Fortsätt till huvudinnehåll

Är jag en säkerhetsrisk?

Säpos årsrapport 2015, offentliggjord under stort mediepådrag i fredags, lämnar en del frågor efter sig. Inte bara för att den omtalade 22-åringen som greps och sedan släpptes lämnas okommenterad. (”Vi har pratat om det här vid många tillfällen”, säger chefsanalytiker Lari Nyroos enligt SvD (18/3). Kanske det, men vad har man sagt? Har någon fått en förklaring till det tumult som utbröt? Och vad som gick snett?)

Men det är när Säpo beskriver det inrikes opinionsläget som det isar till. Det gäller förstås förhållandet till det som förr hette det ”främmande makt”. Men nu liksom på Sven Hedins tid pekas fienden ut i klartext:
”Säkerhetspolisens bild är att Ryssland genom offentliga uttalanden har försökt påverka Sveriges säkerhetspolitiska vägval. Liknande propaganda sprids också i sociala medier i Sverige. Samma felaktiga, förvrängda och förvanskade budskap som sprids genom den offentliga propagandan sprids här. Syftet är att få ut proryska budskap och att skapa splittring i samhället.”
Och vidare:
”Sådan påverkan kan ske genom stöd till ytterlighetsrörelser, informationsoperationer och desinformationskampanjer.” (Dagens Nyheter 18/3).
Jag är aktiv i sociala medier. Jag är säkert också medlem i vad Säpo anser vara olika ytterlighetsrörelser. Det råder heller inga oklarheter om vad jag anser om det s.k. värdlandsavtalet eller den uppifrån orkestrerade kampanjen i syfte att få Sverige att gå med i Nato. Och även om annekteringen av Krim är ett brott mot folkrätten anser jag inte att Ryssland är det stora hotet, varken mot världsfreden eller i vårt närområde. (Den som exempelvis upprörs över flyktingströmmarna idag kan ju fundera över vem eller vad som utlöst dem.) En del av detta är åsikter som också förfäktas från Moskva. Menar Säpo därmed att jag, och andra med mig, bidrar till ”att skapa splittring i samhället ”? Det är ganska allvarliga anklagelser. Men vi har hört det förut, att den som anmäler avvikande uppfattning går någon annans ärenden.

Så, höga vederbörande får väl damma av den Säpoakt som legat vilande sedan slutet av 70-talet. Möjligen kan jag trösta ansvariga myndigheter med att jag anser att Sverige (inklusive Gotland) ska försvaras, oavsett vem som angriper.

Kommentarer

Tom: Som jag ofta framhållit i mina inlägg i "konkurrentsajten" lindelof.nu behöver man inte följa Russia Today eller andra ryska propagandakanaler för att bilda sig uppfattningar som SÄPO troligen ogillar. De svenska mediernas egen propaganda är så genomskinlig och inkonsistent att det är skrattretande. Den görs i tron att "svenskar" bara tar del av "svenska" medier, när det ju, förutom RT & Co finns massor med garanterat icke-putinistiska sajter ute i Europa and USA som ofta av ren självbevarelsedrift måste återge de ryska uppfattningarna någorlunda korrekt och tillhandahålla trovärdiga analyser.

Den nyss avlidne Lars Gustavsson skrev 1971 en enormt fin artikel i Expressen, efter ett tal han höll till avgångsstudenter i Västerås. Den "röda tråden" var att vi måste kunna ta till oss information också från utlandet, från uppslagsverk till dagstidningar. Det var ju 1971, 20-25 år före Internet.

Läs mer

Varför fäller bävern träd?

Lilla Sickla 16 november 2006 Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)? Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden . Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna. Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter oc...

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...

Sonja Åkesson, skrattet och lite annat

Jag ser Eva Beckmans film om Sonja Åkesson på SvT . Jag tycker om programmet. Informativt, lekfullt, tänkvärt. TV när det är som bäst. Beckman hade dessutom hittat en riktig pärla i den unge doktoranden Karin Wiklund som brann för sitt ämne. Hon måste ha skrattat hela vägen till klipprummet med ett sådant guldfynd. Och vem har inte vandrat och cyklat i fotspåren efter författare man beundrat? Kristina Lugns sakliga beskrivning av sitt liv som ung litteraturgrouppie är storartad! Jag funderar över Sonja Åkessons sjukdom. In och ut på psykiatriska kliniker. Medicinering och kurer av allehanda slag. Var det depression hon led av? Kunde man med dagens metoder ha behandlat henne annorlunda? Och, otillåtna tanke, hade hon blivit en sämre författare då? (Myten om den olycklige diktaren lever fortfarande stark bland oss. Inom mig!) Efter programmet tar jag fram en av hennes diktsamlingar ur bokhyllan. Ur boken ramlar en lapp. Jag har uppenbarligen recenserat den en gång. ”kan du få till nå...

På Söders höjder

Södermalm var den första stadsdel jag fick ett medveten förhållande till. Förvisso född och uppvuxen i Vasastan i Stockholms innerstad var det först när vår familj flyttade till Årsta som jag började röra mig utanför hemmet. Det var över Skanstullsbron man gick för att handla julklappar på Åhlén & Holm (”ålle” gemenligen kallat) vid Skanstull (askfat till far, badskum till mor) Skulle man simma var det Forsgrenska vid Medborgarplatsen som gällde på vinter och Eriksdalsbadet på sommaren. Det här var innan Eriksdals inomhusbad byggdes. Min första lägenhet hade jag på Söder. Ett rum och kök på Metargatan. Och nu bor jag på Ringvägen sedan 17 år när jag är i stan. Bortsett från de första åren i Vasastan när barnen var små har jag alltid hållit mig söder om Slussen. Och det gäller för mina barn, min bror och mina föräldrar (så länge de levde). Hit till Åsön förvisades en gång i tiden stadens avskum, liksom utrymmeskrävande, bullriga och illaluktande verksamheter. Hit och till Kung...