Fortsätt till huvudinnehåll

Bodström och moralen

När det gäller halten teflon i sitt hudpansar kan Thomas Bodström nog bara mäta sig med Carl Bildt i vårt land

Som ledamot i styrelsen för pensionsbolaget Allra var han, tillsammans med Ebba Lindsö och andra ansvarig för att hundratals miljoner av pensionsspararnas pengar försvunnit ner i ägarnas fickor. När det började osa katt (dvs Svenska Dagbladet uppmärksammade bolaget) rusade han liksom Lindsö mot nödutgången. Mer smakfullt hade kanske varit att stanna och ta sitt ansvar, vilket Andres Cervenka påpekar i SvD 18 mars 2017. För detta sitt agerande fråntog regeringen följdriktigt Ebba Lindsö ordförandeposten i Sjätte AP-fonden. Thomas Bodström? Ja han belönas nu med landshövdingeposten i rikets största län.

Det är inte första gången Thomas Bodström visar prov på sitt eminenta civilkurage. När CIA, med regeringens goda minne, kidnappade två egyptier i vårt land 2001 och förde dem till tortyr och fängslande i Egypten tittade Bodström, som då var justitieminister, diskret åt annat håll. I efterhand har han smakfullt nog antytt att ansvaret den gången nog vara Anna Lindhs, död sedan länge. Lena Sundströms har nogsamt beskrivit allt i sin bok Spår.

Skulle jag av en händelse (Gud förbjude) hamna i någon av alla dessa tv-soffor som Bodström frekventerar skulle jag resa mig upp och gå. Och för en regering som kallar sig feministiskt är det en utnämningspolitik som ter sig en smula besynnerlig.

Kommentarer

Resa mig upp och gå – det skulle jag också göra.
Varför denne man nu utnämns till landshövding är motbjudande.

Läs mer

En enda gång om året…

Vitsippa, äppelblom, körsbärsblom, häggmispel, gullviva, hägg, kastanj och syren.

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...

De små stegens tyranni

Två artiklar i Dagens Nyheter (1/12-07) denna första helg i advent fångar min uppmärksamhet: Det engelska fastighetsbolaget Boultbee som i somras köpte tio av Stockholms stads inomhuscentra, bl.a. Ringen, Fältöversten och Skärholmens centrum har bestämt att inga politiska eller religiösa organisationer ska släppas in i bolagets gallerior. – Det är en kommerisiell yta för kommersiell aktivitet, inte för politisk eller religiös aktivitet, säger bolagets talesman till tidningen. Vårt alltid lika nöjda och glada borgarråd Kristina Alvendal (m) ser det inte som något demokratiproblem. – Det finns gott om andra allmänna platser i Stockholm stad där man kan ha både politiska kampanjmöten och religiösa sammankomster. Den som hastat över någon av de blåsiga parkeringsplatserna som omgärdar förorternas centrumbildnigarna är nog inte lika beredd att skriva under på det. ( DN 1/12-07) *** När Vårdval Stockholm införs försvinnet meddelarfriheten för anställda i privat verksamhet. Stoc...

Infödingarna ska uppfostras

Nyligen läste jag om en svensk missionär som var verksam i Södra Afrika i början av 1900-talet. Hans företrädare på posten hade förbjudit byns invånare att använda sin egen guds namn, deras traditionella danser betraktades som synd och de tvingades bära västerländska kläder. Följaktligen lyckades han endast omvända ett fåtal. Den nye missionären gick runt i byn, drack öl med hövdingen, lyssnade och lärde. Kristendomsundervisningen inledde han med en diskussion om tio guds bud i förhållanden till byns egen moralkodex. Till slut lät sig hela byn döpas (mest för att de gillade honom). Där den förres handlingar präglades av inställningen att infödingarna ska uppfostras, präglades den andre av inställningen att umgänget mellan kulturen måste bygga på ömsesidig respekt och förståelse. Jag tänker på det jag läst när konflikten om Lars Vilks Muhammedbild nu blossat upp på allvar. Jag är själv ateist. Finner tillvaron alldeles för rik för att kunna reduceras till en skapelse av en gud, om än al...