Idag skulle min far ha fyllt 90 år om inte mörkret sänkt sig över honom långt tidigare. Generna fanns där, båda hans föräldrar, min farmor och farfar, blev långt över 90. Men livet ville annorlunda; hans kvarlämnade dagböcker vittnar om längtan efter något annat än livet som tjänsteman på avdelningen för prissättningen av motordelar på Scania-Vabis i Södertälje. Livets svarta ironi, han som avskydde bilar och aldrig skaffade körkort i bilismens förlovade land: Folkhemmet. Varje morgon gick han upp, långt före oss andra, kokade sin gröt och gick eller cyklade sedan från Årsta till Södra station och tåget till Södertälje, med medhavd bok eller tidning. Varje morgon låg det en lapp med en liten hälsning eller dagsreflektion i tandborstmuggen.
Nej, livet ville inte att han fick bli den skrivande, läsande och drömmande människa han nog innerst inne ville. Men insändare blev det, mest mot alla bilvägar och broar som byggdes under rekordåren.
På äldre dagar när alkoholen tagit honom i sitt grepp återkom han gång på gång till hur en lärarinna en gång gjort sig lustig över en uppsats han skrivit i folkskolan:
”Med ett raskt kliv förflyttar vi oss så till Nordiska museet på Djurgården”, hade han skrivit.
”Jag skulle vilja se Stig ta ett raskt kliv från Strandvägen till Djurgården”, sa hon, kärringen. Skratt i klassen.
Så knäcker man en känslig själ.
Men inget kunde hindra honom från att föra intresset för musik och litteratur vidare till mig. Långt efter att jag lärt mig läsa kunde han fortfarande ligga bredvid mig i sängen på kvällarna och läsa högt ur någon bok. På lantstället i Vagnhärad hade vi högläsning när mörkret sänkt sig ute. På söndagarna gick vi långa skogspromenader. Han först, jag och min mor efter i gummistövlar.
När jag kom i tonåren följdes vi åt till biblioteket i Årsta, gick på konserter med Jan Johansson och andra av tidens storheter inom jazzen. Det var också han som visade mig vägen till den moderna 60-talslitteraturen med namn som PC Jersild, Stig Claesson, Sven Delblanc, Sven Lindqvist och Jan Myrdal (idel män, men Marianne Höök vet jag att han uppskattade).
Jag lärde mig också att en riktig karl tvättar sina skjortor och strumpor själv. Och när min bror föddes (jag var 16 år då) bytte han blöjor och vyssade till sömns lika mycket som någon annan. Långt in på kvällen kunde han dansa med den nyfödde i famnen till Frank Sinatra, Count Baisse eller Lars Gulin. Han älskade för övrigt att dansa.
Sista kvällen han levde satt jag på hans sjukrum på Dalens sjukhus och spelade en kassett med Lars Gulin som jag tagit med. Dagen efter var han borta.
Jag fick aldrig säga hur mycket han betytt för mig, därtill var hans sista decennier alltför mörka. Beröm och uppskattning klarade han inte heller; det var som om han inte ens för sig själv kunde erkänna att han kunde betyda något för någon annan. Och jag fick honom aldrig att gå med i någon Vietnam-demonstration. Någon kollektiv varelse var han inte. Snarare ekelöfsk i sin tro på den ensamma människan.
Nej, livet ville inte att han fick bli den skrivande, läsande och drömmande människa han nog innerst inne ville. Men insändare blev det, mest mot alla bilvägar och broar som byggdes under rekordåren.
På äldre dagar när alkoholen tagit honom i sitt grepp återkom han gång på gång till hur en lärarinna en gång gjort sig lustig över en uppsats han skrivit i folkskolan:
”Med ett raskt kliv förflyttar vi oss så till Nordiska museet på Djurgården”, hade han skrivit.
”Jag skulle vilja se Stig ta ett raskt kliv från Strandvägen till Djurgården”, sa hon, kärringen. Skratt i klassen.
Så knäcker man en känslig själ.
Men inget kunde hindra honom från att föra intresset för musik och litteratur vidare till mig. Långt efter att jag lärt mig läsa kunde han fortfarande ligga bredvid mig i sängen på kvällarna och läsa högt ur någon bok. På lantstället i Vagnhärad hade vi högläsning när mörkret sänkt sig ute. På söndagarna gick vi långa skogspromenader. Han först, jag och min mor efter i gummistövlar.
När jag kom i tonåren följdes vi åt till biblioteket i Årsta, gick på konserter med Jan Johansson och andra av tidens storheter inom jazzen. Det var också han som visade mig vägen till den moderna 60-talslitteraturen med namn som PC Jersild, Stig Claesson, Sven Delblanc, Sven Lindqvist och Jan Myrdal (idel män, men Marianne Höök vet jag att han uppskattade).
Jag lärde mig också att en riktig karl tvättar sina skjortor och strumpor själv. Och när min bror föddes (jag var 16 år då) bytte han blöjor och vyssade till sömns lika mycket som någon annan. Långt in på kvällen kunde han dansa med den nyfödde i famnen till Frank Sinatra, Count Baisse eller Lars Gulin. Han älskade för övrigt att dansa.
Sista kvällen han levde satt jag på hans sjukrum på Dalens sjukhus och spelade en kassett med Lars Gulin som jag tagit med. Dagen efter var han borta.
Jag fick aldrig säga hur mycket han betytt för mig, därtill var hans sista decennier alltför mörka. Beröm och uppskattning klarade han inte heller; det var som om han inte ens för sig själv kunde erkänna att han kunde betyda något för någon annan. Och jag fick honom aldrig att gå med i någon Vietnam-demonstration. Någon kollektiv varelse var han inte. Snarare ekelöfsk i sin tro på den ensamma människan.
Kommentarer