Fortsätt till huvudinnehåll

Knausgård, mannen, pappan, författaren

Jag skrev att jag undrade om jag någonsin läst en manlig författare som skrivit så kärleksfullt om sin familj och sina barn som Knausgård i hans böcker till sin dotter. Varför begränsa det manlig förresten? Men här har det sina poänger. Jag tänker på debatten om Kulturmannen, där Knausgård var med på ett hörn, både som anfallande och angripen. Här möter vi författaren och mannen som går upp mellan fyra och fem på morgonen och skriver några timmar innan han väcker barnen och lagar frukost. Han skjutsar och hämtar, från skola och fritidsaktiviteter. Han lagar mat och läser en stund för barnen när de lagt sig innan han går ut i skrivarstugan ytterligare några timmar. Hustrun Linda är periodvis sjuk och ligger i en av böckerna inlagd på sjukhus, men även sedan hon tillfrisknat verkar det mesta i Knausgårds liv kretsa kring skrivande, läsning och barnen.

Visst, vi konstruerar verkligheter när vi skriver, gör ett utsnitt, skapar oss en persona. Men nog liknar Knausgård en del män jag mött, trägna arbetare i kulturens trädgård, ofta med heltidsarbetande hustrur som ser till att det finns pengar till mat och att hyran kan betalas, medan mannen, kulturarbetaren, hämtar och lämnar barn, handlar, lagar mat och håller koll på barnens och familjens aktiviteter. Just så som livet gestaltade sig för Lena och mig när barnen var små och bodde hemma.
*
Böckerna är Om hösten, Om vintern, Om våren och Om sommaren (och bör nog läsas i den ordningen, vilket jag först inte gjorde). I små miniessäer tillägnade sin dotter redogör Knausgård i detalj för allt från Fågelsträck och Ögon till Termosar och Universums skapelse. En sorts lustfylld, men också allvarlig ”Så funkar livet” för en ny liten varelse. Allt varvat med dagboksanteckningar från livet i ett litet samhälle på den skånska landsbygden. Jag har svårt att släppa böckerna när jag läst klart. De roar mig mycket.

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...