Det ensammaste av alla yrken?

Samtidigt som nyheten att forskarna kunnat påvisa närvaro av gravitationsvågor kablas ut slumpar det sig så att jag redigerar översättningen av en bok om universum. Där läser jag om de pionjärer, ofta långt mindre namnkunniga än Einstein, som tidigt förutsåg bl.a. förekomsten av mörk materia:

Teoretiska fysiker har alltid en obehaglig känsla av att det de håller på med kanske bara är science fiction. Oavsett hur briljant eller kreativ en viss idé är, så kanske det visar sig att världen helt enkelt inte är beskaffad på det sättet. Man måste också ha mycket tur för att träffa rätt. De flesta bra idéer visar sig vara fel – när nya data kommer in måste de helt enkelt kasseras. De personer som drog upp riktlinjerna för kosmologin dog innan deras teorier kunde bekräftas. Men faktum är att de hade alldeles rätt.

Jag tänker att kosmolog, eller astrofysiker, måste vara det ensammaste av alla yrken, att sitta ett helt liv och titta ut i den svarta rymden, eller inne på sin kammare och räkna, och aldrig veta om det man kommit fram till är rätt eller tjänar något till. Kan man komma längre från vår tids krav på omedelbar behovstillfredsställelse?

(Boken heter Kosmisk cocktail av Katherine Freese, Johan Nilsson har översatt och Volante ger ut inom kort.)