Fortsätt till huvudinnehåll

Kampanjen mot Bildt

Någonstans vid Per Ahlmarks krönika i Dagens Nyheter ("Frågorna om Bildt", 27/2-07) började jag undra över den pågående kampanjen mot Carl Bildt, inte minst från det f.d. liberala partiet och pressen. En som gjort samma iakttagelse är Per Gahrton i söndagens SvD ("Bildts chans – offensiv för Palestina", 4/3-07):

Hur kommer det sig att en utrikesminister som beslagits med att ha stött USA-kriget i Irak är föremål för något som liknar en kampanj från stora delar av just de grupper som hyllat USA-invasionen och knappast gjort sig kända för att protestera mot förtryck som drabbar araber och muslimer? ...

Den liberala opinionsstormen ­beror knappast på Bildts egendomliga privata affärer och ­givetvis inte på hans stöd för Irakkriget. Nej, vad den handlar om framgår med stor tydlighet, inte minst i Per Ahlmarks klagoskrifter mot Bildt. För Ahlmark finns nämligen bara en kardinalsynd – att vara kritisk mot Israels ockupationspolitik. ...

Av skäl som man bara kan gissa sig till har den starka olust mot den israeliska ockupationens brutala karaktär, som Carl Bildt redovisade från sin erfarenhet som valobservatör i Palestina häromåret, inte fått ett tydligt genomslag i hans agerande som utrikesminister.

Ändå behöver man inte sväva i ovisshet om att det är där skon klämmer. Det är Bildts syn på ­Palestinakonflikten som för­anlett en liberal kampanj som uppenbart syftar till att få bort honom och ersätta honom med en trogen ­Israel-försvarare (kanske ­Ohlsson eller Malm).

Det är en skicklig kampanj och den har stora chanser att bli framgångsrik, särskilt som Bildt inte tycks inse allvaret utan bemöter också den mest väldokumenterade kritiken med en överlägsen arrogans som bara retar upp ännu fler. ...

Om Bildt fortsätter att bemöta kritiken med cyniskt trixande är han förlorad. Han får fiender i alla ­läger. Han har redan vänstern emot sig, liksom det liberala medieetablissemanget.

Gahrton menar att Bildt bör lära av Jimmy Carter, den enda amerikanske politiker som överlevt en sådan proisraelisk karaktärsmordskampanj, och som nu gått till mottattack och öppet visat sitt engagemang för det förtryckta palestinska folket. Fiender har han oförändrat, men vännerna har mobiliserats. Men så är han ju inte utrikesminister i ett litet land med alltför stor kostym.

För övrigt fortsätter desinformationen om att de svenska trupperna inte skulle ha något med USA:s styrkor i Afghanistan att göra.

Andra bloggar om .

Kommentarer

Anonym sa…
Det är ju viktigt att se från vem kritiken kommer. Att Ahlmark tycker att Bildt gjort för lite för Israel är lika lätt att förutspå som att Garthon ska argumentera för större insatser för Palestina. På många sätt närmar vi oss en uppdelning, polarisering som liknar USA:s-

Men vi är inte där ännu, långt ifrån. Garthon tar i lite för mycket när han säger att det är svårt at thämta sig från en pro-israelisk attack.

Kanske hade det varit svårt i USA, men det är det itne alls på samma sätt i Sverige. Det är itne fult att värna om palestinska rättigheter i Sverige det är det i USA:

Däremot kan man hoppas att det blir som Garthon skriver.
Anonym sa…
Jag har läst samtliga inlägg om "Kampanjen mot Bildt". Jag anser att inget talar för att Bildt inte är en hedervärd person. Han kan som utrikesminister givetvis inte häva ur sig vad som helst. Vad beträffar Darfur kunde han säkert ge litet mer kraft i kritiken. Han har gjort det gentemot Kuba. Det var bra. Han har också kritiserat Israel. Det var också bra. Israel är en stat som terroriserar Palestinierna med USA:s benägna medverkan. Judarnas inflytande i USA är som bekant mycket starkt. Som sägs i ett inlägg: Pro Israel/Palestina borde inte vara höger- eller vänster baserad politik, utan det är en rättvisefråga. Oron och terrorismen i världen menar jag har sin grund i Palestinafrågan. Om man kväser Israel och upprättar rättvisa (land, gränser, ekonomisk kompensation) så kommer världen att bli lugnare och trevligare att bo i. Tyvärr gör USA:s makt att det är därifrån som insikten i första hand måste komma.

Läs mer

Breven från Bodil

Jag träffade Bodil Malmsten endast vid ett tillfälle. Det var någon gång i slutet av 80-talet. Folket i Bild hade författarafton på Strindbergssalen (numera Intima teatern) vid Norra Bantorget i Stockholm. Nils Granberg ansvarade för programmet. Jag skulle säga några ord som inledning och presentera författarna. Vi var båda rätt nervösa. Bodil kom, hälsade och frågade om Lars Forssell, en annan av de medverkande författarna, hade kommit. Hon såg fram emot att träffa honom. (Forssells ständiga förmåga att inte dyka upp eller lämna återbud i sista minuten var en av orsakerna till vår nervositet.) Men Lars Forssell kom, nykter och samlad, och läste med bravur sin långa dikt ”Ola med handklaveret”. Alla jublade. Bodil läste en av sina dikter. Att så här, i början av en text om Bodil Malmsten, lyfta fram Lars Forssell innebär inte att förminska (”gösta”) henne. Tvärtom, det var i den traditionen, med namn som Forssell, Pär Rådström, Marianne Höök m.fl., hon hade ett av sina ben (den folk...

Hur jag blev den jag blev (6:5): Ordförande på ett stormigt hav

Uppdaterad 2025-11-17  En ordförandes främsta uppgift är, sägs det, att hålla samman organisationen, vare sig det gäller ett politiskt parti eller den lokala schackklubben. I det avseendet var väl min tid som ordförande för Folket i Bild ett misslyckande. Stefan Lindgren hade anställts som ny redaktör. Stämningen var infekterad, blotta det faktum att jag ställt upp som ordförande fick mig i somligas ögon att betraktas som tillhörande fiendelägret. Ett försök från min sida att övertala Jörgen Widsell att acceptera ett dubbelkommando på tidningen vid sidan av Stefan (liknande det de haft på Gnistan ) misslyckades. Jörgen gick sedermera till Jan Stenbeck och startade Tidningen Z . SKP började falla samman, men då hade jag redan lämnat partiet. Min tid som ordförande kom i hög grad att kännetecknas av jakt på pengar. En kontrollbalansräkning hade troligen visat att bolaget var på obestånd. Lösningen, som styrelseledamoten Anders Runebjer presenterade, var att föra över verksamheten i e...

Hur jag blev den jag blev 7: Förlagsredaktören

Vi satt i en glasbur i en industrilokal på Döbelnsgatan i den del mellan Vasastan och Östermalm som stockholmarna kallar Sibirien. De fönsterlösa lokalerna sträckte sig över ett helt källarplan och hade tidigare varit hemvist för De Förenade FNL-grupperna. Lokalen hade nu övertagits av Ordfront. Vår bur var placerad strax intill garageinfarten, där lastbilar kom och gick med papper till tryckeriet, pallar med ark och färdiga böcker till och från binderiet. På vintern drog det iskallt från de öppna garagedörrarna. Dieselgaserna blandades med den stickande lukten från repron och doften av varmt, flytande vax från originalavdelningen längre in i lokalen. Genom betonggolvet fortplantade sig dunket från tryckpressarna. Utanför vår bur fanns boklagret där vi packade och levererade böcker till recensenter och de många mindre återförsäljarna. Året var 1977. Vi som satt inne i den gamla förmansburen var Dan, som börjat något halvår tidigare, Ylva som skötte marknadsföring och distribution och s...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...