Fortsätt till huvudinnehåll

Salongen

En kväll kommer Palestina till östra Gotland. Östergarns kulturförening visar den palestinska filmen Salongen. Vi är ett femtiotal som tagit plats i den gamla bygdegården.

Filmen utspelar sig bland en grupp kvinnor på en frisersalong i Gaza. I dag finns det el så att ägaren och hennes medhjälpare kan göra sitt jobb. Någon ska gifta sig ikväll, en annan ska snart föda. En är djupt religiös. En lite äldre kvinna målar läpparna röda, förväntansfull inför ett möte; hon frågar i förbigående en yngre hur gammal hon tror att hon är.

Utanför på gatan pågår kriget. I männens värld. Männens krig. Någon har stulit ett lejon från maffian och nu ska det göras upp. Våldsamheterna trappas upp.

Stämningen inne i salongen är förtätad. Replikerna är snabba, ibland vassa. Nerverna är på ytan. Mobiltelefoner som linor till världen utanför: väninnorna, männen, familjen. Hos var och en anar man ett eget öde, som om varje kvinna var en novell.

När halva filmen gått är det paus. En tradition som lever kvar från den tid när maskinisten tvingades byta filmrulle i halvtid. Idag kommer filmen digitalt, på hårddisk. Men pausen lever kvar. Kaffe och kakor serveras, man får tid att prata en stund med vänner och bekanta.

Så olikt vårt välordnade, skyddade liv här i norr, säger någon. Och ändå så lika vi är, tänker jag. ”Det som är botten i dig är botten också i andra.” Våra förhoppningar och drömmar desamma. Om livet, om kärleken. Åldrandet och döden.

Samtidigt, runtom på ön: 800 flyktingar, mestadels från Västasien och Afghanistan, utplacerade på olika boenden. På prästgården i Garda några mil härifrån har prästen upplåtit plats åt en syrisk familj. Men många bor på semesteranläggningar och kommer att få lämna ön i juni. De nätverk som skapat åt sig rivs upp. Gotland har en lång tradition av att ta hand om flyktingar, framför allt från grannländerna på andra sidan havet. Det här är något annat. Som ställer större och andra krav på lokalsamhället.



Kommentarer

Läs mer

1960-talet var hans bästa tid

1960-talet var hans bästa tid. 1959 gifte han om sig med kvinnan i sitt liv, min mor. Vi blev en familj, på riktigt. Att min mormor följde med på köpet fick han ta. Han och mamma sov i bäddsoffan i vardagsrummet. Mormor hade det innersta rummet, där stod teven – också det en nyhet i tiden. Och jag fick ett eget rum. Mamma och han hade målat väggarna blå. Med hammare och pryl bilade han hål i betongväggarna för att sätta upp en sänglampa och en hylla. Han fixade med elkopplingar så att de kunde släcka taklampan från bäddsoffan där de sov. Sånt hade han lärt av sin pappa, min farfar, som varit elektriker. Det var en tid av optimism och framtidstro. På lördagarna (i början av 60-talet arbetade man fortfarande halva lördagen) kunde mina föräldrar mötas vid Centralstationen när han kom från jobbet i Södertälje. Sedan gick de till Sterlings på Regeringsgatan, där man kunde lyssna till de senaste skivorna i små draperiförsedda bås. Frank Sinatra, förstås, var den store hjälten. Men hemma...

Alla helgons dag

”Utan att döden funnes levde ingen” - Gunnar Ekelöf Jag ser Ulf von Strauss film om Skogskyrkogården på tv och tänker på mina döda. Det är Alla Helgons dag. Nere i köpcentret pågår kommersen för fullt. Endast Systembolaget markerar att det är en röd dag. En och annan svär över de nerdragna gallergrindarna. Jag är inte religiös. Mitt behov av att fira Jesu födelse, uppståndelse och himlafärd är begränsat. Jag sörjer heller ingen på långfredagen. Men nog borde vi en dag som denna stanna upp en stund och tänka på dem förutan vilka vi aldrig fötts, liksom vänner och andra som lämnat det jordiska. Ja, jag vet att köerna ringlar sig långa vid våra kyrkogårdar denna helg, marschaller tänds i skymningen. Men ändå, vår tids religion - konsumismen - tillåter inga andra gudar jämte sig. Och framför allt ingen tid för stillhet och eftertanke. * Citatet ovan ur Gunnar Ekelöfs dikt är motto för Ulf von Strauss film som kan ses som en fristående fortsättning på hans film ” Döden - en film...

Hur jag blev den jag blev (6:4): Den stora oredan

1977 började jag arbeta som förlagsredaktör på Ordfronts förlag, först vikarierande senare som ordinarie. Händelseutvecklingen på tidningen följde jag på avstånd genom luncher med Peter Larsson, som blivit organisationssekreterare 1976, och som ledamot i valberedningen under något år. Vietnam invasion av Kampuchea 1978 och Kinas attack på Vietnam året efter fick kompassen att snurra hos alla antiimperialister och m-l-are. Vem kunde man nu lita på? Världen var ständigt närvarande för vår generation. Tidningen och föreningen uppmärksammade tioårsdagen av bildandet av Charta 77 i Tjeckoslovakien med reportage och opinionsmöten. Kontakter knöts med många oppositionella i Östeuropa. Föreningen arrangerade också en bejublad konsert med Wolf Biermann, den tyske vissångaren och författaren som 1976 blivit fråntagen sitt östtyska medborgarskap i samband med en turné i Västtyskland. Läget för tidningen och föreningen hade börjat stabilisera sig. Föreningsstyrelsen hade breddats med namn som P.O...

Breven från Bodil

Jag träffade Bodil Malmsten endast vid ett tillfälle. Det var någon gång i slutet av 80-talet. Folket i Bild hade författarafton på Strindbergssalen (numera Intima teatern) vid Norra Bantorget i Stockholm. Nils Granberg ansvarade för programmet. Jag skulle säga några ord som inledning och presentera författarna. Vi var båda rätt nervösa. Bodil kom, hälsade och frågade om Lars Forssell, en annan av de medverkande författarna, hade kommit. Hon såg fram emot att träffa honom. (Forssells ständiga förmåga att inte dyka upp eller lämna återbud i sista minuten var en av orsakerna till vår nervositet.) Men Lars Forssell kom, nykter och samlad, och läste med bravur sin långa dikt ”Ola med handklaveret”. Alla jublade. Bodil läste en av sina dikter. Att så här, i början av en text om Bodil Malmsten, lyfta fram Lars Forssell innebär inte att förminska (”gösta”) henne. Tvärtom, det var i den traditionen, med namn som Forssell, Pär Rådström, Marianne Höök m.fl., hon hade ett av sina ben (den folk...