Fortsätt till huvudinnehåll

Hans Alfredson och tiden

Så var de borta alla ur det ursprungliga Svenska Ord-gänget: Hasse, Tage, Gösta, Monica Z, Lena Nyman och med dem ett stycke svensk efterkrigs- och kulturhistoria.

Många har redan skrivit och talat om Hans Alfredson och den osannolika bredden i hans gärning, som jag tror resultatet av ett medvetet växelbruk mellan olika uttrycksformer och det regelbundet pausade samarbetet med parhästen Tage Danielsson, också han med ett eget skapande vid sidan av. Lägg därtill en hög lägstanivå och, liksom hos Monty Python, den grundläggande bildning en akademisk utbildning förr kunde ge.

Nej, medan jag ser ett hafsigt hopkommet minnesprogram på SvT tänker jag på Hasse Alfredson och tiden. Vi glömmer lätt, när vi idag nostalgiskt drömmer oss tillbaka, vilket auktoritärt samhälle Folkhemssverige en gång var. Myndigheter som reglerade våra liv i detalj, kyrkan fortfarande en stark maktfaktor i samhället, socialdemokratins 40-åriga maktinnehav, korporatismen (Staten och kapitalet). Och om inte det räckte, Säpo och IB som höll ögonen på alla som kunde misstänkas för något otillbörligt.

När Hans Alfredson och Tage Danielsson fann varandra i början av 1960-talet svepte en frihetsvind över världen, med koloniernas frigörelse i spåren av andra världskriget, med en frihetslängtan som letade sig ut till en städerska i Karlskoga (Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink), till gruvorna i Malmfälten, till kvinnorna, studenterna och arbetarna. I allt detta var Hasse och Tage och Svenska Ord en del. Något som de visade redan i den första Gröna hund-revyn med sketcher som den om pastor Jansson (”Livet är som en påse) och ”Du gamla du fria” i csardas-takt (om romer och integration, lika aktuell idag som då), fram till den jävulska satiren mot Olof Palme och de andra partiledarna i ”2:15 för mjölken” (”Det hade jag ingen aaaning om”) inför folkomröstningen om kärnkraften 1980. De skapade ord och talesätt som lever än idag. Med humor, värme och skärpa pickade de på fundamentet till det gamla, mindre akademiska och mer folkkära än till exempel Monty Python.

Att de och hela Svenska Ord inte bara slog in redan öppna dörrar visade de genom sin medverkan vid IB-galan 1973 på gamla Riksdagshuset till stöd för de fängslade IB-avslöjarna Jan Guillou och Peter Bratt. Här talar vi inte om en varumärkesbyggande medverkan på någon välmenande gala. Det var ett statement som hördes.

Att friheten sedan blev ”valfrihet” och att den detaljstyrning som idag drabbar många i arbetslivet bär stora likheter med de 31 teser gruvarbetarna i Kiruna och Malmberget satte sig i protest emot 1969; att det ur allt det antiauktoritära reste sig något minst likt auktoritärt är en annan historia, som vi alla bär ett gemensamt ansvar för och är inget vi kan lasta Hasse och Tage för.

Men det vi kan minnas är att den som får skrattarna på sin sida har större chans att vinna. I alla fall för stunden.

Tack Hasse, för allt.

Kommentarer

Bra att du kommer igång igen, Tom. Din kunniga röst behövs. Angående Hasse tycker jag att Greider hade fel när han i ETC kallade honom "progressiv borgare" eller nåt i den stilen. Så vitt jag kan minnas ställde Hasse alltid upp på de viktiga grejerna. När vi ringde om IB-galan i gamla riksdagshuset sa han genast ja.

Trettio år senare föll det på min lott att fråga om han ställde upp på "Svenska trupperna ut ur Afghanistan". Svar: Om du inte tycker jag är för gammal, så....

Däremellan intervjuade jag honom som Skansenchef. Han skrattade hjärtligt när han hittade något roligt i mina tafatta frågor.

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Frilansredaktören

Ibland har jag fått frågan: ”Vad gör en förlagsredaktör?” Jag brukar svara: ”In i ena ändan kommer en bunt papper med mer eller mindre färdigskrivna texter och ut i den andra ändan ska det komma en bok. Redaktörens uppgift är att lotsa arbetet längs hela eller delar av vägen. Det kan vara språkgranskning, faktakoll, formgivning och tryckerikontakter.” Till mina filosofiska vänner brukar jag säga att förlagsredaktörens är ett samtalsyrke med tre poler: upphovsmannen, förlagsredaktören och texten. Vilket ibland kan vara nog så knepigt. En förläggare har entusiastiskt antagit ett manus för publicering, sen är det min uppgift att hitta och påvisa fel och oklarheter. Samtidigt ska jag upprätthålla en förtroendefull relation med upphovsmannen. Redaktörens uppgift är att likna vid en barnmorskas.* * Sommaren 1980 hade jag slutat på Ordfronts förlag och var barnledig under hösten med sonen. Jag hade beslutat mig för att pröva på tillvaron som frilans. Jag fick mitt första uppdrag av Ebbe Carl...

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på kyrkor. Det var fortfarande ...

Hur jag blev den jag blev: ”Är det du som är filosofen?”

– Är det du som är filosofen? En kille i tjugoårsåldern kommer insläntrande i den lilla möteslokalen i biblioteket i Hagsätra. Vi är ett tiotal personer som samlats till månadens filosofikafé. Ämnet för kvällen, som deltagarna själva valt, är ”Finns Gud?” – Nej, svarar jag, det är ni som är filosoferna. * Arbetsbördan som ansvarig och mädchen für alles på Folket i Bild hade till slut blivit för stor. Vi hade också sålt vårt hus där vi bott 18 år och flyttat till en lägenhet i Hammarby Sjöstad. Hela tillvaron var i gungning och jag blev sjukskriven för utmattningsdepression. Jag började också gå på samtal hos en psykoterapeut. Efter att ha klarat av det obligatoriska utforskandet av barndomen och en del kbt-övningar kom våra samtal att handla om mycket annat. Hon hade en bakgrund inom näringslivet och vi samtalade om relationer, behovet av balans i tillvaron och mina ”affärsplaner”. Jag började inse att vi i vår kultur gärna sjukdomsförklarar många av de kriser som hör livet till. Därfö...