Fortsätt till huvudinnehåll

Respekt

En replik i Tomas Lerners intervju med Johan Frostegård (”Risken är att dödshjälp kan bli en lönsam affär”) får mig att fundera. Frostegård beskriver hur hans engagemang i frågan om dödshjälp väcktes av en artikel där filosofen Torbjörn Tännsjö tog ställning för att svårt sjuka som ville dö skulle få hjälp att avsluta livet.
– Tännsjö tvingade mig och andra läkare att fundera igenom den här viktiga etiska frågan och att ta en personlig ställning. Själv kom jag snart fram till att dödshjälp strider mot den läkaretik jag står för, säger Johan Frostegård.
Min egen inställning i frågan har jag skrivit om tidigare. Men hur många är vi i dag, handen på hjärtat, som kan uttrycka respekt för en annan människas åsikt samtidigt som vi kommer fram till en rakt motsatt slutsats?

Etiketter:

Kommentarer

Kjell Martinsson sa…
Jag är emot dödshjälp - i princip. Läkarnas uppgift är att hjälpa inte stjälpa. Det verkar ske tillräckligt med fel inom medicinen ändå. Personalen är till för att bistå läkarens bedömning.
När det gäller att respektera motståndarens uppfattning beror det på om det är en antagonistisk motsättning eller inte. Om opponenten kan tänkas skada mej, tvingas jag förberda mej för flykt eller attack. Men hur vet jag att opponenten har elaka avsikter?

I stormaktpolitiken kanske 3, 5 miljarder skulle stödja Putin och 3, 5 miljarder stödja O´bama, om det gjores en omröstning. Men kan dessa två någonsin komma överens? Eller är perspektivet för västligt? Xi Jinping skulle säga emot mej...
D v s öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två?
Och ändå: FN stadgans våldsförbud § 4 liknar enligt många bedömare idag ett dåligt skämt. Men ändå har en stat rätt att enligt § 51 rätt att försvara sig med proportionenligt våld, både "individuellt och kollektivt". Ha!
17 februari, 2016 22:00
Skicka en kommentar

Läs mer

En enda gång om året…

Vitsippa, äppelblom, körsbärsblom, häggmispel, gullviva, hägg, kastanj och syren.
Skicka en kommentar
Läs mer

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...
8 kommentarer
Läs mer

Infödingarna ska uppfostras

Nyligen läste jag om en svensk missionär som var verksam i Södra Afrika i början av 1900-talet. Hans företrädare på posten hade förbjudit byns invånare att använda sin egen guds namn, deras traditionella danser betraktades som synd och de tvingades bära västerländska kläder. Följaktligen lyckades han endast omvända ett fåtal. Den nye missionären gick runt i byn, drack öl med hövdingen, lyssnade och lärde. Kristendomsundervisningen inledde han med en diskussion om tio guds bud i förhållanden till byns egen moralkodex. Till slut lät sig hela byn döpas (mest för att de gillade honom). Där den förres handlingar präglades av inställningen att infödingarna ska uppfostras, präglades den andre av inställningen att umgänget mellan kulturen måste bygga på ömsesidig respekt och förståelse. Jag tänker på det jag läst när konflikten om Lars Vilks Muhammedbild nu blossat upp på allvar. Jag är själv ateist. Finner tillvaron alldeles för rik för att kunna reduceras till en skapelse av en gud, om än al...
13 kommentarer
Läs mer

De små stegens tyranni

Två artiklar i Dagens Nyheter (1/12-07) denna första helg i advent fångar min uppmärksamhet: Det engelska fastighetsbolaget Boultbee som i somras köpte tio av Stockholms stads inomhuscentra, bl.a. Ringen, Fältöversten och Skärholmens centrum har bestämt att inga politiska eller religiösa organisationer ska släppas in i bolagets gallerior. – Det är en kommerisiell yta för kommersiell aktivitet, inte för politisk eller religiös aktivitet, säger bolagets talesman till tidningen. Vårt alltid lika nöjda och glada borgarråd Kristina Alvendal (m) ser det inte som något demokratiproblem. – Det finns gott om andra allmänna platser i Stockholm stad där man kan ha både politiska kampanjmöten och religiösa sammankomster. Den som hastat över någon av de blåsiga parkeringsplatserna som omgärdar förorternas centrumbildnigarna är nog inte lika beredd att skriva under på det. ( DN 1/12-07) *** När Vårdval Stockholm införs försvinnet meddelarfriheten för anställda i privat verksamhet. Stoc...
5 kommentarer
Läs mer