Lördag

Jag har tagit sovmorgon, är förkyld och ligger kvar i sängen med tidningen på paddan när hemtjänsten ringer. Klockan kvart i åtta. Vår mor är inte hemma när de kommer för att ge medicin och hjälpa till med frukost. Jag svarar att hon har dålig koll på klockan, ibland går upp tidigt för att åka iväg och handla något hon fått för sig. Vi enas om att de får höra av sig om hon inte återkommit senare under dagen.

*

Klockan är nu kvart i sju. Jag ser fram emot en lugn hemmakväll. Jag har varit och sett Citizen Schein, håller just på att reda av en kikärtsgryta som jag satt in i ugnen innan jag gick hemifrån, när hemtjänsten ringer igen. Vår mor har inte kommit hem. Okej, nu börjar det bli allvarligt. Jag säger att jag ska kolla runt bland vänner och bekanta.

Jag prövar att ringa henne på mobilen och möts av den vanliga, välpolerade rösten ”abonnenten du söker kan inte nås för tillfället …”

Jag ringer min bror. Han är borta på någon tillställning, men berättar att hon sagt att hon skulle åka ut på landet i dag, gå på årsmötet i samfälligheten inne i Gnesta och sedan gå upp till huset för att leta efter något. Vi enas om att han ska försöka få tag på någon granne för att se om hon överhuvudtaget dykt upp på mötet. Jag ringer hemtjänsten och berättar vad jag fått veta. Den trevliga personen slutar klockan tio på kvällen och lovar att gå tillbaka senare för att se om hon kommit hem då.

Min bror ringer tillbaka, han har pratat med en granne som varit uppe vid huset men där har det varit tyst och mörkt. Han har också lyckats fått tag i vice ordföranden i samfälligheten som bekräftar att vår mor varit på mötet. De har pratat lite. (”Hon verkar gammal och skröplig.”) Mötet har tagit slut klockan 13.15. Klockan är nu närmare halv åtta. Det är mörkt ute. Och kallt. Har hon irrat bort sig i skogen och blivit liggande? Jag tar fram en del papper jag sparat om efterlysningar av försvunna personer. Ring 112, har Carina vår kontaktperson i hemtjänsten, sagt – alltid när det gäller dementa personer. Konstaterar att jag inte fixat något aktuellt fotografi som jag tänkt tidigare. Och signalement? Hur beskriver man en människa? Längd? Kroppsbyggnad? Vikt? Vad har hon på sig? Eller ska man ringa sjukhusen först? Jag ringer sonen som lyckas fixa fram ett hyfsat aktuellt fotografi som han skickar över.

Jag gör ett sista försök och ringer på hennes fasta telefon. Och hon svarar:

– Jag är hemma. Och dricker glögg.

Hon berättar att hon varit på landet. Jag säger att hon varit borta väldigt länge, att det är mörkt ute och att både min bror och jag har varit oroliga.

– Det var väl roligt att ni varit det som omväxling, svarar hon.

Hennes ord går som ett slag rakt in i solarplexus. Jag känner hur det knyter sig inom mig. För första gången under denna drygt två år långa resa vill jag bara skrika rakt ut åt henne (”… för i h–e fattar du inte hur oroliga vi är … du har ju för f–n gått vilse där ute i skogarna flera gånger de senaste åren, inbillat att du ska möta vargar, gått åt fel håll … för mindre än ett halvår sedan föll du och blev liggande hemma i ditt badrum fyra fem dagar, det var en ren slump att vi upptäckte dig … det är kallt och mörkt ute … det är klart att vi blir oroliga…”). Men jag sväljer (Lena får ta smällen senare när jag pratar med henne) och säger bara

– Det där hörde jag inte.

Vi växlar några ord om mötet (det har varit tråkigt) och den där klänningen som hon letat efter på nytt utan att hitta. Den fanns inte på vinden hemma heller, säger hon.

Vi avslutar. Jag ringer hemtjänsten och meddelar att hon är hemma nu. Messar min bror, Lena och sonen.

Jag ställer mig och diskar. Fast egentligen vill jag riva hela köket. Jag känner mig väldigt, väldigt upprörd.