Fortsätt till huvudinnehåll

På egen hand

Vi återvänder till Stockholm en söndag. Det är sommarens sista helg. Dagen är varm. Vi gör en oannonserad visit hos några vänner som just köpt ett hus en bit utanför stan. Lena har en konferens måndag och tisdag innan hon återvänder till ön och vardagen där. Jag blir kvar, på egen hand för första gången sedan början av sommaren. Det har varit en intensiv tid, med som mest elva personer i olika åldrar under samma tak. En period har vi passat två av barnbarnen. Då och då har det larmat från Stockholm om olika saker min mor företagit sig.

Jag känner hur jag sakteliga börjar hitta mig själv igen. (”Hur livet återvänder”, höll jag på att skriva, som om livet endast kan levas fullt ut i ensamhet.) Jag inser hur djupt präglad jag är av min uppväxt, som ensamt barn i en tillvaro utan andra barn än mig själv.

Jag har svårt att inordna mig. Jag älskar min fru, trivs i vårt hus på östra Gotland, där vi nu planerar att bygga ut – ett kombinerat gästhus och kontor för oss båda – ändå är det här, i stan där jag är född och växt upp, och i lägenheten där jag bott i nio år nu i höst, som jag känner mig hemma.

Jag är en människa med rutiner. Jag går upp vi halvsju–sjutiden, ibland skriver jag en stund, gör min sjukgymnastik, går en rask promenad (nu när jag inte kan löpa längre), duschar, äter frukost, kollar mejlen och börjar arbeta. Möten, luncher och ärenden, försöker jag förlägga till eftermiddagen. Ibland hämtar jag något barnbarn.

Väl hemma lagar jag middag, om jag inte köpt färdigt eller tar fram något ur frysen, diskar, gör en kopp kaffe i moccabryggaren, kollar mejl och Facebook en stund innan jag lägger mig i soffan i vardagsrummet, dryftar dagens händelser med Lena på telefon, ser på tv någon enstaka gång, läser eller låter tankarna komma och gå som de vill. Ibland är det något möte jag går på.

Jag ser på mina barn och barnbarn. Deras olika personligheter och livsval, men ändå hur präglade de är av att ha vuxit upp med syskon som de glatts och fajtats med, och hur de lärt sig att leva tillsammans, det som är människans ursprung och nödvändighet. Nej, ensam är inte stark. Någon har byggt soffan jag ligger i; plockat och rostat bönorna jag gör mitt kaffe av; jag måste tjäna pengar för att klara min hyra osv. Vi är sociala djur.

Jag har svårt att inordna mig, skrev jag. Är det inte snarare tvärtom, att det är viljan att vara till lags, anpassa mig, som tar så mycket kraft, även i umgänget med dem som står mig nära och som jag håller kära? Kanske framför allt där? Jag tänker ibland att en gnutta mer egoism och hänsynslöshet inte skulle skadat. Ska jag någon gång säga ifrån måste jag ta ett djupt andetag och ta sats långt nerifrån – ”Jo, det är en sak jag tänkt på …” – som om hela min existens sattes på spel av en vardaglig dispyt eller meningsskiljaktighet. Vilken den i någon mening kanske också är.

Den här sommaren läser jag Knausgårds fyra böcker till sin dotter. Inga jämförelser i övrigt, men när han skriver
”Det är förstås också möjligt att jag aldrig egentligen hade brytt mig om andra människor, bara mig själv, och att jag nu tog tillfället i akt att leva så fullt ut, att det som hände också var en ursäkt för att avlägsna allt annat än det jag levde för, nämligen [barnen], och skrivandet”
kan jag känna igen mig.

Kommentarer

Läs mer

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Jag drabbas av hemkänsla

– Hur kan du vilja åka upp till den där röran? frågar mina gotländska vänner när jag ska till Stockholm. Det är ju mitt hem, tänker jag. (Noga räknat ett av två hem, men det är en annan historia.) Med hem tänker jag inte bara på lägenheten vid Ringvägen. ”Hem” är ett område som sträcker sig från Eriksdalshallen till Ringen centrum vid Skanstull, vidare upp till Medborgarplatsen och tillbaka genom Rosenlundsparken. Med hund ingår även promenaderna i koloniområdena längs Årstaviken. Ibland, om man behöver handla något, åker man ner till ”stan” (dvs. city) på samma vis som gotlänningarna åker till Visby. Större än så är inte ”min” stad. Håkan Forsell skriver i sin kunniga och uppslagsrika bok Söder: Drömmar och förvandlingar i en svensk stadsdel (Weyler 2025) om begreppet hemkänsla och hur underskattat det är i beskrivningen av olika bostadsområden. Kulturgeografer har använt begreppet när man studerat varför människor väljer att bo där dom bor. Hemkänsla är att morsa på någo...

Döstädning

Avin på nya hyran för lägenheten i Stockholm kommer. Lena undrar om det inte är dags att byta till något mindre och billigare. Ett alternativ skulle vara att göra om arbetsrummet till ett gästrum. Jag arbetar ju inte, och framför allt inte där, så mycket längre. Hittills har vi fått knöka in en gästsäng bredvid skrivbordet när någon behövt sova över. Vi har under senare delen av 10-talet tömt lägenheter tillhöriga äldre anhöriga, inför flyttar till nya boenden och livet hinsides. Pärmar, arbetspapper och fotografier har vält ur överfyllda skåp. För att inte tala om vinds- och källarförråd. Tonvis med papper har hivats iväg. Ska våra barn en gång behöva utsättas för detta? Fram växer tanken på en rejäl utrensning av vindsförråd och arbetsrum. Sagt och gjort. Hyllmeter efter hyllmeter gås igenom. Pärmar töms, gamla anteckningsböcker och fickkalendrar, tryckerihandledningar från 1980-talet (vem sparar på sånt?), turistkartor från länge sedan besökta städer, oändliga mängder plastm...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...