Fortsätt till huvudinnehåll

Lördag

Jag har tagit sovmorgon, är förkyld och ligger kvar i sängen med tidningen på paddan när hemtjänsten ringer. Klockan kvart i åtta. Vår mor är inte hemma när de kommer för att ge medicin och hjälpa till med frukost. Jag svarar att hon har dålig koll på klockan, ibland går upp tidigt för att åka iväg och handla något hon fått för sig. Vi enas om att de får höra av sig om hon inte återkommit senare under dagen.
*
Klockan är nu kvart i sju. Jag ser fram emot en lugn hemmakväll. Jag har varit och sett Citizen Schein, håller just på att reda av en kikärtsgryta som jag satt in i ugnen innan jag gick hemifrån, när hemtjänsten ringer igen. Vår mor har inte kommit hem. Okej, nu börjar det bli allvarligt. Jag säger att jag ska kolla runt bland vänner och bekanta.

Jag prövar att ringa henne på mobilen och möts av den vanliga, välpolerade rösten ”abonnenten du söker kan inte nås för tillfället …”

Jag ringer min bror. Han är borta på någon tillställning, men berättar att hon sagt att hon skulle åka ut på landet i dag, gå på årsmötet i samfälligheten inne i Gnesta och sedan gå upp till huset för att leta efter något. Vi enas om att han ska försöka få tag på någon granne för att se om hon överhuvudtaget dykt upp på mötet. Jag ringer hemtjänsten och berättar vad jag fått veta. Den trevliga personen slutar klockan tio på kvällen och lovar att gå tillbaka senare för att se om hon kommit hem då.

Min bror ringer tillbaka, han har pratat med en granne som varit uppe vid huset men där har det varit tyst och mörkt. Han har också lyckats fått tag i vice ordföranden i samfälligheten som bekräftar att vår mor varit på mötet. De har pratat lite. (”Hon verkar gammal och skröplig.”) Mötet har tagit slut klockan 13.15. Klockan är nu närmare halv åtta. Det är mörkt ute. Och kallt. Har hon irrat bort sig i skogen och blivit liggande? Jag tar fram en del papper jag sparat om efterlysningar av försvunna personer. Ring 112, har Carina vår kontaktperson i hemtjänsten, sagt – alltid när det gäller dementa personer. Konstaterar att jag inte fixat något aktuellt fotografi som jag tänkt tidigare. Och signalement? Hur beskriver man en människa? Längd? Kroppsbyggnad? Vikt? Vad har hon på sig? Eller ska man ringa sjukhusen först? Jag ringer sonen som lyckas fixa fram ett hyfsat aktuellt fotografi som han skickar över.

Jag gör ett sista försök och ringer på hennes fasta telefon. Och hon svarar:

– Jag är hemma. Och dricker glögg.

Hon berättar att hon varit på landet. Jag säger att hon varit borta väldigt länge, att det är mörkt ute och att både min bror och jag har varit oroliga.

– Det var väl roligt att ni varit det som omväxling, svarar hon.

Hennes ord går som ett slag rakt in i solarplexus. Jag känner hur det knyter sig inom mig. För första gången under denna drygt två år långa resa vill jag bara skrika rakt ut åt henne (”… för i h–e fattar du inte hur oroliga vi är … du har ju för f–n gått vilse där ute i skogarna flera gånger de senaste åren, inbillat att du ska möta vargar, gått åt fel håll … för mindre än ett halvår sedan föll du och blev liggande hemma i ditt badrum fyra fem dagar, det var en ren slump att vi upptäckte dig … det är kallt och mörkt ute … det är klart att vi blir oroliga…”). Men jag sväljer (Lena får ta smällen senare när jag pratar med henne) och säger bara

– Det där hörde jag inte.

Vi växlar några ord om mötet (det har varit tråkigt) och den där klänningen som hon letat efter på nytt utan att hitta. Den fanns inte på vinden hemma heller, säger hon.

Vi avslutar. Jag ringer hemtjänsten och meddelar att hon är hemma nu. Messar min bror, Lena och sonen.

Jag ställer mig och diskar. Fast egentligen vill jag riva hela köket. Jag känner mig väldigt, väldigt upprörd.

Kommentarer

Hans O sa…
Hej Tom!
Vackra tankar om dig och din familj. Och framför allt dina föräldrar. Man börjar ju själv närma sig de där åldrarna. Vi har inte fått något napp om lägenhet till Lenas moster eller faster. Det är ont om hyresrätter i hela Uppsala och värst är det i centrala stan. Peo Österholm som har en bostadsrätt i närheten har den ute till försäljning men med det läget kostar den nog sina miljoner. Den ligger på Dragarbrunnsgatan, ovanför antikvariatet Röda Rummet, högst fem minuter från tåget. Peo har själv flyttat till Sickla. Det är närmare till alla hans spelningar. Olle jobbarr på radion i närheten av Röda Rummet.
Många hälsningar till er alla.!
Hans O

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Mörker

Idag skriver jag för hand i mörkret. Utländska myndigheter har ställt in betalningarna till bolaget som levererar vår ström. Man misstänker att bolaget, som kontrolleras av våra myndigheter, tar betalt av oss. Så nu har vi ingen el. Det hela började med att det utlystes fria allmänna val i vårt land. Vi gick man ur huse och röstade. Utländska valobservatörer sa att det var de mest demokratiska valen som genomförts i vår del av världen. Det var bara ett fel. Vi röstade bort den gamla, korrumperade regeringen och valde en ny. Det skulle vi inte ha gjort. Gränserna stängdes, biståndet upphörde. Våra män kan inte längre försörja sig. Nu sitter de på kaféerna och idisslar sin förtvivlan och ilska. Min son säger att han tänker gå med i motståndet. Jag vill inte att han ska dö. Han säger att han hellre dör än lever det här livet. Min förtvivlan är outsäglig. ”Gazas invånare förbannar Europa”, Svenska Dagbladet 21/8-07 Andra bloggar om Palestina .

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Uppdaterad 2026-02-06   Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på ...

Skilsmässa en väg till jämställdhet?

Mina föräldrar skilde sig när jag var ett par, tre år gammal. I bostadsbristens Stockholm i början av 1950-talet var det inte alltid så lätt att hålla ihop en nybildad familj, särskilt inte om man var ung förälder till ett inte helt planerat barn. Jag växte upp med min mamma och mormor. En del helger tillbringade jag hos farsan i Södertälje. Min glädje var stor när de gifte om sig – med varandra – då jag var åtta år. Vad har nu detta med den debatt som blossat upp i spåren av boken Happy, happy skilsmässa (Atlas 2011) att göra? Inget annat än att de flesta av oss har erfarenhet av skilsmässor, direkt eller indirekt. Om inte annat visar intensiteten i debatten det. Jag har varit gift i över 30 år men är ingen kärnfamiljskramare, människan och dess föregångare har genom årtusendena visat prov på otaliga typer av samlevnadsformer: gruppäktenskap, paräktenskap, patriarkat, matriarkat, klaner, stammar, bigami och monogami etc. (Lasse Berg skriver en del om det i sin Augustpris-nominerade Sk...