Fortsätt till huvudinnehåll

Noterat februari 2016

Beate Grimsruds bok (En dåre fri) får mig att fundera över vad som är en människas personlighet, identitet, och medvetandets roll i våra liv. Det är ju trots allt det som upplöses vid ett psykosgenombrott.

De flesta människor romanens huvudperson Eli möter på mentalsjukhusets slutna avdelningar är mycket trasiga och mycket tragiska gestalter. Eller som Grimsrud säger i en intervju:
”Alla kreativa människor har ett visst mått av galenskap. Men alla galna människor är inte kreativa.”
*
Nej, inte kan Torbjörn Tännsjös och Johan Frostegårds inlägg i Dagens Nyheter om medicinsk etik i spåren av KI-skandalen göra någon människa glad. Mest betalt för gammal ost och knivhugg i ryggen, tycks det mig. Båda har sina poänger, men vad tjänar Tännsjös nedsättande personomdömen till? Och varför måste alla som sysslar med medicinsk etik plötsligt dela Frostegårds i och för sig sympatiska övertygelser. Är det inte de olika uppfattningar som var poängen med ett rådgivande organ? Den här diskussionen gör mer skada än nytta.
*
En liten pojke sitter på gatan och tittar upp mot ett fönster. Där innanför rör sig människorna. En ljuskägla lyser upp platsen där han sitter i mörkret.
*
Det är när jag läser nyheter som denna (Apple öppnar superbutik i Kungsträdgården) som inser jag vilket tomrum konstnärer/satiriker/häcklare som Lars Hillersberg och Lena Svedberg lämnat efter sig.
”Personer insatta i affären berättar om komplicerade processer och långa samtal mellan politikerna i Stockholms Stad och några av Apples absolut högsta chefer”
Tänkt att våra socialdemokratiska politiker fått prata med ”Apples absolut högsta chefer”. Puss, kom tillbaka, allt är förlåtet.
*
Mycket har redan blivit sagt i affären Macchiarini, men om det nobelpristagaren Arvid Carlsson m.fl. skriver är riktigt då har vi att göra med ett systemfel inom den medicinska forskningen som handlar om betydligt mer än enskilda personers agerande. En politik (uppbyggandet av så kallade Strategiska Forskningsområden, SFO) genom vilken storstilade miljardprojekt kan dras igång utan närmare granskning medan vanliga forskares ansökningar nagelfars in i minsta kommatecken. Då kommer vi, efter en första uppstädning, att få uppleva fler affärer liknande denna. Ansvarig för att denna politik infördes var dåvarande utbildningsminister Lars Leijonborg, idag ordförande i KaroIinska Institutets styrelse.

En annan aspekt (kommersialiseringen av forskningen) tar Johan Thyberg upp i Sjukhusläkaren.
*
Först Kjell Alinge. Och nu Bodil Malmsten. Kan Sverige bli tråkigare?
*
Av alla dåliga bortförklaringar och "det-var-inte-jag"-anden som präglar reaktionerna inom KI och KS måste väl dåvarande rektor Harriet Wallbergs tillhöra de sämsta: "Jag hade andra uppgifter den dagen." Wallberg är idag vårt lands universitetskansler.
 *
Här ute på landet går man och blir smått förälskad i Stellan Skarsgård efter att ha sett samtliga sex avsnitt av River på Netflix. Förhoppningsvis på SvT inom kort

*
Mycket rolig intervju med Kajsa Ekis Ekman i Bon om mode, politik och status.:
– Har du läst boken Sista kvällarna med Theresa av Juan Marsé? Den handlar om en vänsterkille som ska få ihop det med en vänstertjej men han pratar så mycket att hon blir uttråkad, och så ska han dessutom börja diskutera ungdomens sexualproblem. Alltså, man ser en vänsterperson, det ser ut som ett huvud och så flyger det massa svärmar av idéer som ett moln över huvudet, det blixtrar och har sig däruppe, och så släpar det någon slags grej efteråt som är kroppen. Med högermänniskor ser det ut som om kroppen är någon slags stel pinne och huvudet bara en glödlampa som gått sönder. Ingen aktivitet där inte.
*
Ny anteckningsbok
*
Förslaget om att införa en åldersgräns på sociala medier har varit hett omdiskuterat de senaste dagarna. Åldersgränsen kan komma att bli så hög som 16 år.
– Ett dåligt beslut där man betraktar barn som varelser som inte kan tänka själva, säger nätforskaren Elza Dunkels till Svenska Dagbladet.
Men när tidningen frågar fem niondeklassare så tycker samtliga att förslaget är bra. Så kan det gå när barn tänker själva.
*
De män som nu rider ut till försvar för den svenska kvinnans (hörde jag någon säga heder?), vad tänker de när de ser sig själva i spegeln? ”Den som är utan skuld kastar första stenen.”
*
Ur en läckt Timbrorapport:
”Rätt använd kan sharing ecocnomy-trenden illustrera hur marknadsekonomi är antielitistisk, bygger på mänsklig samverkan och hur prismekanismer gör att resurser fördelas effektivt och är miljövänligt, samt hur etablerade intressen (fack och företag) försvarar det gamla av egenintresse. Här kan Timbro skapa nya intressanta konflikter där vi står med MP, mot S och V.”

Kommentarer

"Alla människor har ett visst mått av galenskap. Men alla människor är inte kreativa." Det kanske är mer allmängiltigt?
Fast om man ser sig omkring i världen, igenom våra svenska fyrkantiga glasrutor och papperstidningar verkar den ibland helgalen. I Sverige bara galen...ânna.

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

In i dimman

Vi ser En bekant beröring på biografen på bygdegården en kväll. En varm och gripande film. 80-åriga Kathleen Chalfant gör ett fantastiskt porträtt i rollen som den demenssjuka Ruth. Varje skiftning i hennes ansikte går rakt in i hjärtat - eller öppnar en avgrund. Oförglömlig är scenen när hon, som gammal kock, travar in storköket och tar befälet över matlagningen. Många av de gamla minnesfunktionerna finns kvar. Som receptet på en riktig borsjtj. Men sin son känner hon inte igen. *** Min mors väg in i demensen var inte lika vacker. Personlighetsförändringen. Ett hem i förfall. Nattliga promenader i alltför tunna kläder, hemskjutsad av nattpatruller och polis. Tilltagande alkohol- och godiskonsumtion. Ett alltmer sjangserat yttre. Påringningar hos grannar sent på kvällen för att ”låna ett glas vin”. Till slut hittades hon efter en natt i en snödriva långt hemifrån, starkt nedkyld. Då gick det inte längre att låta henna bo kvar hemma. Trots vad hon sagt: ”Härifrån får ni bära ut ...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...