Tankar i trappen

Beate Grimsruds bok ( En dåre fri ) får mig att fundera över vad som är en människas personlighet, identitet, och medvetandets roll i våra liv. Det är ju trots allt det som upplöses vid ett psykosgenombrott. De flesta människor romanens huvudperson Eli möter på mentalsjukhusets slutna avdelningar är mycket trasiga och mycket tragiska gestalter. Eller som Grimsrud säger i en intervju : ”Alla kreativa människor har ett visst mått av galenskap. Men alla galna människor är inte kreativa.” * Nej, inte kan Torbjörn Tännsjös och Johan Frostegårds inlägg i Dagens Nyheter om medicinsk etik i spåren av KI-skandalen göra någon människa glad. Mest betalt för gammal ost och knivhugg i ryggen, tycks det mig. Båda har sina poänger, men vad tjänar Tännsjös nedsättande personomdömen till? Och varför måste alla som sysslar med medicinsk etik plötsligt dela Frostegårds i och för sig sympatiska övertygelser. Är det inte de olika uppfattningar som var poängen med ett rådgivande organ? Den här diskussion...

Jag hade kört buss den kvällen, Norra Roslagen, kommit hem sent och lagt mig att sova. Vi hade ont om pengar de åren och jag extraknäckte, vid sidan av frilansjobbet, i mitt gamla yrke. Men det var lördagmorgon, Lena gick ut och köpte en tidning i tobaksaffären nere på hörnet Karlbergsvägen–Norra Stationsgatan. Plötsligt står hon i ytterdörren och håller upp förstasidan: ”Olof Palme död. Skjuten i natt”. Sen såg vi på tv resten av dagen. På kvällen var vi bortbjudna. En vän i Björkhagen som fyllde jämnt. Några år senare kontaktade en kurdisk aktivist oss i den lokala FiB-avdelningen. Han hade efter ett mord i Uppsala blivit stämplad som terrorist och belagts med anmälningsplikt hos polisen och förbjudits att lämna Haninge kommun. Vi ordnade ett möte och det blev starten på några år av intensivt opinionsarbete för att han och hans olycksbröder skulle få sin sak rättsligt prövad. Så inledde min gamle uppdragsgivare Ebbe Carlsson med justitieministerns välsignelse sina privatspaningar s...

Jag har börjat låna e-böcker. Alla de där böcker man tänkt sig att man ska/vill/borde läsa, men inte kommit sig för att skaffa. Nu finns de här, ute i skogen under Lenas konvalescens, bara några knapptryckningar bort; främst romaner, sådana som jag bara läser en gång och inte har lust eller råd att köpa (till skillnad mot min hustru läser jag, numera, ogärna pocketböcker). Dessutom vill jag inte fylla lägenheten i Stockholm med fler böcker. På så vis kom jag sent omsider att läsa Beate Grimsruds prisbelönta roman En dåre fri från 2010. Det är en fantastisk bok. Har någon tidigare litterärt, inifrån lyckats skildra vad som händer med en människa vid ett psykosgenombrott? Hur det är att styras av olika röster. Hur fönstret i ett sovrum på sjunde våningen kan upplevas som ett dödligt hot. Eller ett broräcke? Och hur livet ter sig på en sluten avdelningen, inte som i Gökboet eller hos Anna Odell, utan även med gråskalorna. Bokens huvudperson Eli fungerar, mellan sjukdomsskoven, tämlige...

Samtidigt som nyheten att forskarna kunnat påvisa närvaro av gravitationsvågor kablas ut slumpar det sig så att jag redigerar översättningen av en bok om universum. Där läser jag om de pionjärer, ofta långt mindre namnkunniga än Einstein, som tidigt förutsåg bl.a. förekomsten av mörk materia: Teoretiska fysiker har alltid en obehaglig känsla av att det de håller på med kanske bara är science fiction. Oavsett hur briljant eller kreativ en viss idé är, så kanske det visar sig att världen helt enkelt inte är beskaffad på det sättet. Man måste också ha mycket tur för att träffa rätt. De flesta bra idéer visar sig vara fel – när nya data kommer in måste de helt enkelt kasseras. De personer som drog upp riktlinjerna för kosmologin dog innan deras teorier kunde bekräftas. Men faktum är att de hade alldeles rätt. Jag tänker att kosmolog, eller astrofysiker, måste vara det ensammaste av alla yrken, att sitta ett helt liv och titta ut i den svarta rymden, eller inne på sin kammare och räkna, oc...

En kväll kommer Palestina till östra Gotland. Östergarns kulturförening visar den palestinska filmen Salongen . Vi är ett femtiotal som tagit plats i den gamla bygdegården . Filmen utspelar sig bland en grupp kvinnor på en frisersalong i Gaza. I dag finns det el så att ägaren och hennes medhjälpare kan göra sitt jobb. Någon ska gifta sig ikväll, en annan ska snart föda. En är djupt religiös. En lite äldre kvinna målar läpparna röda, förväntansfull inför ett möte; hon frågar i förbigående en yngre hur gammal hon tror att hon är. Utanför på gatan pågår kriget. I männens värld. Männens krig. Någon har stulit ett lejon från maffian och nu ska det göras upp. Våldsamheterna trappas upp. Stämningen inne i salongen är förtätad. Replikerna är snabba, ibland vassa. Nerverna är på ytan. Mobiltelefoner som linor till världen utanför: väninnorna, männen, familjen. Hos var och en anar man ett eget öde, som om varje kvinna var en novell. När halva filmen gått är det paus. En tradition som lev...

En replik i Tomas Lerners intervju med Johan Frostegård ( ”Risken är att dödshjälp kan bli en lönsam affär” ) får mig att fundera. Frostegård beskriver hur hans engagemang i frågan om dödshjälp väcktes av en artikel där filosofen Torbjörn Tännsjö tog ställning för att svårt sjuka som ville dö skulle få hjälp att avsluta livet. – Tännsjö tvingade mig och andra läkare att fundera igenom den här viktiga etiska frågan och att ta en personlig ställning. Själv kom jag snart fram till att dödshjälp strider mot den läkaretik jag står för, säger Johan Frostegård. Min egen inställning i frågan har jag skrivit om tidigare . Men hur många är vi i dag, handen på hjärtat, som kan uttrycka respekt för en annan människas åsikt samtidigt som vi kommer fram till en rakt motsatt slutsats?

Jag träffade Bodil Malmsten endast vid ett tillfälle. Det var någon gång i slutet av 80-talet. Folket i Bild hade författarafton på Strindbergssalen (numera Intima teatern) vid Norra Bantorget i Stockholm. Nils Granberg ansvarade för programmet. Jag skulle säga några ord som inledning och presentera författarna. Vi var båda rätt nervösa. Bodil kom, hälsade och frågade om Lars Forssell, en annan av de medverkande författarna, hade kommit. Hon såg fram emot att träffa honom. (Forssells ständiga förmåga att inte dyka upp eller lämna återbud i sista minuten var en av orsakerna till vår nervositet.) Men Lars Forssell kom, nykter och samlad, och läste med bravur sin långa dikt ”Ola med handklaveret”. Alla jublade. Bodil läste en av sina dikter. Att så här, i början av en text om Bodil Malmsten, lyfta fram Lars Forssell innebär inte att förminska (”gösta”) henne. Tvärtom, det var i den traditionen, med namn som Forssell, Pär Rådström, Marianne Höök m.fl., hon hade ett av sina ben (den folk...

”Varje gång man skriver om en synål är det alltid någon enögd jävel som känner sig träffad.” Fritiof Nilsson Piraten förutsåg identitetsdebatten redan på 1950-talet. * I sin bok Raskrigaren, om seriemördaren Peter Mangs, gläntar Mattias Gardell på dörren till den värld av konspirationsteorier som frodas på nätet. Det är en bitvis svindlande läsning, där ingen går fri. Var inte attackerna den 11/9 planerade och utförda av FBI eller Mossad, så kan åtminstone teorierna om att den var det vara resultat av en konspiration. Människans ständiga behov av att se mönster och sammanhang. (”Hata slumpen”, som allas vår professor GW säger.) En välsignelse många gånger men, som här, också en förbannelse. Jag tänker att det är vad man gör som räknas. Oavsett om 11/9 var ett insiderjobb eller inte, så var det efterföljande ”kriget mot terrorismen” fel. Och det kan vi ägna vår kraft åt att bekämpa. * Håkan Lindgren, nästan alltid läsvärd, skriver i SvD om en nyutkommen bok om Uber och Airbnb och ...

Vi lever några veckor av intensiv tvåsamhet på landet. Lena nyopererad, med sin begränsade rörlighet, de första dygnen innesluten i sin smärta. Jag sköter hushåll, handlar, lagar mat, hjälper henne att bära och förflytta sig mellan sängen och soffan. Under samma tak, men ändå var och en för sig. Efter några dagar kan vi börja ta små promenader. Konvulsioner av samhällsdebatten når in till oss: Köln, Kungsträdgården, Kommunal, Margot Wallström, Syrien, flyktingkrisen, s-raset i opinionsmätningarna (Vad vill socialdemokratin?). Positioner intas snabbt och förutsägbart. Den som på något vis antyder att synen på kvinnors kroppar och rätt att röra sig i det offentliga rummet skulle skilja exempelvis mellan Nordafrika och vårt land, blir vederbörligen piskad och hudflängd i den allmänna debatten. Utomeuropeiska invandrare som säger samma sak förtigs eller passerar under radarn. Nej, det är männen som är roten till det onda. Alla har någon gång blivit tafsade på. (Även jag för övrigt. En ...

I måndags opererade Lena höften. Ett ingrepp som kommer att vara omöjligt att genomföra inom en 20-årsperiod. Liksom en lång rad kirurgiska ingrepp, inte minst i de infektionskänsliga lederna. Anledningen stavas antibiotikaresistens. Lunginflammation kommer åter att bli en dödlig sjukdom. Många stammar av gonorrebakterier är sedan länge resistenta mot penicillin. Det säger en del om styrkan hos de ekonomiska krafterna i världen att de politiker vi valt inte kan sätta ner foten och förbjuda en djurhållning (misshållning) som kan fungera enbart så länge de jättelika, trångbodda djurbesättningarna dränks i antibiotika, i förebyggande syfte. Visst, köttet skulle bli dyrare. Kanske vi skulle få nöja oss med kött en gång i veckan: stek på söndagen, entrecote med bearnaise och pommes frites på födelsedagen. Ungefär som för 30 år sedan. I stället blundar vi samfällt och kör mot stupet. Après nous le déluge

Jag drömmer att jag lever i ett land som ockuperas av nazisterna. Det är i början av andra världskriget. Landet är troligen Frankrike. Inga utländska trupper syns än på gatorna, men en nazistisk familj har tagit sig in i lägenheten där vi bor. På ytan går allt mycket lugnt och städat till. Snart ska vi göra en utflykt tillsammans i bilarna. Jag vet att vi ska föras till koncentrationsläger. Jag hade nyligen läst Hans Falladas Ensam i Berlin om Tyskland under andra världskriget. Det som gjort starkast intryck på mig var rädslan; en rädsla som genomsyrade snart sagt varje människas liv och varje vrå av tillvaron. Oförutsägbarheten i polisens och partifolkets agerande. Någon kan ena stunden tala vänligt till en människa för att i nästa stund slå denne bokstavligt talat sönder och samman. Falladas roman är ju skriven efter kriget och med facit i hand. Vi, och författaren, vet att Tyskland kommer att förlora. Hur stor uppgivenheten och fientligheten mot naziregimen egentligen var i dett...

I mellandagarna läser jag Michel Houellebecqs Underkastelse som jag gått och grunnat på en tid. ”Köp den, klart läsvärd, men lite tvivelaktig”, säger min vän bokhandlaren. Och visst roar läsningen, fylld av skarpa iakttagelser och fyndiga formuleringar: Alice såg på oss med med den ömma, lätt raljanta blicken hos kvinnor som följer ett samtal mellan män, denna besynnerliga företeelse som hela tiden står och vägar mellan sodomi och duell. Mer en bok om om anpasslighet (”Underkastelse”) än om islam. Den kunde lika gärna handla om Frankrike under andra världskriget. Politiskt finner jag skildringen lätt haltande. Den salafistiska version av islam som, genom olika allianser, kommit till makten i Frankrike har många likheter med en bokstavstrogen kristendom (bl.a.. i synen på staten, familjen och skolan) ungefär som om Livets ord skulle bilda parti och ta över utbildningsdepartementet i Sverige. Men tillvägagångssättet? Muslimska brödraskapet lyckades ju inte ens behålla makten i Egyp...

Denna närmast sjukliga fascination vid bomber som alltings lösning. Jag tar fram Sven Lindqvists Nu dog du. Bombernas århundrade , från 1999.”Den första bomb som fälldes från flygplan exploderade i en oas utanför Tripolis den 1/11 1911”, läser jag. ”Det var löjtnant Guilio Cavotti som böjde sig ut ur sittbrunnen på sitt monoplan, smäckert som en trollslända, och släppte bomben – en dansk handgranat av märket Haasen – mot den nordafrikanska oasen Taguira nära Tripolis. Några ögonblick senare angrep han oasen Ain Zara.” Libyen, Somaliland, namnen på de länder som utsattes för de första bombningarna klingar märkligt välbekanta. Likaså namnen på de nationer som sände bombplanen. I pressen rapporterades de som ”polisaktioner” för att ”återställa ordningen” eller ”bekämpa terrorister”. Också det klingar välbekant. Liksom resultatet. Det hedrar den svenska regeringen att man avstod från att sända JAS-plan till Syrien. Något tycks man ändå ha lärt av katastrofen i Libyen 2011.

Du, låt dig ej förhärdas i denna hårda tid De alltför hårda brister De alltför styva mister sin vassa udd därvid Du låt dig ej förbittras i denna bittra tid Jag har vaknat till av något ljud från gatan. Klockan är fyra på morgonen. Jag har en del att göra och när stressen slår till börjar tankarna snurra, först sånt som ska göras, men så småningom vidgas tankarna. Och det är när jag börjar tänka på det som nu händer runtom oss som Wolf Biermanns ord kommer för mig . Skrivet i ett annat land, i en annan tid. Nej, jag har inga problem med att Sverige nu börjat kontrollera vilka som passerar gränserna och att de som saknar papper skjutsas till Migrationsverket. Eller att ensamkommande flyktingbarn inte längre bara kan försvinna ut på gatan och tas om hand av gud vet vem. Dublinöverenskommelsen har ju brutit samman. Vår skuld till det som nu sker är stor, och den har ett namn: ”Kriget mot terrorn”, med länder som Afghanistan, Irak, Libyen och Syrien bland offren. 2003 var vi m...

Nej, inte har den senaste tidens händelser gått mig förbi. När det gäller det som händer i vårt land och vid våra gränser är det inte så mycket flyktingarna som vår (o)förmåga att ta hand om dem som oroar, med en offentlig sektor nertrimmad till att i bästa fall fungera i nerförsbacke, med vinden i ryggen och när solen skiner ; huvudlösa upphandlingsförfarande som kastar våra gemensamma pengar i gapet på profitörer inom såväl stor- som småfinans ; och en socialdemokrati som plötsligt ger upp allt vad solidaritet heter och lanserar arbetsmarknadsreformer som förvandlar nyanlända till andra klassens medborgare och rättslösa tjänstehjon . Men allt detta går att hantera, med en annan politik. Värre då med det som skett i Paris. ”Vi är i krig”, säger Hollande. ”Vi är i krig”, säger IS. Och så är det. Det har vi noga räknat varit sedan 2001. Först i Afghanistan, sedan upptrappat i Irak, Libyen och Syrien. Och vårt lilla fasterland har varit med, först med marktrupper, sedan med flygspanin...

Kvällen innan Alla helgons dag ser vi Ulf von Strauss film Färjesång om döden. Många äldre män som uttalar sig, inget ont i det, men hans tidigare filmer i ämnet har jag tyckt varit mångsidigare och mer levande (!). Jag delar inte Georg Kleins och Torbjörn Tännsjös åsikter om aktiv dödshjälp (om det har jag skrivit tidigare ). Men det jag tänker på efteråt är den åldrade Lars Werkö (svensk medicins nestor) och hans konstaterande att han under hela sitt yrkesverksamma liv inte fört ett enda meningsfullt samtal om liv och död med sina kollegor. Endast någon enstaka gång med sina patienter. Och hur han skällt på sin hustru när hon inte längre hade någon aptit. Nu kände han likadant. Tre veckor senare är han död. Skogskyrkogården * Jag sitter vid ett bord på ett landsortskafé någonstans norrut. Ett medelålders par kommer fram och frågar om de kan slå sig ner på de lediga stolarna. Självklart, nickar jag. Efter en stund kommer ytterligare två personer fram. Den ena av dem, en ung k...

Kommen till en ålder när man får tänka över sitt boende (Om inte annat så av ekonomiska skäl: Byta ner till mindre? Minska på pendlandet?) börjar jag fundera över mina böcker. De fyller ett inte oansenligt antal meter från golv till tak i mitt hem: skönlitteratur på båda sidor i passagen in från hallen, två väggar med facklitteratur och referensböcker i arbetsrummet, en mindre hylla med konstböcker i vardagsrummet. Jag läser sällan om gamla böcker, tar fram någon favor it och bläddrar i emellanåt, kollar något citat ibland. Så vad betyder böckerna för mig? Skulle jag inte lika gärna kunna ha dem digitalt i min dataplatta, som e-boksvurmarna förespråkar. Eller är boken som föremål något mer än själva berättelsen, texten? En artefakt. Jag tittar på bokryggarna i hyllan med svensk skönlitteratur, ser de olika författarnamnen, tänker på när i livet jag läste just den boken, den författaren (hur mycket hinner man inte läsa åren mellan 20 och 30?) och inser att jag med mina b...

Jag möter Ulf Lundell nere i Ringen, köpcentret vid Skanstull. Han kommer med en kasse i handen på väg in på Ica. En hastig blick (”en till som ser vem jag är”?) innan vi passerat varandra. Han är i Stockholm och repar inför höstens turné läser jag på hans blogg. Annars är det inte särskilt kändistätt här, i kvarteren mellan Södersjukhuset och Skanstull, Bajenland (Eriksdalshallen närmsta granne, Zinkensdamms IP ytterligare en bit bort), ett Söder som ännu inte hunnit stajla upp sig på allvar. Jonas Karlsson brukar lämna sina barn i skolan här. På promenaden längs Årstaviken möter jag ibland Leif Andrée eller Peter Andersson. Någon gång en väl påpälsad Krister Henriksson (för övrigt lysande som biskopsänkling i Modus på TV4). Jag inbillar mig att skådespelare memorerar sina texter när de promenerar. Den fysiska aktiviteten stimulerar blodcirkulationen till hjärnan. Enstaka författare syns också, deras ansikten inte lika bekanta för allmänheten. Men jag förstår Lundell som väljer at...

Delar av alliansen verkar vilja blåsa till strid om det halverade Rut-avdraget. Jag tvivlar inte på att detta är hjärtefråga hos halva valmanskåren. Varje gång någon (även jag själv) frågar mig varför jag är emot Rut-avdraget svarar jag med en motfråga: ”Vem städar hemma hos städhjälpen?”, ”Vem passar den filippinska barnflickans barn på andra sidan jordklotet?”. Hela företeelsen bygger ju på att somligas tid anses viktigare än andras. Inte var det ett livspussel Maja Ekelöf stretade med när hon skrev Rapport från en skurhink " men hennes tid var lika knapp, heltidsarbetade ensamstående mor med fyra barn. Men, frågar kanske någon, är inte vissa yrken viktigare än andra? Jo, och det är här man blandar bort korten: att arbeta som läkare, lärare eller vaka över flygtrafiken från ett torn kräver både längre utbildning och är mer ansvarsfullt än att stå i grillen på McDonalds. Men låt det då märkas i lönekuvertet. Varför samhället ska subventionera dessa högbetalda människors fritid ...

Det var inte bara decemberöverenskommelsen som dog förra veckan. Många har kommenterat Sara Skyttedals champagneskålande i kongressalen, men inte att banden mellan frikyrkan och nykterhetsrörelsen nu definitivt kapats. Det var ju de tre stora folkrörelserna – frikyrkan, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen – som lade grunden för det demokratiska genombrottet och det som skulle bli folkhemmet. Så var många av arbetarrörelsens pionjärer också nykterister. Det var länge sedan. Och nu har det parti som växt fram ur frikyrkan gått ett steg längre och lyft in alkoholen i själva kongressalen. Själv minns jag hur vi i Folket i Bild/Kulturfront en gång på 1970-talet beslutade att organisationen skulle vara alkoholfri vid gemensamma aktiviteter. Även den som fastnat i alkoholens grepp och lyckats slingra sig loss skulle känna sig välkommen. Det finns en annan aspekt på det här med att skåla inför sittande kongress. I fotboll och andra idrotter kan man jubla inför en besegrad motståndare. ...