Tankar i trappen

En gång i månaden leder jag filosofiska kaféer på ett bibliotek i en av Stockholms södra förorter. Ett tiotal personer brukar dyka upp, en majoritet kvinnor, flertalet med annan härkomst än Sverige. Tillsammans utforskar vi ämnen som Vad är ett meningsfullt liv? Vad är hemma? Varför frågar vi? Den här kvällen ställer vi oss frågan Finns Gud? Ämnet dök upp på förslag sista gången vi sågs i våras. Det är med viss bävan jag sätter mig på tunnelbanan. Även om våra samtal ska kännetecknas av respekt och lyssnande befarar jag en batalj mellan troende och ateister eller mellan företrädare för olika religioner, snarare än ett nyfiket utforskande. Jag inleder lite kort om några av de olika gudsbevisen, och argumenten för och emot dessa. Till min förvåning visar det sig att alla närvarande utom en är troende. Det blir sålunda ett samtal om Guds roll i tillvaron: Gud startade evolutionen genom Big bang och skapade naturlagarna och de första grundämnena, menar en kvinna. Det är samma Gud i a...

Jag tänker att ingen människa ska behöva uppleva det här, hur ens förälder förvandlas till ett barn. Det är mot naturen, tänker jag helt irrationellt. Som om naturen skulle bry sig om vilken del av kroppen – hjärtat, hjärnan eller njurarna – som slocknar först. Gamla människor ska få bli skröpliga, tänker jag, behöva hjälp med att byta glödlampor och sätta upp gardiner. Kanske kontakt med myndigheter och hjälp med internetbanken. Dessemellan ska de läsa, se på tv och spela bridge. Umgås med barn och barnbarn. Och en dag ska de inte vakna mer. Ibland tänker jag att förnuftet i ditt fall är en lampa som glappar, i stunder av klarhet tänd, och just när man tror att felet är fixat så slocknar den igen. Det hör till sjukdomsbilden, säger de som vet. Likaså att klara vissa dagliga rutiner, sånt som man alltid gjort, som att ringa telefonbanken eller ta ersättningsbussen för tvärbanan till Liljeholmen och handla för 23 kr på Willys. Och Systembolaget, förstås. Du går också utan större b...

Så var de borta alla ur det ursprungliga Svenska Ord-gänget: Hasse, Tage, Gösta, Monica Z, Lena Nyman och med dem ett stycke svensk efterkrigs- och kulturhistoria. Många har redan skrivit och talat om Hans Alfredson och den osannolika bredden i hans gärning, som jag tror resultatet av ett medvetet växelbruk mellan olika uttrycksformer och det regelbundet pausade samarbetet med parhästen Tage Danielsson, också han med ett eget skapande vid sidan av. Lägg därtill en hög lägstanivå och, liksom hos Monty Python, den grundläggande bildning en akademisk utbildning förr kunde ge. Nej, medan jag ser ett hafsigt hopkommet minnesprogram på SvT tänker jag på Hasse Alfredson och tiden. Vi glömmer lätt, när vi idag nostalgiskt drömmer oss tillbaka, vilket auktoritärt samhälle Folkhemssverige en gång var. Myndigheter som reglerade våra liv i detalj, kyrkan fortfarande en stark maktfaktor i samhället, socialdemokratins 40-åriga maktinnehav, korporatismen (Staten och kapitalet). Och om inte det rä...

Jag står med cykeln och väntar på grönt ljus i korsningen Regeringsgatan/Mäster Samuelsgatan. Gatan är igenkorkad med bilar från alla håll som blivit stående när fotgängarna fått grönt och börjat gå. Stadsjeepar, skåpbilar, taxibilar, budbilar. Alla blockerar alla. Plötsligt tappar någon tålamodet och börjar tuta. Kraftfullt. Fler hakar på. Jag får en ingivelse och börjar pingla med ringklockan. Framför mig står en man i kavaj med en portfölj under armen och väntar på att gå över. Våra blickar möts. Han ler. Jag ler. Sen börjar trafiken rulla och jag cyklar vidare.

Vi återvänder till Stockholm en söndag. Det är sommarens sista helg. Dagen är varm. Vi gör en oannonserad visit hos några vänner som just köpt ett hus en bit utanför stan. Lena har en konferens måndag och tisdag innan hon återvänder till ön och vardagen där. Jag blir kvar, på egen hand för första gången sedan början av sommaren. Det har varit en intensiv tid, med som mest elva personer i olika åldrar under samma tak. En period har vi passat två av barnbarnen. Då och då har det larmat från Stockholm om olika saker min mor företagit sig. Jag känner hur jag sakteliga börjar hitta mig själv igen. (”Hur livet återvänder”, höll jag på att skriva, som om livet endast kan levas fullt ut i ensamhet.) Jag inser hur djupt präglad jag är av min uppväxt, som ensamt barn i en tillvaro utan andra barn än mig själv. Jag har svårt att inordna mig. Jag älskar min fru, trivs i vårt hus på östra Gotland, där vi nu planerar att bygga ut – ett kombinerat gästhus och kontor för oss båda – ändå är det här...

Jag skrev att jag undrade om jag någonsin läst en manlig författare som skrivit så kärleksfullt om sin familj och sina barn som Knausgård i hans böcker till sin dotter. Varför begränsa det manlig förresten? Men här har det sina poänger. Jag tänker på debatten om Kulturmannen, där Knausgård var med på ett hörn, både som anfallande och angripen. Här möter vi författaren och mannen som går upp mellan fyra och fem på morgonen och skriver några timmar innan han väcker barnen och lagar frukost. Han skjutsar och hämtar, från skola och fritidsaktiviteter. Han lagar mat och läser en stund för barnen när de lagt sig innan han går ut i skrivarstugan ytterligare några timmar. Hustrun Linda är periodvis sjuk och ligger i en av böckerna inlagd på sjukhus, men även sedan hon tillfrisknat verkar det mesta i Knausgårds liv kretsa kring skrivande, läsning och barnen. Visst, vi konstruerar verkligheter när vi skriver, gör ett utsnitt, skapar oss en persona . Men nog liknar Knausgård en del män jag mött...

Den senare delen av sommaren, och när jag väl lämnat Ferrantes larmande, påträngande och svettiga Italien bakom mig, förlorar jag mig i Karl Ove Knausgårds värld. Inte Min Kamp -eposet som jag aldrig känt någon håg till, utan de fyra böcker han skrivit till sin, när serien inleds, ännu ofödda dotter. Böckerna heter Om hösten , Om vinter , Om våren och Om sommaren . När den sista skrivs är flickan drygt två år. Det är en upplyftande, drabbande och vemodig läsning. Har jag någonsin läst en manlig författare som skrivit så kärleksfullt om sin familj och sina barn? Allt det vardagliga, oglamorösa. Disken som plockas in och ut ur diskmaskinen. Barnen som äter sina frukostflingor, spelar badminton i trädgården, ligger i soffan och tittar på tv, eller som här; det är valborgsmässoafton. Hustrun är som så många gånger inlagd på sjukhus. Han tar tremånaders-bebisen och hennes två äldre syskon för att gå och titta på elden. Han gör ett sista försök att få med den äldsta systern, drygt tolv å...

Jag läser om anhörigvården i Svenska Dagbladet . ”Omkring 1,3 miljoner svenskar vårdar eller stödjer en närstående i Sverige. Det innebär en besparing på 181 miljarder kronor till det svenska samhället varje år. Summan är högre än vad föräldraförsäkringen kostar under drygt fyra år.” Även om min situation inte på något vis kan liknas vid den många anhöriga har, så är det ändå ett antal timmar varje månad jag ägnat åt att sköta min mors ekonomi och kontakter med vård, hemtjänst och myndigheter. För att inte tala om alla blodtryckshöjande brandkårsutryckningar när hon är försvunnen; eller när någon granne ringer om att hon har setts vandra åt helt fel håll på landsvägen i Sörmland; eller att hon går ut mer eller mindre klädd på gatorna i stadsdelen där hon bor. Nej, det mesta kring min mor – vården, hemtjänsten, kontakterna med kommunen – fungerar väl. Jag möter kompetent personal, som agerar professionellt och med empati inom ramarna för vad de tillåts göra med hänsyn till integrite...

Fyraåringen är helt uppfylld av kyrkor denna sommar. Och sådan finns det ju gott om på Gotland. Så fort tillfälle ges tar vi en paus och stannar till utanför någon av alla dessa medeltida bondekatedraler. Först tittar vi på gravarna. För hans storasyster får jag läsa namn, titlar och årtal på sedan länge avlidna hemmansägare, lotsar, läkare och fiskare. Hon förklarar strängt för lillebror att man inte får springa på gravarna. Väl inne i kyrkan ska kyrkbänkarna provsittas, predikstolen och altaret inspekteras. Jag säger att de inte får springa i gångarna, klättra på altaret eller dra i repet till kyrkklockan. Av någon anledning respekteras det. Storasyster frågar var kistan brukar stå vid begravningar och sen håller hon en symbolisk akt över sin snuttetrasa på en vacker matta framför altaret. Vid dopfunten försöker jag förklara dopet, vigseln och några av de andra kristna ritualerna som de icke-troende föräldrarna avstått från. Sen börjar han leka att han är vaktmästare (”Jag jobbar...

När det gäller halten teflon i sitt hudpansar kan Thomas Bodström nog bara mäta sig med Carl Bildt i vårt land Som ledamot i styrelsen för pensionsbolaget Allra var han, tillsammans med Ebba Lindsö och andra ansvarig för att hundratals miljoner av pensionsspararnas pengar försvunnit ner i ägarnas fickor. När det började osa katt (dvs Svenska Dagbladet uppmärksammade bolaget ) rusade han liksom Lindsö mot nödutgången. Mer smakfullt hade kanske varit att stanna och ta sitt ansvar, vilket Andres Cervenka påpekar i SvD 18 mars 2017 . För detta sitt agerande fråntog regeringen följdriktigt Ebba Lindsö ordförandeposten i Sjätte AP-fonden. Thomas Bodström? Ja han belönas nu med landshövdingeposten i rikets största län. Det är inte första gången Thomas Bodström visar prov på sitt eminenta civilkurage. När CIA, med regeringens goda minne, kidnappade två egyptier i vårt land 2001 och förde dem till tortyr och fängslande i Egypten tittade Bodström, som då var justitieminister, diskret åt anna...

De sista barnbarnen lämnar huset. Ivar, fyra år, vinkar ut genom bakrutan och ropar: – Hejdå! Ha en trevlig sommar! Nåja, det är den 15 augusti och sommaren går mot sitt slut. Kommentaren har han nog hört någon annan säga. Men orden fyller mig med värme. Jag tänker att han börjar bli stor nu; inser att andra människor har ett eget liv, med egna intressen och behov. Storasyster däremot mer tillknäppt i avskedets stund, har svårare att ta farväl. I fem veckor har huset varit fullt av folk. Som mest elva personer under ett och samma tak. Från tidig morgon till sen kväll har rymden fyllts av röster: skratt, grått och skrik. Nu infinner sig den stora tystnaden. Vi tvättar lakan, plockar ihop leksaker som ligger utspridda på tomten och i huset. I tomheten känns fantomsmärtorna. Jag väntar mig hela tiden att några ska komma tillbaka. Från badet. Från affären. Glada barnröster som ropar -- Vet du morfar?! Eller hungriga, gråtande barn som behöver utfordras snarast. Visst, det är skönt ...

Den här sommaren har barnbarnet, nyss fyllda fyra år, rådbråkat sin och allas våra hjärnor med frågor. En del svårare att svara på än andra. En dag upptäcker han en liten fyrhjuling i korgen med leksaker: – Varför har jag den här? frågar han. – Du fick den av farmor och farfar när vi var på Kaknästornet, svarar storasyster. – Men varför fick jag den? – Du ville väl ha den, försöker jag. – Men varför ville jag det? Det sista sagt med ett närmast hjälplöst tonfall.

Jag läser på nätet om årstidsbunden depression. Försöker hålla mig till de mer seriösa sajterna. Det är A. som sätter mig på spåret när vi samtalar en dag. Fenomenet är inte ovanligt. Givetvis har det ett engelskt namn: seasonal affective disorder (SAD) . Och nog är man Sad allt. Nedstämdheten som en tung dovhet i kroppen, ångesten som tar spänntag över bröst och tinningar, allra värst är det på morgnarna innan jag tar mig upp. Och tankarna: tankarna som far som svarta moln över en stormpiskad himmel. Vårtrötthet sa man förr. Och nog är jag trött, förutom en och annan vaknatt, sover jag så fort jag kan. Och så plötsligt tillnyktringen – vid arbetsbordet, på årsmötet med grannarna på landet, eller när Lena och jag sätter upp hyllor uppe på loftet en dag. Då stiger mitt andra, vakna jag fram. Sen, utmattningen, tillbaka in i mörkret igen. Känslan av outsäglig ensamhet. Saker jag annars uppskattar känns inte längre lockande. Jag avstår badet i sockenbastun på påskafton, det blir heller...

Jag har tagit sovmorgon, är förkyld och ligger kvar i sängen med tidningen på paddan när hemtjänsten ringer. Klockan kvart i åtta. Vår mor är inte hemma när de kommer för att ge medicin och hjälpa till med frukost. Jag svarar att hon har dålig koll på klockan, ibland går upp tidigt för att åka iväg och handla något hon fått för sig. Vi enas om att de får höra av sig om hon inte återkommit senare under dagen. * Klockan är nu kvart i sju. Jag ser fram emot en lugn hemmakväll. Jag har varit och sett Citizen Schein , håller just på att reda av en kikärtsgryta som jag satt in i ugnen innan jag gick hemifrån, när hemtjänsten ringer igen. Vår mor har inte kommit hem. Okej, nu börjar det bli allvarligt. Jag säger att jag ska kolla runt bland vänner och bekanta. Jag prövar att ringa henne på mobilen och möts av den vanliga, välpolerade rösten ”abonnenten du söker kan inte nås för tillfället …” Jag ringer min bror. Han är borta på någon tillställning, men berättar att hon sagt att hon skul...

Carina från hemtjänsten ringer vid lunchtid och berättar att min mor inte är hemma. – Hon sa i morse att hon skulle åka ut till landet idag. Det var något hon skulle hämta. Ut till landet? Så här års? Hjälp, vad har hon nu hittat på? Jag ser framför mig en mörk, kall stuga i ett fritidshusområde en timmes färd med pendeltåg från Stockholm. Vattnet är avstängt. Buss ditupp går några gånger om dagen, till fots är det ett par kilometer genom skogen. Dessutom är det min fars födelsedag. Han skulle ha fyllt 90 år just denna dag. Sist vi pratade sa hon att hon skulle till minneslunden i Skogskyrkogården idag, tända ett ljus och lägga en blomma. Jag messar min bror som svarar att hon ringt min svägerska dagen innan och berättat vad hon tänkt göra. När han sen ringt tillbaka har hon inte svarat. Suck. Jag tänker, att är hon inte tillbaka till middagen får vi sätta igång och efterlysa henne. När jag varit inne på affären senare på eftermiddagen ser jag att hon ringt min telefonsvarar...

Tisdag 14 mars – Onsdag 15 mars 2017 • Min far skulle ha fyllt 90 år idag. Jag minns, skriver en liten betraktelse och lägger upp. • Hemtjänsten ringer och säger att min mor inte är hemma (”I morse sa hon att hon skulle åka ut på landet idag.” ”Till landet? Så här års? Hjälp, vad har hon nu hittat på?”) • Vår dotter föder sitt tredje barn: en pojke, kl. 4.50 på morgonen. En vanlig dag i mitt liv. Eller kanske inte

Idag skulle min far ha fyllt 90 år om inte mörkret sänkt sig över honom långt tidigare. Generna fanns där, båda hans föräldrar, min farmor och farfar, blev långt över 90. Men livet ville annorlunda; hans kvarlämnade dagböcker vittnar om längtan efter något annat än livet som tjänsteman på avdelningen för prissättningen av motordelar på Scania-Vabis i Södertälje. Livets svarta ironi, han som avskydde bilar och aldrig skaffade körkort i bilismens förlovade land: Folkhemmet. Varje morgon gick han upp, långt före oss andra, kokade sin gröt och gick eller cyklade sedan från Årsta till Södra station och tåget till Södertälje, med medhavd bok eller tidning. Varje morgon låg det en lapp med en liten hälsning eller dagsreflektion i tandborstmuggen. Nej, livet ville inte att han fick bli den skrivande, läsande och drömmande människa han nog innerst inne ville. Men insändare blev det, mest mot alla bilvägar och broar som byggdes under rekordåren. På äldre dagar när alkoholen tagit ...

Vad är arbete? Jag ser Roland Paulsen utveckla sina teorier om det onödiga arbetet i SvT:s nya program Idévärlden . Paulsen menar att vi arbetar för mycket, för länge och med fel saker. Eva Uddén Sonnegård, en av arkitekterna bakom den reinfeldtska arbetslinjen, är föga förvånande av motsats åsikt. Vi måste arbeta mer och längre. Diskussionen är lurig. För vad är då arbete? Vi kör buss, vårdar sjuka, lagar bilar, serverar på restaurang, gör kalkyler på en dator osv. Men vad är motsatsen? Fritid? Och vad gör vi på vår fritid? Förutom nödvändig vila och rekreation lagar vi mat, diskar, städar och tvättar. Någon kanske arbetar i sin trädgård, snickrar på sitt hus osv. Mycket av det vi gör när vi inte arbetar är alltså – arbete. Och vi behöver arbeta, hur ska vi annars få tak över huvudet och mat på bordet? Frågan är hur mycket, och vad som ska vara betalt. Så vad Paulsen och Sonnegård träter om är alltså lönearbetet. Och där har det hänt en del sedan den lagstadgade 40-timmarsveckan i...

Vi dricker kaffe i min mors nystädade vardagsrum. Hon är hemma på permis för första gången på drygt fem veckor. Min mor strålar av lycka. ”Härifrån får ni bära ut mig med fötterna före”, säger hon. Hon, som med möda och högst motvilligt lämnat sängen när hon legat inne, har i stort sett obehindrat gått upp för trapporna till andra våningen. Hon rör sig försiktigt i lägenheten, men utan rollator. I morgon skrivs hon ut och primärvården och hemtjänsten tar över. Med oss är arbetsterapeuten från kortidsboendet respektive primärvården och två vårdelever. Tillsammans ska de se vad min mor klarar och vad hon behöver hjälp med i hemmet. Jag ser på personerna runt bordet och tänker på alla dem jag mött under de fem veckor som gått sedan den där kvällen på Sös-akuten: ambulanspersonal, läkare, sjuksköterskor, undersköterskor, fysioterapeuter, arbetsterapeuter, biståndshandläggare, distriktssköterska, husläkare, fastighetsförvaltare, snickare, elektriker, larmpersonal, montörer, informatörer o...