Fortsätt till huvudinnehåll

Kampanjen mot Bildt

Någonstans vid Per Ahlmarks krönika i Dagens Nyheter ("Frågorna om Bildt", 27/2-07) började jag undra över den pågående kampanjen mot Carl Bildt, inte minst från det f.d. liberala partiet och pressen. En som gjort samma iakttagelse är Per Gahrton i söndagens SvD ("Bildts chans – offensiv för Palestina", 4/3-07):

Hur kommer det sig att en utrikesminister som beslagits med att ha stött USA-kriget i Irak är föremål för något som liknar en kampanj från stora delar av just de grupper som hyllat USA-invasionen och knappast gjort sig kända för att protestera mot förtryck som drabbar araber och muslimer? ...

Den liberala opinionsstormen ­beror knappast på Bildts egendomliga privata affärer och ­givetvis inte på hans stöd för Irakkriget. Nej, vad den handlar om framgår med stor tydlighet, inte minst i Per Ahlmarks klagoskrifter mot Bildt. För Ahlmark finns nämligen bara en kardinalsynd – att vara kritisk mot Israels ockupationspolitik. ...

Av skäl som man bara kan gissa sig till har den starka olust mot den israeliska ockupationens brutala karaktär, som Carl Bildt redovisade från sin erfarenhet som valobservatör i Palestina häromåret, inte fått ett tydligt genomslag i hans agerande som utrikesminister.

Ändå behöver man inte sväva i ovisshet om att det är där skon klämmer. Det är Bildts syn på ­Palestinakonflikten som för­anlett en liberal kampanj som uppenbart syftar till att få bort honom och ersätta honom med en trogen ­Israel-försvarare (kanske ­Ohlsson eller Malm).

Det är en skicklig kampanj och den har stora chanser att bli framgångsrik, särskilt som Bildt inte tycks inse allvaret utan bemöter också den mest väldokumenterade kritiken med en överlägsen arrogans som bara retar upp ännu fler. ...

Om Bildt fortsätter att bemöta kritiken med cyniskt trixande är han förlorad. Han får fiender i alla ­läger. Han har redan vänstern emot sig, liksom det liberala medieetablissemanget.

Gahrton menar att Bildt bör lära av Jimmy Carter, den enda amerikanske politiker som överlevt en sådan proisraelisk karaktärsmordskampanj, och som nu gått till mottattack och öppet visat sitt engagemang för det förtryckta palestinska folket. Fiender har han oförändrat, men vännerna har mobiliserats. Men så är han ju inte utrikesminister i ett litet land med alltför stor kostym.

För övrigt fortsätter desinformationen om att de svenska trupperna inte skulle ha något med USA:s styrkor i Afghanistan att göra.

Andra bloggar om .

Kommentarer

Anonym sa…
Det är ju viktigt att se från vem kritiken kommer. Att Ahlmark tycker att Bildt gjort för lite för Israel är lika lätt att förutspå som att Garthon ska argumentera för större insatser för Palestina. På många sätt närmar vi oss en uppdelning, polarisering som liknar USA:s-

Men vi är inte där ännu, långt ifrån. Garthon tar i lite för mycket när han säger att det är svårt at thämta sig från en pro-israelisk attack.

Kanske hade det varit svårt i USA, men det är det itne alls på samma sätt i Sverige. Det är itne fult att värna om palestinska rättigheter i Sverige det är det i USA:

Däremot kan man hoppas att det blir som Garthon skriver.
Anonym sa…
Jag har läst samtliga inlägg om "Kampanjen mot Bildt". Jag anser att inget talar för att Bildt inte är en hedervärd person. Han kan som utrikesminister givetvis inte häva ur sig vad som helst. Vad beträffar Darfur kunde han säkert ge litet mer kraft i kritiken. Han har gjort det gentemot Kuba. Det var bra. Han har också kritiserat Israel. Det var också bra. Israel är en stat som terroriserar Palestinierna med USA:s benägna medverkan. Judarnas inflytande i USA är som bekant mycket starkt. Som sägs i ett inlägg: Pro Israel/Palestina borde inte vara höger- eller vänster baserad politik, utan det är en rättvisefråga. Oron och terrorismen i världen menar jag har sin grund i Palestinafrågan. Om man kväser Israel och upprättar rättvisa (land, gränser, ekonomisk kompensation) så kommer världen att bli lugnare och trevligare att bo i. Tyvärr gör USA:s makt att det är därifrån som insikten i första hand måste komma.

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Frilansredaktören

Ibland har jag fått frågan: ”Vad gör en förlagsredaktör?” Jag brukar svara: ”In i ena ändan kommer en bunt papper med mer eller mindre färdigskrivna texter och ut i den andra ändan ska det komma en bok. Redaktörens uppgift är att lotsa arbetet längs hela eller delar av vägen. Det kan vara språkgranskning, faktakoll, formgivning och tryckerikontakter.” Till mina filosofiska vänner brukar jag säga att förlagsredaktörens är ett samtalsyrke med tre poler: upphovsmannen, förlagsredaktören och texten. Vilket ibland kan vara nog så knepigt. En förläggare har entusiastiskt antagit ett manus för publicering, sen är det min uppgift att hitta och påvisa fel och oklarheter. Samtidigt ska jag upprätthålla en förtroendefull relation med upphovsmannen. Redaktörens uppgift är att likna vid en barnmorskas.* * Sommaren 1980 hade jag slutat på Ordfronts förlag och var barnledig under hösten med sonen. Jag hade beslutat mig för att pröva på tillvaron som frilans. Jag fick mitt första uppdrag av Ebbe Carl...

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på kyrkor. Det var fortfarande ...

Hur jag blev den jag blev: ”Är det du som är filosofen?”

– Är det du som är filosofen? En kille i tjugoårsåldern kommer insläntrande i den lilla möteslokalen i biblioteket i Hagsätra. Vi är ett tiotal personer som samlats till månadens filosofikafé. Ämnet för kvällen, som deltagarna själva valt, är ”Finns Gud?” – Nej, svarar jag, det är ni som är filosoferna. * Arbetsbördan som ansvarig och mädchen für alles på Folket i Bild hade till slut blivit för stor. Vi hade också sålt vårt hus där vi bott 18 år och flyttat till en lägenhet i Hammarby Sjöstad. Hela tillvaron var i gungning och jag blev sjukskriven för utmattningsdepression. Jag började också gå på samtal hos en psykoterapeut. Efter att ha klarat av det obligatoriska utforskandet av barndomen och en del kbt-övningar kom våra samtal att handla om mycket annat. Hon hade en bakgrund inom näringslivet och vi samtalade om relationer, behovet av balans i tillvaron och mina ”affärsplaner”. Jag började inse att vi i vår kultur gärna sjukdomsförklarar många av de kriser som hör livet till. Därfö...