Fortsätt till huvudinnehåll

Noterat februari 2016

Beate Grimsruds bok (En dåre fri) får mig att fundera över vad som är en människas personlighet, identitet, och medvetandets roll i våra liv. Det är ju trots allt det som upplöses vid ett psykosgenombrott.

De flesta människor romanens huvudperson Eli möter på mentalsjukhusets slutna avdelningar är mycket trasiga och mycket tragiska gestalter. Eller som Grimsrud säger i en intervju:
”Alla kreativa människor har ett visst mått av galenskap. Men alla galna människor är inte kreativa.”
*
Nej, inte kan Torbjörn Tännsjös och Johan Frostegårds inlägg i Dagens Nyheter om medicinsk etik i spåren av KI-skandalen göra någon människa glad. Mest betalt för gammal ost och knivhugg i ryggen, tycks det mig. Båda har sina poänger, men vad tjänar Tännsjös nedsättande personomdömen till? Och varför måste alla som sysslar med medicinsk etik plötsligt dela Frostegårds i och för sig sympatiska övertygelser. Är det inte de olika uppfattningar som var poängen med ett rådgivande organ? Den här diskussionen gör mer skada än nytta.
*
En liten pojke sitter på gatan och tittar upp mot ett fönster. Där innanför rör sig människorna. En ljuskägla lyser upp platsen där han sitter i mörkret.
*
Det är när jag läser nyheter som denna (Apple öppnar superbutik i Kungsträdgården) som inser jag vilket tomrum konstnärer/satiriker/häcklare som Lars Hillersberg och Lena Svedberg lämnat efter sig.
”Personer insatta i affären berättar om komplicerade processer och långa samtal mellan politikerna i Stockholms Stad och några av Apples absolut högsta chefer”
Tänkt att våra socialdemokratiska politiker fått prata med ”Apples absolut högsta chefer”. Puss, kom tillbaka, allt är förlåtet.
*
Mycket har redan blivit sagt i affären Macchiarini, men om det nobelpristagaren Arvid Carlsson m.fl. skriver är riktigt då har vi att göra med ett systemfel inom den medicinska forskningen som handlar om betydligt mer än enskilda personers agerande. En politik (uppbyggandet av så kallade Strategiska Forskningsområden, SFO) genom vilken storstilade miljardprojekt kan dras igång utan närmare granskning medan vanliga forskares ansökningar nagelfars in i minsta kommatecken. Då kommer vi, efter en första uppstädning, att få uppleva fler affärer liknande denna. Ansvarig för att denna politik infördes var dåvarande utbildningsminister Lars Leijonborg, idag ordförande i KaroIinska Institutets styrelse.

En annan aspekt (kommersialiseringen av forskningen) tar Johan Thyberg upp i Sjukhusläkaren.
*
Först Kjell Alinge. Och nu Bodil Malmsten. Kan Sverige bli tråkigare?
*
Av alla dåliga bortförklaringar och "det-var-inte-jag"-anden som präglar reaktionerna inom KI och KS måste väl dåvarande rektor Harriet Wallbergs tillhöra de sämsta: "Jag hade andra uppgifter den dagen." Wallberg är idag vårt lands universitetskansler.
 *
Här ute på landet går man och blir smått förälskad i Stellan Skarsgård efter att ha sett samtliga sex avsnitt av River på Netflix. Förhoppningsvis på SvT inom kort

*
Mycket rolig intervju med Kajsa Ekis Ekman i Bon om mode, politik och status.:
– Har du läst boken Sista kvällarna med Theresa av Juan Marsé? Den handlar om en vänsterkille som ska få ihop det med en vänstertjej men han pratar så mycket att hon blir uttråkad, och så ska han dessutom börja diskutera ungdomens sexualproblem. Alltså, man ser en vänsterperson, det ser ut som ett huvud och så flyger det massa svärmar av idéer som ett moln över huvudet, det blixtrar och har sig däruppe, och så släpar det någon slags grej efteråt som är kroppen. Med högermänniskor ser det ut som om kroppen är någon slags stel pinne och huvudet bara en glödlampa som gått sönder. Ingen aktivitet där inte.
*
Ny anteckningsbok
*
Förslaget om att införa en åldersgräns på sociala medier har varit hett omdiskuterat de senaste dagarna. Åldersgränsen kan komma att bli så hög som 16 år.
– Ett dåligt beslut där man betraktar barn som varelser som inte kan tänka själva, säger nätforskaren Elza Dunkels till Svenska Dagbladet.
Men när tidningen frågar fem niondeklassare så tycker samtliga att förslaget är bra. Så kan det gå när barn tänker själva.
*
De män som nu rider ut till försvar för den svenska kvinnans (hörde jag någon säga heder?), vad tänker de när de ser sig själva i spegeln? ”Den som är utan skuld kastar första stenen.”
*
Ur en läckt Timbrorapport:
”Rätt använd kan sharing ecocnomy-trenden illustrera hur marknadsekonomi är antielitistisk, bygger på mänsklig samverkan och hur prismekanismer gör att resurser fördelas effektivt och är miljövänligt, samt hur etablerade intressen (fack och företag) försvarar det gamla av egenintresse. Här kan Timbro skapa nya intressanta konflikter där vi står med MP, mot S och V.”

Kommentarer

"Alla människor har ett visst mått av galenskap. Men alla människor är inte kreativa." Det kanske är mer allmängiltigt?
Fast om man ser sig omkring i världen, igenom våra svenska fyrkantiga glasrutor och papperstidningar verkar den ibland helgalen. I Sverige bara galen...ânna.

Läs mer

Breven från Bodil

Jag träffade Bodil Malmsten endast vid ett tillfälle. Det var någon gång i slutet av 80-talet. Folket i Bild hade författarafton på Strindbergssalen (numera Intima teatern) vid Norra Bantorget i Stockholm. Nils Granberg ansvarade för programmet. Jag skulle säga några ord som inledning och presentera författarna. Vi var båda rätt nervösa. Bodil kom, hälsade och frågade om Lars Forssell, en annan av de medverkande författarna, hade kommit. Hon såg fram emot att träffa honom. (Forssells ständiga förmåga att inte dyka upp eller lämna återbud i sista minuten var en av orsakerna till vår nervositet.) Men Lars Forssell kom, nykter och samlad, och läste med bravur sin långa dikt ”Ola med handklaveret”. Alla jublade. Bodil läste en av sina dikter. Att så här, i början av en text om Bodil Malmsten, lyfta fram Lars Forssell innebär inte att förminska (”gösta”) henne. Tvärtom, det var i den traditionen, med namn som Forssell, Pär Rådström, Marianne Höök m.fl., hon hade ett av sina ben (den folk...

Hur jag blev den jag blev (6:5): Ordförande på ett stormigt hav

Uppdaterad 2025-11-17  En ordförandes främsta uppgift är, sägs det, att hålla samman organisationen, vare sig det gäller ett politiskt parti eller den lokala schackklubben. I det avseendet var väl min tid som ordförande för Folket i Bild ett misslyckande. Stefan Lindgren hade anställts som ny redaktör. Stämningen var infekterad, blotta det faktum att jag ställt upp som ordförande fick mig i somligas ögon att betraktas som tillhörande fiendelägret. Ett försök från min sida att övertala Jörgen Widsell att acceptera ett dubbelkommando på tidningen vid sidan av Stefan (liknande det de haft på Gnistan ) misslyckades. Jörgen gick sedermera till Jan Stenbeck och startade Tidningen Z . SKP började falla samman, men då hade jag redan lämnat partiet. Min tid som ordförande kom i hög grad att kännetecknas av jakt på pengar. En kontrollbalansräkning hade troligen visat att bolaget var på obestånd. Lösningen, som styrelseledamoten Anders Runebjer presenterade, var att föra över verksamheten i e...

Hur jag blev den jag blev 7: Förlagsredaktören

Vi satt i en glasbur i en industrilokal på Döbelnsgatan i den del mellan Vasastan och Östermalm som stockholmarna kallar Sibirien. De fönsterlösa lokalerna sträckte sig över ett helt källarplan och hade tidigare varit hemvist för De Förenade FNL-grupperna. Lokalen hade nu övertagits av Ordfront. Vår bur var placerad strax intill garageinfarten, där lastbilar kom och gick med papper till tryckeriet, pallar med ark och färdiga böcker till och från binderiet. På vintern drog det iskallt från de öppna garagedörrarna. Dieselgaserna blandades med den stickande lukten från repron och doften av varmt, flytande vax från originalavdelningen längre in i lokalen. Genom betonggolvet fortplantade sig dunket från tryckpressarna. Utanför vår bur fanns boklagret där vi packade och levererade böcker till recensenter och de många mindre återförsäljarna. Året var 1977. Vi som satt inne i den gamla förmansburen var Dan, som börjat något halvår tidigare, Ylva som skötte marknadsföring och distribution och s...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...