Atkinsmetoden segrar, utropar båda morgontidnignarna i Stockholm ut. I den hittills största och längsta jämförelsen mellan olika bantningsmetoder segrade Atkinsmetoden, som går ut på att minska intaget av kolhydrater. De deltagare som åt högproteinkosten minskade mest i vikt och hade dessutom bättre hälsovärden än de som bantade enligt officiella näringsrekommendationer. (Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter 7/3-07)
Det var efter förra julen vågen gick upp på 82 kg. De flesta av dessa satt runt midjan på min annars rätt smala kropp. Jag tyckte att jag skötte min motion: simmade ett par gånger i veckan och även om promenaderna med vår springer spanieltik Irma blivit allt långsammare i takt med att hon åldrades, så hade vi sålt bilen och börjat cykla desto mer.
Så jag kontaktade min läkare för att höra om det var medicinen jag åt som låg bakom viktökningen. ”Nej”, svarade hon, ”men tar du in mer kalorier än du gör av med så går du upp i vikt.” ”Ät mindre”, var hennes lakoniska svar.
Så, jag rannsakade mig själv. Båda Lena och jag är glada i mat och matlagning. Trots att barnen flyttat hemifrån lagade vi middagar för fyra, och åt för det mesta upp allt själva. Och hur var det med wienerbröden till eftermiddagskaffet, för att inte tala om grape-tonicen ” vuxenläsken” som vi brukade dricka innan middagen, med eller utan alkohol i. Jag läste på om atkins- och GI-dieterna, skrev till Pripps och fick veta att grapetonicen innehöll 11 sockerbitar. Jag började läsa innehållsförteckningarna på matbrödet och insåg vilka sockerbomber även det grova brödet kunde vara. Och hur var det med nötter och chips och allt annat småätande?
Sagt och gjort, någon atkinsdiet blev det nu inte, men wienerbröden, läsken och ölen åkte ut. Extraportionen till middagen ersattes av en rejäl sallad att avsluta måltiden med när munnen fortfarande var sugen. Det som blev över fryste vi in och åt vid senare tillfälle. En semla fick det bli förra våren, på fettisdagen, och bara glass eller efterätt till helgerna. En morot att gnaga på smakar också gott till eftermiddagskaffet. Och kilona rasade. På ett halvår hade jag gått ner till 75 kg och plötsligt satt kläderna som de skulle igen.
Idag, ett drygt år efter ”viktchocken”, pendlar vågen strax över 77 kg. Salladen är kvar, läsken helt borta, men nog blir det en och annan öl och jag får påminna mig om att inte ta extra av allt.
Så nog har Stephan Rössner rätt när han varnar för att den publicerade studien bara sträcker sig över ett år. Det är då det verkligt svåra börjar.
Andra bloggar om bantning, gi, kolhydrater och atkins.
Det var efter förra julen vågen gick upp på 82 kg. De flesta av dessa satt runt midjan på min annars rätt smala kropp. Jag tyckte att jag skötte min motion: simmade ett par gånger i veckan och även om promenaderna med vår springer spanieltik Irma blivit allt långsammare i takt med att hon åldrades, så hade vi sålt bilen och börjat cykla desto mer.
Så jag kontaktade min läkare för att höra om det var medicinen jag åt som låg bakom viktökningen. ”Nej”, svarade hon, ”men tar du in mer kalorier än du gör av med så går du upp i vikt.” ”Ät mindre”, var hennes lakoniska svar.
Så, jag rannsakade mig själv. Båda Lena och jag är glada i mat och matlagning. Trots att barnen flyttat hemifrån lagade vi middagar för fyra, och åt för det mesta upp allt själva. Och hur var det med wienerbröden till eftermiddagskaffet, för att inte tala om grape-tonicen ” vuxenläsken” som vi brukade dricka innan middagen, med eller utan alkohol i. Jag läste på om atkins- och GI-dieterna, skrev till Pripps och fick veta att grapetonicen innehöll 11 sockerbitar. Jag började läsa innehållsförteckningarna på matbrödet och insåg vilka sockerbomber även det grova brödet kunde vara. Och hur var det med nötter och chips och allt annat småätande?Sagt och gjort, någon atkinsdiet blev det nu inte, men wienerbröden, läsken och ölen åkte ut. Extraportionen till middagen ersattes av en rejäl sallad att avsluta måltiden med när munnen fortfarande var sugen. Det som blev över fryste vi in och åt vid senare tillfälle. En semla fick det bli förra våren, på fettisdagen, och bara glass eller efterätt till helgerna. En morot att gnaga på smakar också gott till eftermiddagskaffet. Och kilona rasade. På ett halvår hade jag gått ner till 75 kg och plötsligt satt kläderna som de skulle igen.
Idag, ett drygt år efter ”viktchocken”, pendlar vågen strax över 77 kg. Salladen är kvar, läsken helt borta, men nog blir det en och annan öl och jag får påminna mig om att inte ta extra av allt.
Så nog har Stephan Rössner rätt när han varnar för att den publicerade studien bara sträcker sig över ett år. Det är då det verkligt svåra börjar.
Andra bloggar om bantning, gi, kolhydrater och atkins.
Kommentarer