Tankar i trappen

Ensam en kväll i stan ser jag Tjuvheder – av flera vänner omnämnd som förra årets bästa svenska film . Och visst är den bra. Nervig, mörk – inget tjafs eller ”rövar”-romantik. Malin Vulcano är briljant i huvudrollen som överlevaren Minna; Jan Mattssons skurk Christer Korsbäck skulle jag inte vilja ha några ouppklarade affärer med; men framför allt fastnar jag för Lou Kappis Katja, undersköterskan som nu hamnat på samhällets botten, hennes skörhet och längtan efter sonen, nu placerad i fosterhem. Och insikten som sakta växer fram om hur trasig hon faktiskt är. Och det är här som avgrunden öppnar sig. Jag tänker på alla som alkoholen tagit i min familj, jag tänker på min gamle vän som nu sitter bland a-lagarna vid Hornstull; jag tänker på vänskaper som dunstat bort i alkoholdimmorna, jag tänker på Lasse, Sten och de andra från högstadiet i Årsta som gick ner sig i hasch- och mellanölsruset på 1960-talet; jag tänker på mina egna barn och deras klasskamrater i förorten: en död i överdos ...

Nils Schwartz var inte bara en litteraturkritiker av rang. När Sveriges regering någon gång i mitten av 1980-talet beslöt att terroriststämpla och utvisa nio kurder till Turkiet var Nils vid sidan av Jan Guillou de enda som tog upp frågan i de stora medierna. Nils på Expressens kultursida och Jan i tv-programmet Rekordmagasinet. Bakgrunden var mordet på en avhoppad PKK-sympatisör i Uppsala i juni 1984. En person greps och dömdes för dådet. Säpo bestämde sig för att det var en intern uppgörelse och pekade ut ett antal förmodade PKK-are (bl.a. en blomsterförsäljare i Eskilstuna) som medhjälpare. Åklagaren beslöt att lägga ned förundersökningen eftersom varje form av bevis saknades. Säpo gick då till regeringen som beslöt att stämpla nio av dem som terrorister och utvisa dem enligt terroristparagraferna i utlänningslagen. Men då de utpekade inte kunde utvisas eftersom de riskerade dödsstraff i militärdiktaturens Turkiet belades de med reseförbud och anmälningsplikt. Ingen av dem fick ...

Att resa svär mot allt jag sätter värde på livet: Lugn, trygghet och rutiner. Att ligga hemma på soffan i tystnaden med en bok, frukosten vid bordet i mitt lilla kök ut mot Ringvägen, morgonpromenaden längs Årstaviken. Ändå utsätter jag mig för detta, en eller två gånger om året. Kastar mig ut i det okända, gärna bara med en flygbiljett och, möjligen, första natten bokad på något hotell. Första dygnet är värst, cold turkey , trygghetsnarkomanens avgiftning står inte heroinistens efter. Sen brukar det lugna sig. Men blir jag flera nätter på samma ställe boar jag gärna in mig, skaffar nya rutiner med utflykter, middagsvila på hotellet, en sen middag ute osv. Tur nog har jag sällskap med en van resenär, gatusmart, med koll på restauranger, hotell och shopping. Själv försöker jag läsa in mig på sevärdheter och utflyktsmål och, om vi hyrt bil, vara chaufför. Förenas gör vi i det gemensamma intresset att sitta på kafé och studera gatulivet, alltmedan eftermiddagen övergår i kväll. Sen, när...

Plötsligt en dag fyller jag 65 år. En gång i tiden en milstolpe med avtackning efter ett långt arbetsliv, medalj och förhoppningsvis en pension att leva på. Och tid att äntligen ägna sig åt det man velat göra, hela livet. Själv har jag haft turen att ha ett yrke som också varit ett intresse och som jag kan fortsätta med så länge jag vill och kan. Och mina tjänster efterfrågas, förstås. Baksidan, efter ett liv som egenföretagare, är en pension som är ett skämt, om man nu är en vän av svart humor. Nej, åren i almanackan betyder inte så mycket. Aldrig har jag känt mig så gammal som när jag fyllde 30. Vi hade fått vårt första barn. Allt kändes färdigt och inrutat. Ungdomen var definitivt över. Men också det vemodet tonade bort. Eller när vårt första barnbarn kom och någon frågade hur det kändes att vara farfar. Och jag insåg att jag nog aldrig skulle få se dem bli vuxna och bilda familj. Nu fylls jag av värme och glädje när de små kommer (”Moffa, visa sak”), ritar en teckning åt mig elle...

Fredagsmys i majsolen  * Jag läser Agneta Klingspors Går det åt helvete ska jag ändå dö (Atlas 2015) och tänker på det jag skrev om att fylla 65. Visst är åldrandet hos Klingspor också mentalt (hon kommer på sig själv med att stå i badrummet med ett mjölkpaket i handen och undra ”Vad gör jag här?”), men framför allt är det kroppsligt. ”Allt faller”, konstaterar hon; hud, bröst, haka, mage dras enligt tyngdkraftens obönhörliga järnlag neråt. I skarp kontrast mot den unga kroppens uppåt- och framåtgående rörelse som hon fortfarande kan minnas den. Kanske är det fysiska åldrandet mer påtagligt för kvinnan, vars kropp granskats och bedömts (inte minst av det inre ögat) alltsedan tidiga tonår. Lena säger att det är orättvist att män ofta har snyggare ben än kvinnor, när vi börjar komma upp i åren. Visst kan jag reta mig på den där onödiga valken runt midjan på en annars hyfsat smärt kropp. Men mest handlar det om att vilja behålla spänst och rörlighet. När jag i höstas hade probl...

Historien med Yasir Kahn som inte ville ta en kvinnlig tv-journalist i hand lämnar mig ingen ro. Förutsatt att det är sant som han säger , att det är för intimt att ta en person av motsatt kön i hand om hon inte tillhör den närmaste familjen, och att det alltså inte är ett uttryck för ringaktning (”du är mindre värd för att du är kvinna”). Nyckelordet är just intimitet – ”(känsla av) personlig närhet och förtrolighet”. För visst finns det gränser för hur nära varandras kroppar vi tillåter oss att vara även i vårt fördomsfria land. Varför har vi annars separata omklädningsrum för kvinnor och män, bastur, toaletter? För 30 år sedan solade och badade var och varannan kvinna topless. Hur många kvinnor ses utan överdel på badstränderna idag? Går vi ännu längre tillbaka var korta kjolar något otänkbart. Idag kan de vara kortare än kort. Män i shorts i city? Otänkbar förr, vardagsmat idag. Och den du förr tog i hand förutsätts du idag krama även om ni är blott ytligt bekanta. Så visst förän...

En kväll på landet ser vi Thelma och Louise , inspirerade av radions Stil som ägnat ett helt program om filmen från 1991. Av någon anledning har ingen av oss sett den tidigare. Den är bra, på det sätt som stora Hollywood-produktioner kan vara när de är som bäst: rapp dialog, bra musik, lysande rollprestationer och storslagna miljöer. Och, inte minst, filmen har fortfarande mycket att säga om kvinnors liv och villkor och om förhållandet mellan könen. (Att anmäla en man dansat med hela kvällen för våldtäkt är väl på många håll lika lönlöst nu som då.) Men det jag tänker på är slutet. Istället för att låta sig infångas trampar Louise (i Susan Sarandons gestaltning) gasen i botten på sin Ford Thunderbird och de far ut över Grand Canyon. Där fryser bilden. För det har man fått kritik. För kvinnorna finns ingen frihet, bara nederlag har det hetat. (I ett citat i radioprogrammet försvarar sig filmens producent med att slutet kan tolkas symboliskt: man ser aldrig att de kraschar, de kanske f...

Hur ofta händer det att man köper en bok av ren slump? Eller bara för att den är snygg? Jag sneglade på Beata Arnborgs biografi över Kerstin Thorvall, Uppror i skärt och svart , redan häromåret, när den var utvald i Svensk Bokkonst. Annika Lyths formgivning förenar den klassiska typografins enkla skönhet med ett modernt och fräckt tilltal, där de djuprosa anfangerna står ut som kraftfulla utropstecken, dessutom vackert illustrerad med många av Thorvalls egna teckningar. I februari får jag så tag på boken på rean. Jag börjar läsa, och blir fast. Arnborg lyckas att med inlevelse och respekt skildra en människa som är ”större än livet”; och då inte bara föremålet för biografin, utan alla i hennes närhet: barn, familj, vänner och kollegor. Här möter vi den produktiva, disciplinerade yrkeskvinnan: författaren, med ett par, tre böcker i vitt skilda genrer (barn, ungdom, skönlitteratur, fack) årligen; krönikören; illustratören och debattören, som under hela sitt liv skrev om allt, från kv...

När Ivar var drygt ett år fick han ett nytt intresse. Det väckte också min nyfikenhet på dessa mänskliga vägar. Upp. Och ner

Säpos årsrapport 2015, offentliggjord under stort mediepådrag i fredags, lämnar en del frågor efter sig. Inte bara för att den omtalade 22-åringen som greps och sedan släpptes lämnas okommenterad. (”Vi har pratat om det här vid många tillfällen”, säger chefsanalytiker Lari Nyroos enligt SvD (18/3) . Kanske det, men vad har man sagt? Har någon fått en förklaring till det tumult som utbröt? Och vad som gick snett?) Men det är när Säpo beskriver det inrikes opinionsläget som det isar till. Det gäller förstås förhållandet till det som förr hette det ”främmande makt”. Men nu liksom på Sven Hedins tid pekas fienden ut i klartext: ”Säkerhetspolisens bild är att Ryssland genom offentliga uttalanden har försökt påverka Sveriges säkerhetspolitiska vägval. Liknande propaganda sprids också i sociala medier i Sverige. Samma felaktiga, förvrängda och förvanskade budskap som sprids genom den offentliga propagandan sprids här. Syftet är att få ut proryska budskap och att skapa splittring i samhäl...

Jag läser antologin Farfars gamla käpp som Uppsalaavdelningen ställt samman med berättelser från arbetet med Folket i Bild och tänker: Var är brudarna? Lill Sjöström och Kerstin Käll bidrar med läsvärda texter, men i övrigt är den manliga dominansen slående. Jag hade själv köpt en andel i tidningen vid starten tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och båda systrar. Och som jag minns det bars tidningen under det första årtiondet upp av kvinnorna, inte bara i det centrala arbetet (ordförande, organisation, expedition och periodvis redaktion) utan också i lokalavdelningarna. Medan karlarna ägnade sig åt det fackliga och (riktiga?) politiska arbetet var det kvinnorna (och en och annan lärare eller bibliotekarie av manskön) som bar upp FIB-arbetet i städer som Nässjö, Kiruna och Göteborg. Det där ändrades när 1970-talet gick över i 80-tal. SKP föll samman och FiB/K blev attraktivt för en del av de hemlösa männen. Så, vart kvinnorna tog vägen? Många av oss var i den åldern då man...

FiB/Kulturfronts Uppsalaavdelning har ställt samman en liten antologi med texter om arbetet med Folket i Bild/Kulturfront. De som bidragit är sådana som varit med, mest från de första årtiondena men också några yngre. Själv har jag valt att skriva om tidningens lyrikgrupp där jag ingick under några år som ung aktivist på 1970-talet; dels för att det säger en del om tiden och tidningens inriktning då, dels för att jag tycker att dess arbetsformer förtjänar ett mer nyanserat eftermäle än det som givits i olika memoarer och andra texter. På ett personlig plan kom också tiden i lyrikgruppen, och senare i tidningens novellgrupp, att bli bestämmande för mitt val av framtida yrke: förlagsredaktör. Det här är min text:  Svenska folket skriver dikter. Vi skriver om kärlek, natur, jobb och politik. En del dikter får melodier och sjungs eller rappas fram, annat hamnar i skrivbordslådan, men en inte så föraktlig del landar hos landets tidningsredaktioner. Folket i Bild/Kulturfront var när ti...

Beate Grimsruds bok ( En dåre fri ) får mig att fundera över vad som är en människas personlighet, identitet, och medvetandets roll i våra liv. Det är ju trots allt det som upplöses vid ett psykosgenombrott. De flesta människor romanens huvudperson Eli möter på mentalsjukhusets slutna avdelningar är mycket trasiga och mycket tragiska gestalter. Eller som Grimsrud säger i en intervju : ”Alla kreativa människor har ett visst mått av galenskap. Men alla galna människor är inte kreativa.” * Nej, inte kan Torbjörn Tännsjös och Johan Frostegårds inlägg i Dagens Nyheter om medicinsk etik i spåren av KI-skandalen göra någon människa glad. Mest betalt för gammal ost och knivhugg i ryggen, tycks det mig. Båda har sina poänger, men vad tjänar Tännsjös nedsättande personomdömen till? Och varför måste alla som sysslar med medicinsk etik plötsligt dela Frostegårds i och för sig sympatiska övertygelser. Är det inte de olika uppfattningar som var poängen med ett rådgivande organ? Den här diskussion...

Jag hade kört buss den kvällen, Norra Roslagen, kommit hem sent och lagt mig att sova. Vi hade ont om pengar de åren och jag extraknäckte, vid sidan av frilansjobbet, i mitt gamla yrke. Men det var lördagmorgon, Lena gick ut och köpte en tidning i tobaksaffären nere på hörnet Karlbergsvägen–Norra Stationsgatan. Plötsligt står hon i ytterdörren och håller upp förstasidan: ”Olof Palme död. Skjuten i natt”. Sen såg vi på tv resten av dagen. På kvällen var vi bortbjudna. En vän i Björkhagen som fyllde jämnt. Några år senare kontaktade en kurdisk aktivist oss i den lokala FiB-avdelningen. Han hade efter ett mord i Uppsala blivit stämplad som terrorist och belagts med anmälningsplikt hos polisen och förbjudits att lämna Haninge kommun. Vi ordnade ett möte och det blev starten på några år av intensivt opinionsarbete för att han och hans olycksbröder skulle få sin sak rättsligt prövad. Så inledde min gamle uppdragsgivare Ebbe Carlsson med justitieministerns välsignelse sina privatspaningar s...

Jag har börjat låna e-böcker. Alla de där böcker man tänkt sig att man ska/vill/borde läsa, men inte kommit sig för att skaffa. Nu finns de här, ute i skogen under Lenas konvalescens, bara några knapptryckningar bort; främst romaner, sådana som jag bara läser en gång och inte har lust eller råd att köpa (till skillnad mot min hustru läser jag, numera, ogärna pocketböcker). Dessutom vill jag inte fylla lägenheten i Stockholm med fler böcker. På så vis kom jag sent omsider att läsa Beate Grimsruds prisbelönta roman En dåre fri från 2010. Det är en fantastisk bok. Har någon tidigare litterärt, inifrån lyckats skildra vad som händer med en människa vid ett psykosgenombrott? Hur det är att styras av olika röster. Hur fönstret i ett sovrum på sjunde våningen kan upplevas som ett dödligt hot. Eller ett broräcke? Och hur livet ter sig på en sluten avdelningen, inte som i Gökboet eller hos Anna Odell, utan även med gråskalorna. Bokens huvudperson Eli fungerar, mellan sjukdomsskoven, tämlige...

Samtidigt som nyheten att forskarna kunnat påvisa närvaro av gravitationsvågor kablas ut slumpar det sig så att jag redigerar översättningen av en bok om universum. Där läser jag om de pionjärer, ofta långt mindre namnkunniga än Einstein, som tidigt förutsåg bl.a. förekomsten av mörk materia: Teoretiska fysiker har alltid en obehaglig känsla av att det de håller på med kanske bara är science fiction. Oavsett hur briljant eller kreativ en viss idé är, så kanske det visar sig att världen helt enkelt inte är beskaffad på det sättet. Man måste också ha mycket tur för att träffa rätt. De flesta bra idéer visar sig vara fel – när nya data kommer in måste de helt enkelt kasseras. De personer som drog upp riktlinjerna för kosmologin dog innan deras teorier kunde bekräftas. Men faktum är att de hade alldeles rätt. Jag tänker att kosmolog, eller astrofysiker, måste vara det ensammaste av alla yrken, att sitta ett helt liv och titta ut i den svarta rymden, eller inne på sin kammare och räkna, oc...

En kväll kommer Palestina till östra Gotland. Östergarns kulturförening visar den palestinska filmen Salongen . Vi är ett femtiotal som tagit plats i den gamla bygdegården . Filmen utspelar sig bland en grupp kvinnor på en frisersalong i Gaza. I dag finns det el så att ägaren och hennes medhjälpare kan göra sitt jobb. Någon ska gifta sig ikväll, en annan ska snart föda. En är djupt religiös. En lite äldre kvinna målar läpparna röda, förväntansfull inför ett möte; hon frågar i förbigående en yngre hur gammal hon tror att hon är. Utanför på gatan pågår kriget. I männens värld. Männens krig. Någon har stulit ett lejon från maffian och nu ska det göras upp. Våldsamheterna trappas upp. Stämningen inne i salongen är förtätad. Replikerna är snabba, ibland vassa. Nerverna är på ytan. Mobiltelefoner som linor till världen utanför: väninnorna, männen, familjen. Hos var och en anar man ett eget öde, som om varje kvinna var en novell. När halva filmen gått är det paus. En tradition som lev...

En replik i Tomas Lerners intervju med Johan Frostegård ( ”Risken är att dödshjälp kan bli en lönsam affär” ) får mig att fundera. Frostegård beskriver hur hans engagemang i frågan om dödshjälp väcktes av en artikel där filosofen Torbjörn Tännsjö tog ställning för att svårt sjuka som ville dö skulle få hjälp att avsluta livet. – Tännsjö tvingade mig och andra läkare att fundera igenom den här viktiga etiska frågan och att ta en personlig ställning. Själv kom jag snart fram till att dödshjälp strider mot den läkaretik jag står för, säger Johan Frostegård. Min egen inställning i frågan har jag skrivit om tidigare . Men hur många är vi i dag, handen på hjärtat, som kan uttrycka respekt för en annan människas åsikt samtidigt som vi kommer fram till en rakt motsatt slutsats?

Jag träffade Bodil Malmsten endast vid ett tillfälle. Det var någon gång i slutet av 80-talet. Folket i Bild hade författarafton på Strindbergssalen (numera Intima teatern) vid Norra Bantorget i Stockholm. Nils Granberg ansvarade för programmet. Jag skulle säga några ord som inledning och presentera författarna. Vi var båda rätt nervösa. Bodil kom, hälsade och frågade om Lars Forssell, en annan av de medverkande författarna, hade kommit. Hon såg fram emot att träffa honom. (Forssells ständiga förmåga att inte dyka upp eller lämna återbud i sista minuten var en av orsakerna till vår nervositet.) Men Lars Forssell kom, nykter och samlad, och läste med bravur sin långa dikt ”Ola med handklaveret”. Alla jublade. Bodil läste en av sina dikter. Att så här, i början av en text om Bodil Malmsten, lyfta fram Lars Forssell innebär inte att förminska (”gösta”) henne. Tvärtom, det var i den traditionen, med namn som Forssell, Pär Rådström, Marianne Höök m.fl., hon hade ett av sina ben (den folk...

”Varje gång man skriver om en synål är det alltid någon enögd jävel som känner sig träffad.” Fritiof Nilsson Piraten förutsåg identitetsdebatten redan på 1950-talet. * I sin bok Raskrigaren, om seriemördaren Peter Mangs, gläntar Mattias Gardell på dörren till den värld av konspirationsteorier som frodas på nätet. Det är en bitvis svindlande läsning, där ingen går fri. Var inte attackerna den 11/9 planerade och utförda av FBI eller Mossad, så kan åtminstone teorierna om att den var det vara resultat av en konspiration. Människans ständiga behov av att se mönster och sammanhang. (”Hata slumpen”, som allas vår professor GW säger.) En välsignelse många gånger men, som här, också en förbannelse. Jag tänker att det är vad man gör som räknas. Oavsett om 11/9 var ett insiderjobb eller inte, så var det efterföljande ”kriget mot terrorismen” fel. Och det kan vi ägna vår kraft åt att bekämpa. * Håkan Lindgren, nästan alltid läsvärd, skriver i SvD om en nyutkommen bok om Uber och Airbnb och ...