Fortsätt till huvudinnehåll

På egen hand

Vi återvänder till Stockholm en söndag. Det är sommarens sista helg. Dagen är varm. Vi gör en oannonserad visit hos några vänner som just köpt ett hus en bit utanför stan. Lena har en konferens måndag och tisdag innan hon återvänder till ön och vardagen där. Jag blir kvar, på egen hand för första gången sedan början av sommaren. Det har varit en intensiv tid, med som mest elva personer i olika åldrar under samma tak. En period har vi passat två av barnbarnen. Då och då har det larmat från Stockholm om olika saker min mor företagit sig.

Jag känner hur jag sakteliga börjar hitta mig själv igen. (”Hur livet återvänder”, höll jag på att skriva, som om livet endast kan levas fullt ut i ensamhet.) Jag inser hur djupt präglad jag är av min uppväxt, som ensamt barn i en tillvaro utan andra barn än mig själv.

Jag har svårt att inordna mig. Jag älskar min fru, trivs i vårt hus på östra Gotland, där vi nu planerar att bygga ut – ett kombinerat gästhus och kontor för oss båda – ändå är det här, i stan där jag är född och växt upp, och i lägenheten där jag bott i nio år nu i höst, som jag känner mig hemma.

Jag är en människa med rutiner. Jag går upp vi halvsju–sjutiden, ibland skriver jag en stund, gör min sjukgymnastik, går en rask promenad (nu när jag inte kan löpa längre), duschar, äter frukost, kollar mejlen och börjar arbeta. Möten, luncher och ärenden, försöker jag förlägga till eftermiddagen. Ibland hämtar jag något barnbarn.

Väl hemma lagar jag middag, om jag inte köpt färdigt eller tar fram något ur frysen, diskar, gör en kopp kaffe i moccabryggaren, kollar mejl och Facebook en stund innan jag lägger mig i soffan i vardagsrummet, dryftar dagens händelser med Lena på telefon, ser på tv någon enstaka gång, läser eller låter tankarna komma och gå som de vill. Ibland är det något möte jag går på.

Jag ser på mina barn och barnbarn. Deras olika personligheter och livsval, men ändå hur präglade de är av att ha vuxit upp med syskon som de glatts och fajtats med, och hur de lärt sig att leva tillsammans, det som är människans ursprung och nödvändighet. Nej, ensam är inte stark. Någon har byggt soffan jag ligger i; plockat och rostat bönorna jag gör mitt kaffe av; jag måste tjäna pengar för att klara min hyra osv. Vi är sociala djur.

Jag har svårt att inordna mig, skrev jag. Är det inte snarare tvärtom, att det är viljan att vara till lags, anpassa mig, som tar så mycket kraft, även i umgänget med dem som står mig nära och som jag håller kära? Kanske framför allt där? Jag tänker ibland att en gnutta mer egoism och hänsynslöshet inte skulle skadat. Ska jag någon gång säga ifrån måste jag ta ett djupt andetag och ta sats långt nerifrån – ”Jo, det är en sak jag tänkt på …” – som om hela min existens sattes på spel av en vardaglig dispyt eller meningsskiljaktighet. Vilken den i någon mening kanske också är.

Den här sommaren läser jag Knausgårds fyra böcker till sin dotter. Inga jämförelser i övrigt, men när han skriver
”Det är förstås också möjligt att jag aldrig egentligen hade brytt mig om andra människor, bara mig själv, och att jag nu tog tillfället i akt att leva så fullt ut, att det som hände också var en ursäkt för att avlägsna allt annat än det jag levde för, nämligen [barnen], och skrivandet”
kan jag känna igen mig.

Kommentarer

Läs mer

1960-talet var hans bästa tid

1960-talet var hans bästa tid. 1959 gifte han om sig med kvinnan i sitt liv, min mor. Vi blev en familj, på riktigt. Att min mormor följde med på köpet fick han ta. Han och mamma sov i bäddsoffan i vardagsrummet. Mormor hade det innersta rummet, där stod teven – också det en nyhet i tiden. Och jag fick ett eget rum. Mamma och han hade målat väggarna blå. Med hammare och pryl bilade han hål i betongväggarna för att sätta upp en sänglampa och en hylla. Han fixade med elkopplingar så att de kunde släcka taklampan från bäddsoffan där de sov. Sånt hade han lärt av sin pappa, min farfar, som varit elektriker. Det var en tid av optimism och framtidstro. På lördagarna (i början av 60-talet arbetade man fortfarande halva lördagen) kunde mina föräldrar mötas vid Centralstationen när han kom från jobbet i Södertälje. Sedan gick de till Sterlings på Regeringsgatan, där man kunde lyssna till de senaste skivorna i små draperiförsedda bås. Frank Sinatra, förstås, var den store hjälten. Men hemma...

Alla helgons dag

”Utan att döden funnes levde ingen” - Gunnar Ekelöf Jag ser Ulf von Strauss film om Skogskyrkogården på tv och tänker på mina döda. Det är Alla Helgons dag. Nere i köpcentret pågår kommersen för fullt. Endast Systembolaget markerar att det är en röd dag. En och annan svär över de nerdragna gallergrindarna. Jag är inte religiös. Mitt behov av att fira Jesu födelse, uppståndelse och himlafärd är begränsat. Jag sörjer heller ingen på långfredagen. Men nog borde vi en dag som denna stanna upp en stund och tänka på dem förutan vilka vi aldrig fötts, liksom vänner och andra som lämnat det jordiska. Ja, jag vet att köerna ringlar sig långa vid våra kyrkogårdar denna helg, marschaller tänds i skymningen. Men ändå, vår tids religion - konsumismen - tillåter inga andra gudar jämte sig. Och framför allt ingen tid för stillhet och eftertanke. * Citatet ovan ur Gunnar Ekelöfs dikt är motto för Ulf von Strauss film som kan ses som en fristående fortsättning på hans film ” Döden - en film...

Hur jag blev den jag blev (6:4): Den stora oredan

1977 började jag arbeta som förlagsredaktör på Ordfronts förlag, först vikarierande senare som ordinarie. Händelseutvecklingen på tidningen följde jag på avstånd genom luncher med Peter Larsson, som blivit organisationssekreterare 1976, och som ledamot i valberedningen under något år. Vietnam invasion av Kampuchea 1978 och Kinas attack på Vietnam året efter fick kompassen att snurra hos alla antiimperialister och m-l-are. Vem kunde man nu lita på? Världen var ständigt närvarande för vår generation. Tidningen och föreningen uppmärksammade tioårsdagen av bildandet av Charta 77 i Tjeckoslovakien med reportage och opinionsmöten. Kontakter knöts med många oppositionella i Östeuropa. Föreningen arrangerade också en bejublad konsert med Wolf Biermann, den tyske vissångaren och författaren som 1976 blivit fråntagen sitt östtyska medborgarskap i samband med en turné i Västtyskland. Läget för tidningen och föreningen hade börjat stabilisera sig. Föreningsstyrelsen hade breddats med namn som P.O...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...