Fortsätt till huvudinnehåll

På egen hand

Vi återvänder till Stockholm en söndag. Det är sommarens sista helg. Dagen är varm. Vi gör en oannonserad visit hos några vänner som just köpt ett hus en bit utanför stan. Lena har en konferens måndag och tisdag innan hon återvänder till ön och vardagen där. Jag blir kvar, på egen hand för första gången sedan början av sommaren. Det har varit en intensiv tid, med som mest elva personer i olika åldrar under samma tak. En period har vi passat två av barnbarnen. Då och då har det larmat från Stockholm om olika saker min mor företagit sig.

Jag känner hur jag sakteliga börjar hitta mig själv igen. (”Hur livet återvänder”, höll jag på att skriva, som om livet endast kan levas fullt ut i ensamhet.) Jag inser hur djupt präglad jag är av min uppväxt, som ensamt barn i en tillvaro utan andra barn än mig själv.

Jag har svårt att inordna mig. Jag älskar min fru, trivs i vårt hus på östra Gotland, där vi nu planerar att bygga ut – ett kombinerat gästhus och kontor för oss båda – ändå är det här, i stan där jag är född och växt upp, och i lägenheten där jag bott i nio år nu i höst, som jag känner mig hemma.

Jag är en människa med rutiner. Jag går upp vi halvsju–sjutiden, ibland skriver jag en stund, gör min sjukgymnastik, går en rask promenad (nu när jag inte kan löpa längre), duschar, äter frukost, kollar mejlen och börjar arbeta. Möten, luncher och ärenden, försöker jag förlägga till eftermiddagen. Ibland hämtar jag något barnbarn.

Väl hemma lagar jag middag, om jag inte köpt färdigt eller tar fram något ur frysen, diskar, gör en kopp kaffe i moccabryggaren, kollar mejl och Facebook en stund innan jag lägger mig i soffan i vardagsrummet, dryftar dagens händelser med Lena på telefon, ser på tv någon enstaka gång, läser eller låter tankarna komma och gå som de vill. Ibland är det något möte jag går på.

Jag ser på mina barn och barnbarn. Deras olika personligheter och livsval, men ändå hur präglade de är av att ha vuxit upp med syskon som de glatts och fajtats med, och hur de lärt sig att leva tillsammans, det som är människans ursprung och nödvändighet. Nej, ensam är inte stark. Någon har byggt soffan jag ligger i; plockat och rostat bönorna jag gör mitt kaffe av; jag måste tjäna pengar för att klara min hyra osv. Vi är sociala djur.

Jag har svårt att inordna mig, skrev jag. Är det inte snarare tvärtom, att det är viljan att vara till lags, anpassa mig, som tar så mycket kraft, även i umgänget med dem som står mig nära och som jag håller kära? Kanske framför allt där? Jag tänker ibland att en gnutta mer egoism och hänsynslöshet inte skulle skadat. Ska jag någon gång säga ifrån måste jag ta ett djupt andetag och ta sats långt nerifrån – ”Jo, det är en sak jag tänkt på …” – som om hela min existens sattes på spel av en vardaglig dispyt eller meningsskiljaktighet. Vilken den i någon mening kanske också är.

Den här sommaren läser jag Knausgårds fyra böcker till sin dotter. Inga jämförelser i övrigt, men när han skriver
”Det är förstås också möjligt att jag aldrig egentligen hade brytt mig om andra människor, bara mig själv, och att jag nu tog tillfället i akt att leva så fullt ut, att det som hände också var en ursäkt för att avlägsna allt annat än det jag levde för, nämligen [barnen], och skrivandet”
kan jag känna igen mig.

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

In i dimman

Vi ser En bekant beröring på biografen på bygdegården en kväll. En varm och gripande film. 80-åriga Kathleen Chalfant gör ett fantastiskt porträtt i rollen som den demenssjuka Ruth. Varje skiftning i hennes ansikte går rakt in i hjärtat - eller öppnar en avgrund. Oförglömlig är scenen när hon, som gammal kock, travar in storköket och tar befälet över matlagningen. Många av de gamla minnesfunktionerna finns kvar. Som receptet på en riktig borsjtj. Men sin son känner hon inte igen. *** Min mors väg in i demensen var inte lika vacker. Personlighetsförändringen. Ett hem i förfall. Nattliga promenader i alltför tunna kläder, hemskjutsad av nattpatruller och polis. Tilltagande alkohol- och godiskonsumtion. Ett alltmer sjangserat yttre. Påringningar hos grannar sent på kvällen för att ”låna ett glas vin”. Till slut hittades hon efter en natt i en snödriva långt hemifrån, starkt nedkyld. Då gick det inte längre att låta henna bo kvar hemma. Trots vad hon sagt: ”Härifrån får ni bära ut ...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...