Fortsätt till huvudinnehåll

Är jag en säkerhetsrisk?

Säpos årsrapport 2015, offentliggjord under stort mediepådrag i fredags, lämnar en del frågor efter sig. Inte bara för att den omtalade 22-åringen som greps och sedan släpptes lämnas okommenterad. (”Vi har pratat om det här vid många tillfällen”, säger chefsanalytiker Lari Nyroos enligt SvD (18/3). Kanske det, men vad har man sagt? Har någon fått en förklaring till det tumult som utbröt? Och vad som gick snett?)

Men det är när Säpo beskriver det inrikes opinionsläget som det isar till. Det gäller förstås förhållandet till det som förr hette det ”främmande makt”. Men nu liksom på Sven Hedins tid pekas fienden ut i klartext:
”Säkerhetspolisens bild är att Ryssland genom offentliga uttalanden har försökt påverka Sveriges säkerhetspolitiska vägval. Liknande propaganda sprids också i sociala medier i Sverige. Samma felaktiga, förvrängda och förvanskade budskap som sprids genom den offentliga propagandan sprids här. Syftet är att få ut proryska budskap och att skapa splittring i samhället.”
Och vidare:
”Sådan påverkan kan ske genom stöd till ytterlighetsrörelser, informationsoperationer och desinformationskampanjer.” (Dagens Nyheter 18/3).
Jag är aktiv i sociala medier. Jag är säkert också medlem i vad Säpo anser vara olika ytterlighetsrörelser. Det råder heller inga oklarheter om vad jag anser om det s.k. värdlandsavtalet eller den uppifrån orkestrerade kampanjen i syfte att få Sverige att gå med i Nato. Och även om annekteringen av Krim är ett brott mot folkrätten anser jag inte att Ryssland är det stora hotet, varken mot världsfreden eller i vårt närområde. (Den som exempelvis upprörs över flyktingströmmarna idag kan ju fundera över vem eller vad som utlöst dem.) En del av detta är åsikter som också förfäktas från Moskva. Menar Säpo därmed att jag, och andra med mig, bidrar till ”att skapa splittring i samhället ”? Det är ganska allvarliga anklagelser. Men vi har hört det förut, att den som anmäler avvikande uppfattning går någon annans ärenden.

Så, höga vederbörande får väl damma av den Säpoakt som legat vilande sedan slutet av 70-talet. Möjligen kan jag trösta ansvariga myndigheter med att jag anser att Sverige (inklusive Gotland) ska försvaras, oavsett vem som angriper.

Kommentarer

Tom: Som jag ofta framhållit i mina inlägg i "konkurrentsajten" lindelof.nu behöver man inte följa Russia Today eller andra ryska propagandakanaler för att bilda sig uppfattningar som SÄPO troligen ogillar. De svenska mediernas egen propaganda är så genomskinlig och inkonsistent att det är skrattretande. Den görs i tron att "svenskar" bara tar del av "svenska" medier, när det ju, förutom RT & Co finns massor med garanterat icke-putinistiska sajter ute i Europa and USA som ofta av ren självbevarelsedrift måste återge de ryska uppfattningarna någorlunda korrekt och tillhandahålla trovärdiga analyser.

Den nyss avlidne Lars Gustavsson skrev 1971 en enormt fin artikel i Expressen, efter ett tal han höll till avgångsstudenter i Västerås. Den "röda tråden" var att vi måste kunna ta till oss information också från utlandet, från uppslagsverk till dagstidningar. Det var ju 1971, 20-25 år före Internet.

Läs mer

Mörker

Idag skriver jag för hand i mörkret. Utländska myndigheter har ställt in betalningarna till bolaget som levererar vår ström. Man misstänker att bolaget, som kontrolleras av våra myndigheter, tar betalt av oss. Så nu har vi ingen el. Det hela började med att det utlystes fria allmänna val i vårt land. Vi gick man ur huse och röstade. Utländska valobservatörer sa att det var de mest demokratiska valen som genomförts i vår del av världen. Det var bara ett fel. Vi röstade bort den gamla, korrumperade regeringen och valde en ny. Det skulle vi inte ha gjort. Gränserna stängdes, biståndet upphörde. Våra män kan inte längre försörja sig. Nu sitter de på kaféerna och idisslar sin förtvivlan och ilska. Min son säger att han tänker gå med i motståndet. Jag vill inte att han ska dö. Han säger att han hellre dör än lever det här livet. Min förtvivlan är outsäglig. ”Gazas invånare förbannar Europa”, Svenska Dagbladet 21/8-07 Andra bloggar om Palestina .

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...

Egoism eller individualism

På ett seminarium om Alf Ahlberg på ABF-huset för en tid sedan sa Bengt Göransson inledningsvis att det är en myt att säga att vi lever i individualismens tidevarv, det vi ser är egoismen som breder ut sig, menade han. Jag har tänkt en del på det sedan dess. En individualist går sin egen väg, tänker jag, även till priset av den egna bekvämligheten. Litteraturen är full av sådana berättelser. Den som vill kan läsa Erik Johanssons Fabriksmänniskan eller Folke Fridells Syndfull skapelse . Gripande skildringar av individualister i kollektivet. En egoist, å andra sidan, går sin egen väg över andra. Erik Berg, bloggare och arkitekt, beskriver fenomenet i en krönika om handelsminister Ewa Björlings svartbygge i senaste numret av som alltid läsvärda Clarté : ”Handelsministern fick bygglov men byggde ett helt annat hus än det som bygglovet och planbestämmelserna medgav. På taket lade hon till ett 45 kvadratmeter stort extra våningsplan. Det är ingen liten överträdelse. Det är ingenting man...

Infödingarna ska uppfostras

Nyligen läste jag om en svensk missionär som var verksam i Södra Afrika i början av 1900-talet. Hans företrädare på posten hade förbjudit byns invånare att använda sin egen guds namn, deras traditionella danser betraktades som synd och de tvingades bära västerländska kläder. Följaktligen lyckades han endast omvända ett fåtal. Den nye missionären gick runt i byn, drack öl med hövdingen, lyssnade och lärde. Kristendomsundervisningen inledde han med en diskussion om tio guds bud i förhållanden till byns egen moralkodex. Till slut lät sig hela byn döpas (mest för att de gillade honom). Där den förres handlingar präglades av inställningen att infödingarna ska uppfostras, präglades den andre av inställningen att umgänget mellan kulturen måste bygga på ömsesidig respekt och förståelse. Jag tänker på det jag läst när konflikten om Lars Vilks Muhammedbild nu blossat upp på allvar. Jag är själv ateist. Finner tillvaron alldeles för rik för att kunna reduceras till en skapelse av en gud, om än al...