Så var de borta alla ur det ursprungliga Svenska Ord-gänget: Hasse, Tage, Gösta, Monica Z, Lena Nyman och med dem ett stycke svensk efterkrigs- och kulturhistoria.
Många har redan skrivit och talat om Hans Alfredson och den osannolika bredden i hans gärning, som jag tror resultatet av ett medvetet växelbruk mellan olika uttrycksformer och det regelbundet pausade samarbetet med parhästen Tage Danielsson, också han med ett eget skapande vid sidan av. Lägg därtill en hög lägstanivå och, liksom hos Monty Python, den grundläggande bildning en akademisk utbildning förr kunde ge.
Nej, medan jag ser ett hafsigt hopkommet minnesprogram på SvT tänker jag på Hasse Alfredson och tiden. Vi glömmer lätt, när vi idag nostalgiskt drömmer oss tillbaka, vilket auktoritärt samhälle Folkhemssverige en gång var. Myndigheter som reglerade våra liv i detalj, kyrkan fortfarande en stark maktfaktor i samhället, socialdemokratins 40-åriga maktinnehav, korporatismen (Staten och kapitalet). Och om inte det räckte, Säpo och IB som höll ögonen på alla som kunde misstänkas för något otillbörligt.
När Hans Alfredson och Tage Danielsson fann varandra i början av 1960-talet svepte en frihetsvind över världen, med koloniernas frigörelse i spåren av andra världskriget, med en frihetslängtan som letade sig ut till en städerska i Karlskoga (Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink), till gruvorna i Malmfälten, till kvinnorna, studenterna och arbetarna. I allt detta var Hasse och Tage och Svenska Ord en del. Något som de visade redan i den första Gröna hund-revyn med sketcher som den om pastor Jansson (”Livet är som en påse) och ”Du gamla du fria” i csardas-takt (om romer och integration, lika aktuell idag som då), fram till den jävulska satiren mot Olof Palme och de andra partiledarna i ”2:15 för mjölken” (”Det hade jag ingen aaaning om”) inför folkomröstningen om kärnkraften 1980. De skapade ord och talesätt som lever än idag. Med humor, värme och skärpa pickade de på fundamentet till det gamla, mindre akademiska och mer folkkära än till exempel Monty Python.
Att de och hela Svenska Ord inte bara slog in redan öppna dörrar visade de genom sin medverkan vid IB-galan 1973 på gamla Riksdagshuset till stöd för de fängslade IB-avslöjarna Jan Guillou och Peter Bratt. Här talar vi inte om en varumärkesbyggande medverkan på någon välmenande gala. Det var ett statement som hördes.
Att friheten sedan blev ”valfrihet” och att den detaljstyrning som idag drabbar många i arbetslivet bär stora likheter med de 31 teser gruvarbetarna i Kiruna och Malmberget satte sig i protest emot 1969; att det ur allt det antiauktoritära reste sig något minst likt auktoritärt är en annan historia, som vi alla bär ett gemensamt ansvar för och är inget vi kan lasta Hasse och Tage för.
Men det vi kan minnas är att den som får skrattarna på sin sida har större chans att vinna. I alla fall för stunden.
Tack Hasse, för allt.
Många har redan skrivit och talat om Hans Alfredson och den osannolika bredden i hans gärning, som jag tror resultatet av ett medvetet växelbruk mellan olika uttrycksformer och det regelbundet pausade samarbetet med parhästen Tage Danielsson, också han med ett eget skapande vid sidan av. Lägg därtill en hög lägstanivå och, liksom hos Monty Python, den grundläggande bildning en akademisk utbildning förr kunde ge.
Nej, medan jag ser ett hafsigt hopkommet minnesprogram på SvT tänker jag på Hasse Alfredson och tiden. Vi glömmer lätt, när vi idag nostalgiskt drömmer oss tillbaka, vilket auktoritärt samhälle Folkhemssverige en gång var. Myndigheter som reglerade våra liv i detalj, kyrkan fortfarande en stark maktfaktor i samhället, socialdemokratins 40-åriga maktinnehav, korporatismen (Staten och kapitalet). Och om inte det räckte, Säpo och IB som höll ögonen på alla som kunde misstänkas för något otillbörligt.
När Hans Alfredson och Tage Danielsson fann varandra i början av 1960-talet svepte en frihetsvind över världen, med koloniernas frigörelse i spåren av andra världskriget, med en frihetslängtan som letade sig ut till en städerska i Karlskoga (Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink), till gruvorna i Malmfälten, till kvinnorna, studenterna och arbetarna. I allt detta var Hasse och Tage och Svenska Ord en del. Något som de visade redan i den första Gröna hund-revyn med sketcher som den om pastor Jansson (”Livet är som en påse) och ”Du gamla du fria” i csardas-takt (om romer och integration, lika aktuell idag som då), fram till den jävulska satiren mot Olof Palme och de andra partiledarna i ”2:15 för mjölken” (”Det hade jag ingen aaaning om”) inför folkomröstningen om kärnkraften 1980. De skapade ord och talesätt som lever än idag. Med humor, värme och skärpa pickade de på fundamentet till det gamla, mindre akademiska och mer folkkära än till exempel Monty Python.
Att de och hela Svenska Ord inte bara slog in redan öppna dörrar visade de genom sin medverkan vid IB-galan 1973 på gamla Riksdagshuset till stöd för de fängslade IB-avslöjarna Jan Guillou och Peter Bratt. Här talar vi inte om en varumärkesbyggande medverkan på någon välmenande gala. Det var ett statement som hördes.
Att friheten sedan blev ”valfrihet” och att den detaljstyrning som idag drabbar många i arbetslivet bär stora likheter med de 31 teser gruvarbetarna i Kiruna och Malmberget satte sig i protest emot 1969; att det ur allt det antiauktoritära reste sig något minst likt auktoritärt är en annan historia, som vi alla bär ett gemensamt ansvar för och är inget vi kan lasta Hasse och Tage för.
Men det vi kan minnas är att den som får skrattarna på sin sida har större chans att vinna. I alla fall för stunden.
Tack Hasse, för allt.
Kommentarer
Trettio år senare föll det på min lott att fråga om han ställde upp på "Svenska trupperna ut ur Afghanistan". Svar: Om du inte tycker jag är för gammal, så....
Däremellan intervjuade jag honom som Skansenchef. Han skrattade hjärtligt när han hittade något roligt i mina tafatta frågor.