Fortsätt till huvudinnehåll

Är jag en säkerhetsrisk?

Säpos årsrapport 2015, offentliggjord under stort mediepådrag i fredags, lämnar en del frågor efter sig. Inte bara för att den omtalade 22-åringen som greps och sedan släpptes lämnas okommenterad. (”Vi har pratat om det här vid många tillfällen”, säger chefsanalytiker Lari Nyroos enligt SvD (18/3). Kanske det, men vad har man sagt? Har någon fått en förklaring till det tumult som utbröt? Och vad som gick snett?)

Men det är när Säpo beskriver det inrikes opinionsläget som det isar till. Det gäller förstås förhållandet till det som förr hette det ”främmande makt”. Men nu liksom på Sven Hedins tid pekas fienden ut i klartext:
”Säkerhetspolisens bild är att Ryssland genom offentliga uttalanden har försökt påverka Sveriges säkerhetspolitiska vägval. Liknande propaganda sprids också i sociala medier i Sverige. Samma felaktiga, förvrängda och förvanskade budskap som sprids genom den offentliga propagandan sprids här. Syftet är att få ut proryska budskap och att skapa splittring i samhället.”
Och vidare:
”Sådan påverkan kan ske genom stöd till ytterlighetsrörelser, informationsoperationer och desinformationskampanjer.” (Dagens Nyheter 18/3).
Jag är aktiv i sociala medier. Jag är säkert också medlem i vad Säpo anser vara olika ytterlighetsrörelser. Det råder heller inga oklarheter om vad jag anser om det s.k. värdlandsavtalet eller den uppifrån orkestrerade kampanjen i syfte att få Sverige att gå med i Nato. Och även om annekteringen av Krim är ett brott mot folkrätten anser jag inte att Ryssland är det stora hotet, varken mot världsfreden eller i vårt närområde. (Den som exempelvis upprörs över flyktingströmmarna idag kan ju fundera över vem eller vad som utlöst dem.) En del av detta är åsikter som också förfäktas från Moskva. Menar Säpo därmed att jag, och andra med mig, bidrar till ”att skapa splittring i samhället ”? Det är ganska allvarliga anklagelser. Men vi har hört det förut, att den som anmäler avvikande uppfattning går någon annans ärenden.

Så, höga vederbörande får väl damma av den Säpoakt som legat vilande sedan slutet av 70-talet. Möjligen kan jag trösta ansvariga myndigheter med att jag anser att Sverige (inklusive Gotland) ska försvaras, oavsett vem som angriper.

Kommentarer

Tom: Som jag ofta framhållit i mina inlägg i "konkurrentsajten" lindelof.nu behöver man inte följa Russia Today eller andra ryska propagandakanaler för att bilda sig uppfattningar som SÄPO troligen ogillar. De svenska mediernas egen propaganda är så genomskinlig och inkonsistent att det är skrattretande. Den görs i tron att "svenskar" bara tar del av "svenska" medier, när det ju, förutom RT & Co finns massor med garanterat icke-putinistiska sajter ute i Europa and USA som ofta av ren självbevarelsedrift måste återge de ryska uppfattningarna någorlunda korrekt och tillhandahålla trovärdiga analyser.

Den nyss avlidne Lars Gustavsson skrev 1971 en enormt fin artikel i Expressen, efter ett tal han höll till avgångsstudenter i Västerås. Den "röda tråden" var att vi måste kunna ta till oss information också från utlandet, från uppslagsverk till dagstidningar. Det var ju 1971, 20-25 år före Internet.

Läs mer

En enda gång om året…

Vitsippa, äppelblom, körsbärsblom, häggmispel, gullviva, hägg, kastanj och syren.

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...

De små stegens tyranni

Två artiklar i Dagens Nyheter (1/12-07) denna första helg i advent fångar min uppmärksamhet: Det engelska fastighetsbolaget Boultbee som i somras köpte tio av Stockholms stads inomhuscentra, bl.a. Ringen, Fältöversten och Skärholmens centrum har bestämt att inga politiska eller religiösa organisationer ska släppas in i bolagets gallerior. – Det är en kommerisiell yta för kommersiell aktivitet, inte för politisk eller religiös aktivitet, säger bolagets talesman till tidningen. Vårt alltid lika nöjda och glada borgarråd Kristina Alvendal (m) ser det inte som något demokratiproblem. – Det finns gott om andra allmänna platser i Stockholm stad där man kan ha både politiska kampanjmöten och religiösa sammankomster. Den som hastat över någon av de blåsiga parkeringsplatserna som omgärdar förorternas centrumbildnigarna är nog inte lika beredd att skriva under på det. ( DN 1/12-07) *** När Vårdval Stockholm införs försvinnet meddelarfriheten för anställda i privat verksamhet. Stoc...

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...