Fortsätt till huvudinnehåll

Hans Alfredson och tiden

Så var de borta alla ur det ursprungliga Svenska Ord-gänget: Hasse, Tage, Gösta, Monica Z, Lena Nyman och med dem ett stycke svensk efterkrigs- och kulturhistoria.

Många har redan skrivit och talat om Hans Alfredson och den osannolika bredden i hans gärning, som jag tror resultatet av ett medvetet växelbruk mellan olika uttrycksformer och det regelbundet pausade samarbetet med parhästen Tage Danielsson, också han med ett eget skapande vid sidan av. Lägg därtill en hög lägstanivå och, liksom hos Monty Python, den grundläggande bildning en akademisk utbildning förr kunde ge.

Nej, medan jag ser ett hafsigt hopkommet minnesprogram på SvT tänker jag på Hasse Alfredson och tiden. Vi glömmer lätt, när vi idag nostalgiskt drömmer oss tillbaka, vilket auktoritärt samhälle Folkhemssverige en gång var. Myndigheter som reglerade våra liv i detalj, kyrkan fortfarande en stark maktfaktor i samhället, socialdemokratins 40-åriga maktinnehav, korporatismen (Staten och kapitalet). Och om inte det räckte, Säpo och IB som höll ögonen på alla som kunde misstänkas för något otillbörligt.

När Hans Alfredson och Tage Danielsson fann varandra i början av 1960-talet svepte en frihetsvind över världen, med koloniernas frigörelse i spåren av andra världskriget, med en frihetslängtan som letade sig ut till en städerska i Karlskoga (Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink), till gruvorna i Malmfälten, till kvinnorna, studenterna och arbetarna. I allt detta var Hasse och Tage och Svenska Ord en del. Något som de visade redan i den första Gröna hund-revyn med sketcher som den om pastor Jansson (”Livet är som en påse) och ”Du gamla du fria” i csardas-takt (om romer och integration, lika aktuell idag som då), fram till den jävulska satiren mot Olof Palme och de andra partiledarna i ”2:15 för mjölken” (”Det hade jag ingen aaaning om”) inför folkomröstningen om kärnkraften 1980. De skapade ord och talesätt som lever än idag. Med humor, värme och skärpa pickade de på fundamentet till det gamla, mindre akademiska och mer folkkära än till exempel Monty Python.

Att de och hela Svenska Ord inte bara slog in redan öppna dörrar visade de genom sin medverkan vid IB-galan 1973 på gamla Riksdagshuset till stöd för de fängslade IB-avslöjarna Jan Guillou och Peter Bratt. Här talar vi inte om en varumärkesbyggande medverkan på någon välmenande gala. Det var ett statement som hördes.

Att friheten sedan blev ”valfrihet” och att den detaljstyrning som idag drabbar många i arbetslivet bär stora likheter med de 31 teser gruvarbetarna i Kiruna och Malmberget satte sig i protest emot 1969; att det ur allt det antiauktoritära reste sig något minst likt auktoritärt är en annan historia, som vi alla bär ett gemensamt ansvar för och är inget vi kan lasta Hasse och Tage för.

Men det vi kan minnas är att den som får skrattarna på sin sida har större chans att vinna. I alla fall för stunden.

Tack Hasse, för allt.

Kommentarer

Bra att du kommer igång igen, Tom. Din kunniga röst behövs. Angående Hasse tycker jag att Greider hade fel när han i ETC kallade honom "progressiv borgare" eller nåt i den stilen. Så vitt jag kan minnas ställde Hasse alltid upp på de viktiga grejerna. När vi ringde om IB-galan i gamla riksdagshuset sa han genast ja.

Trettio år senare föll det på min lott att fråga om han ställde upp på "Svenska trupperna ut ur Afghanistan". Svar: Om du inte tycker jag är för gammal, så....

Däremellan intervjuade jag honom som Skansenchef. Han skrattade hjärtligt när han hittade något roligt i mina tafatta frågor.

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...