Clarté : ”Handelsministern fick bygglov men byggde ett helt annat hus än det som bygglovet och planbestämmelserna medgav. På taket lade hon till ett 45 kvadratmeter stort extra våningsplan. Det är ingen liten överträdelse. Det är ingenting man...

Vem är viktigast?

Delar av alliansen verkar vilja blåsa till strid om det halverade Rut-avdraget. Jag tvivlar inte på att detta är hjärtefråga hos halva valmanskåren. Varje gång någon (även jag själv) frågar mig varför jag är emot Rut-avdraget svarar jag med en motfråga: ”Vem städar hemma hos städhjälpen?”, ”Vem passar den filippinska barnflickans barn på andra sidan jordklotet?”. Hela företeelsen bygger ju på att somligas tid anses viktigare än andras. Inte var det ett livspussel Maja Ekelöf stretade med när hon skrev Rapport från en skurhink " men hennes tid var lika knapp, heltidsarbetade ensamstående mor med fyra barn. Men, frågar kanske någon, är inte vissa yrken viktigare än andra? Jo, och det är här man blandar bort korten: att arbeta som läkare, lärare eller vaka över flygtrafiken från ett torn kräver både längre utbildning och är mer ansvarsfullt än att stå i grillen på McDonalds. Men låt det då märkas i lönekuvertet. Varför samhället ska subventionera dessa högbetalda människors fritid ...

En bemärkelsedag

Vi hälsar på min pappa på hans 80-årsdag. Han bor numera i minneslunden på Skogskyrkogården . Asplunds skapelse från 1920-talet är en av Stockholms allra vackraste platser. Det är full vår ute. Tidigare år har vi fått pulsa fram i snö. Efteråt går vi hem till min mor, dricker kaffe och äter varsin Napoleonbakelse. Vi pratar gamla minnen och lite om hennes 75-årsdag i sommar. Det blir den sista stora födelsedagsfest jag kommer att ha, säger hon. Hon har redan styrt upp det mesta inför högtiden, som den gamla sekreterare och organisatör hon är. Läs mer om Skogskyrkogården här.