Fortsätt till huvudinnehåll

En svart klänning. I sammet

Carina från hemtjänsten ringer vid lunchtid och berättar att min mor inte är hemma.
– Hon sa i morse att hon skulle åka ut till landet idag. Det var något hon skulle hämta.
Ut till landet? Så här års? Hjälp, vad har hon nu hittat på?

Jag ser framför mig en mörk, kall stuga i ett fritidshusområde en timmes färd med pendeltåg från Stockholm. Vattnet är avstängt. Buss ditupp går några gånger om dagen, till fots är det ett par kilometer genom skogen.

Dessutom är det min fars födelsedag. Han skulle ha fyllt 90 år just denna dag. Sist vi pratade sa hon att hon skulle till minneslunden i Skogskyrkogården idag, tända ett ljus och lägga en blomma.

Jag messar min bror som svarar att hon ringt min svägerska dagen innan och berättat vad hon tänkt göra. När han sen ringt tillbaka har hon inte svarat.
Suck. Jag tänker, att är hon inte tillbaka till middagen får vi sätta igång och efterlysa henne.

När jag varit inne på affären senare på eftermiddagen ser jag att hon ringt min telefonsvarare. Jag ringer upp. Hon är tillbaka hemma nu. Vi växlar några ord om min dotters stundande nedkomst, som hon har koll på. Hon säger att hon varit på landet.
– Gud vad jag har irrat idag.
Hon berättar att hon har tagit bussen från pendeltågsstationen men gått tillbaka genom skogen när hon skulle hem.
– Men skulle inte du till kyrkogården idag?
– Ja, nej, det får bli någon annan dag.
– Vad var det du skulle hämta? frågar jag.
När hon inte svarar upprepar jag frågan lite försiktigt.
– En svart klänning. I sammet. Men jag hittade den inte.
En svart klänning? I sammet? På landet? Jag försöker förgäves dra mig till minnes om jag någonsin sett henne bära någon sådan. Numera går hon mest klädd i en udda täckjacka, ett par röda mjukisbyxor och en vildmarkshatt, inköpt i Lappland.

Vi avslutar samtalet. Senare kollar jag med min bror och min hustru. Ingen vet med sig om att ha sett en sådan klänning.
*
På kvällen funderar jag över vilka till synes oemotståndliga krafter det är som kan få en människa att släppa allt och jaga ut till ett öde hus i skogen en kall marsdag för att leta efter … en svart klänning? Som ingen ens vet om den existerar.
Ja, vilka krafter är det som driver oss, bakom den sköra skärva av förnuft som vi navigerar med genom vardagen?

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...