Fortsätt till huvudinnehåll

Kampanjen mot Bildt

Någonstans vid Per Ahlmarks krönika i Dagens Nyheter ("Frågorna om Bildt", 27/2-07) började jag undra över den pågående kampanjen mot Carl Bildt, inte minst från det f.d. liberala partiet och pressen. En som gjort samma iakttagelse är Per Gahrton i söndagens SvD ("Bildts chans – offensiv för Palestina", 4/3-07):

Hur kommer det sig att en utrikesminister som beslagits med att ha stött USA-kriget i Irak är föremål för något som liknar en kampanj från stora delar av just de grupper som hyllat USA-invasionen och knappast gjort sig kända för att protestera mot förtryck som drabbar araber och muslimer? ...

Den liberala opinionsstormen ­beror knappast på Bildts egendomliga privata affärer och ­givetvis inte på hans stöd för Irakkriget. Nej, vad den handlar om framgår med stor tydlighet, inte minst i Per Ahlmarks klagoskrifter mot Bildt. För Ahlmark finns nämligen bara en kardinalsynd – att vara kritisk mot Israels ockupationspolitik. ...

Av skäl som man bara kan gissa sig till har den starka olust mot den israeliska ockupationens brutala karaktär, som Carl Bildt redovisade från sin erfarenhet som valobservatör i Palestina häromåret, inte fått ett tydligt genomslag i hans agerande som utrikesminister.

Ändå behöver man inte sväva i ovisshet om att det är där skon klämmer. Det är Bildts syn på ­Palestinakonflikten som för­anlett en liberal kampanj som uppenbart syftar till att få bort honom och ersätta honom med en trogen ­Israel-försvarare (kanske ­Ohlsson eller Malm).

Det är en skicklig kampanj och den har stora chanser att bli framgångsrik, särskilt som Bildt inte tycks inse allvaret utan bemöter också den mest väldokumenterade kritiken med en överlägsen arrogans som bara retar upp ännu fler. ...

Om Bildt fortsätter att bemöta kritiken med cyniskt trixande är han förlorad. Han får fiender i alla ­läger. Han har redan vänstern emot sig, liksom det liberala medieetablissemanget.

Gahrton menar att Bildt bör lära av Jimmy Carter, den enda amerikanske politiker som överlevt en sådan proisraelisk karaktärsmordskampanj, och som nu gått till mottattack och öppet visat sitt engagemang för det förtryckta palestinska folket. Fiender har han oförändrat, men vännerna har mobiliserats. Men så är han ju inte utrikesminister i ett litet land med alltför stor kostym.

För övrigt fortsätter desinformationen om att de svenska trupperna inte skulle ha något med USA:s styrkor i Afghanistan att göra.

Andra bloggar om .

Kommentarer

Anonym sa…
Det är ju viktigt att se från vem kritiken kommer. Att Ahlmark tycker att Bildt gjort för lite för Israel är lika lätt att förutspå som att Garthon ska argumentera för större insatser för Palestina. På många sätt närmar vi oss en uppdelning, polarisering som liknar USA:s-

Men vi är inte där ännu, långt ifrån. Garthon tar i lite för mycket när han säger att det är svårt at thämta sig från en pro-israelisk attack.

Kanske hade det varit svårt i USA, men det är det itne alls på samma sätt i Sverige. Det är itne fult att värna om palestinska rättigheter i Sverige det är det i USA:

Däremot kan man hoppas att det blir som Garthon skriver.
Anonym sa…
Jag har läst samtliga inlägg om "Kampanjen mot Bildt". Jag anser att inget talar för att Bildt inte är en hedervärd person. Han kan som utrikesminister givetvis inte häva ur sig vad som helst. Vad beträffar Darfur kunde han säkert ge litet mer kraft i kritiken. Han har gjort det gentemot Kuba. Det var bra. Han har också kritiserat Israel. Det var också bra. Israel är en stat som terroriserar Palestinierna med USA:s benägna medverkan. Judarnas inflytande i USA är som bekant mycket starkt. Som sägs i ett inlägg: Pro Israel/Palestina borde inte vara höger- eller vänster baserad politik, utan det är en rättvisefråga. Oron och terrorismen i världen menar jag har sin grund i Palestinafrågan. Om man kväser Israel och upprättar rättvisa (land, gränser, ekonomisk kompensation) så kommer världen att bli lugnare och trevligare att bo i. Tyvärr gör USA:s makt att det är därifrån som insikten i första hand måste komma.

Läs mer

Mörker

Idag skriver jag för hand i mörkret. Utländska myndigheter har ställt in betalningarna till bolaget som levererar vår ström. Man misstänker att bolaget, som kontrolleras av våra myndigheter, tar betalt av oss. Så nu har vi ingen el. Det hela började med att det utlystes fria allmänna val i vårt land. Vi gick man ur huse och röstade. Utländska valobservatörer sa att det var de mest demokratiska valen som genomförts i vår del av världen. Det var bara ett fel. Vi röstade bort den gamla, korrumperade regeringen och valde en ny. Det skulle vi inte ha gjort. Gränserna stängdes, biståndet upphörde. Våra män kan inte längre försörja sig. Nu sitter de på kaféerna och idisslar sin förtvivlan och ilska. Min son säger att han tänker gå med i motståndet. Jag vill inte att han ska dö. Han säger att han hellre dör än lever det här livet. Min förtvivlan är outsäglig. ”Gazas invånare förbannar Europa”, Svenska Dagbladet 21/8-07 Andra bloggar om Palestina .

Infödingarna ska uppfostras

Nyligen läste jag om en svensk missionär som var verksam i Södra Afrika i början av 1900-talet. Hans företrädare på posten hade förbjudit byns invånare att använda sin egen guds namn, deras traditionella danser betraktades som synd och de tvingades bära västerländska kläder. Följaktligen lyckades han endast omvända ett fåtal. Den nye missionären gick runt i byn, drack öl med hövdingen, lyssnade och lärde. Kristendomsundervisningen inledde han med en diskussion om tio guds bud i förhållanden till byns egen moralkodex. Till slut lät sig hela byn döpas (mest för att de gillade honom). Där den förres handlingar präglades av inställningen att infödingarna ska uppfostras, präglades den andre av inställningen att umgänget mellan kulturen måste bygga på ömsesidig respekt och förståelse. Jag tänker på det jag läst när konflikten om Lars Vilks Muhammedbild nu blossat upp på allvar. Jag är själv ateist. Finner tillvaron alldeles för rik för att kunna reduceras till en skapelse av en gud, om än al...

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Uppdaterad 2026-02-06   Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på ...

Tore Browaldh

Jag ser att Tore Browaldh är död. Också det en man som satte den andliga spisen högt. En gång i början av 1980-talet besökte jag honom på Handelsbankens huvudkontor vid Kungsträdgården. Browaldh hade avgått som ordförande och var numera vice ordförande i banken och hade kvar ett litet arbetsrum och en sekreterare för sina övriga engagemang. Jag var ordförande för Folket i Bild den gången. Browaldh hade stött tidningen ekonomiskt när den bildades. (Premieobligationerna han skänkt låg länge i tryggt förvar i ekonomiansvarig Plomans kassaskåp.) Tidningen var även nu i ekonomisk kris och han hade hörsammat vår vädjan om stöd. Under några timmar satt vi i hans rum och pratade om kultur och politik. För att vara en man i hans position minns jag att han frågade ovanligt mycket. – Du borde bli politiker, var hans något överraskande avskedsord när vi bröt upp. Jag tror knappast att den före detta bankdirektören Browaldh delade mina radikala politiska uppfattningar. Vad han ville ha sagt var kan...